**Den stora feta LCHF-tråden**

Håhåhåååå, jag har ju ingen våg hemma utan jag mäter mig bara. Men den senaste gången jag var nere hos familjen och hälsade på ställde jag mig på vågen och kollade läget. Idag, 3 veckor senare (är och hälsar på igen) ställer jag mig på vågen igen och då är det minus 3-4 kilo! Wow, vad härligt! Nästan så jag funderar på att köpa hem en våg, haha.

Idag har jag levt på godis.. *ställer mig i smakvrån*. Känner av hetsätningen också.. Helvetes jävla depp! Visst har jag haft deppiga stunder förr, men inte så det hållt i sig såhär länge.. Usch, nya tag imorgon, eller i eftermiddag, eller nått..

"Skönt" att inte vara ensam..
Vet fan inte vad det är som är fel, har mått skit i typ 2 veckor nu (till o från). Det är nog som du säger, det där med "dammen".
Jag orkar inte ens föra en sån diskussion med mannen min, känns rätt lönlöst när han ändå inte fattar.. Han tror bara jag mår "lite dåligt" typ pga av att ja tycker jobbet är tråkigt osv. Ah nej, blir sur bara jag tänker på det.
Den där maraboun känns ganska lockande måste jag säg..
Och så bebislängtan som smygit sig på uppepå det, bra kombo (Y)

Åh vad jag känner mig gnällig och jävliiiig!
 

Eller så tar vi vårt godis och moffar i oss å lägger oss i soffan/sängen å ligger där hela helgen (alt. till sommaren kommer)..

Nej å det känns ju så jävla illa när inte han förstår, vem ska då fatta lixom? Jag har ju inga direkta kompisar heller så jag kan ju inte ventilera mig på det hållet heller. Så bägaren rinner över..
Känns nästan som pms, men det kan man ju inte ha i två veckor å utan mens, haha.

Nja, lättirriterad vet jag inte om jag är. Eller.. jag är nog ganska lättirriterad när det gäller mannen, om han gör nått "opassande" eller vad man ska säg. Eller jag vet faktiskt inte, sitter här å funderar å det är helt svart i huvet "vem är jag? vad gör jag här?" typ, haha.

Kan ju bli såhär med i o me att jag går runt å är ständigt nervös. Nervös när jag ska till jobbet, nervös när jag är ledig för att jag är orolig för att dom ska ringa in mig osv, osv. Kroppen är inte riktigt van vid det..
Vet dock inte hur jag ska hantera det. Jag kan ju inte riktigt bara säga till kroppen att ge fan i å va nervös.
Oj, oj, vilka i-landsproblem man har.. 

Någon som vet om mensen kan utebli pga av stress eller som för mig "ständig nervositet"?

Har skickat ett privat meddelande till dig innan :)

Kan nog vara så. Haha låter som om vi är samma person. Jag har också social fobi, telefonfobi med. Mannen säger att jag är folkskygg :P

Inga problem, ut å njut :)

Åh vad jag känner igen mig! :(

Efter en usel helg matmässigt har vi nu varit och handlat en massa "lchfmat". Så nu gör vi en omstart.
En sak jag märkte under denna helgen med kolhydratsvull var: Vad falukorv är äckligt?! Satte sig ju en beläggning på tänderna!
Pommes: Det är ju inte ens gott? Hur har jag kunnat tycka om detta så mycket tidigare?
Nej, jag sörjer inte att jag inte "får" äta saker som dessa. Känns snarare som en lättnad att slippa!

Nystart, omstart. På lillasysters student ska jag ha klänning, punkt!

Usch, usch, usch.. I eftermiddag är det jobb och jag vill inte.
Är nervös.. Och eftersom jag är nervös har jag lätt till gråt.
Har saker att fixa innan det är dags att jobba men jag förmår mig inte att göra nått.
Helst av allt vill jag sjukanmäla mig, men det har jag gjort för många ggr redan känns det som..

Fan vad det tar på psyket att hålla på såhär varje dag. Ständigt nervös å "orolig"..

Förlåt OT men jag har ingen att prata med och mannen förstår inte..

När psyket är såhär tar jag gärna till socker i alla dess former. Det dämpar lixom ångesten, iaf för en stund.
Men fan, jag vill inte behöva ta till socker som en tröst..

Snälla ni, vad fan ska jag göra? :(