Pojke i klänning?!

Eftersom du svarade på mitt inlägg så uppfattade jag det så, men ber om ursäkt om jag missuppfattade.

Som svar kan jag ju återigen skriva detta.

Det lär ju inte vara så att man som förälder förbättrar dessa "odds" genom att tala om att en pojke inte kan ha klänning för att det är för flickor eller att tala om för en flicka att hon inte kan ha "killjeans" från "killavdelningen"... Det är ju i detta handlande som dessa "odds" försämras...

Eller som i omskrivning kan överföras till att man faktiskt lär sina barn att vissa saker endast är för flickor och andra för pojkar, vilket jag som feminist aldrig kan eller kommer att acceptera.

Vill han ha klänning så ska han ha klänning. Vad spelar det för roll?

Det är en annan sak om pojken inte vill ha klänning men mamman tvingar honom.  

Jag skulle inte kalla det kränkande. Är det BARNET som vill ha klänning och inte mamman som prackar på honom den bara för att så ser jag inget fel i det.

Så då tycker du TS att det är för flickigt att min gud son rider och har egen häst och är ensam kille i stallet och är 3 år gammal och älskar sin egna shättis?

Det skulle vara kul med respons på det jag skrev angående könsbestämda kläder. Vilka dessa egentligen är, och varför de inte har med barn att göra, oavsett barnets kön.  Men att det gott kan användas i leken, som jag även ser flickebarn i kvinnoklädes kopior vara en del av. Flickor leker kvinnor. Pojkar leker män. Flickor leker män. Pojkar leker kvinnor. Barn leker vuxna.

Någon som är med på den?

Jag tycker att man ska lära barnen samma värderingar, att de är värda lika mycket och fullt kapabla till att göra samma saker. Nu lever vi i ett redan så pass könsfördelat samhälle att en drastisk förändring kommer bli svår p.g.a mycket fördomar, men jag tror att folk blir mer och mer genusmedvetna och många uppfostrar den nya generationen med sunda värderingar, att det ska vara lika för alla osv. När man skapat en majoritet i samförstånd med att alla ska ha samma förutsättningar och att det inte är någon skillnad förutom den vi skapar själva, så kan man göra förändring. Jag tror som sagt inte på att man kan skapa förändring genom kläder.

Har du några konkreta förslag?

Jag är övertygad att ett barn som uppmuntras följa sina egna idéer, där föräldrarna tror och stöttar sådant barnet kommer på (så länge inte det är direkt farligt) blir ett tryggt barn med god självkänsla som det är mycket svårare att mobba. Ett sådant barn känner sig säker i sina val och kan stå upp för sig själva om någon skulle försöka ifrågasätta deras identitet. Barn i förskoleåldern är väldigt accepterande och nyfikna och godtar det mesta med en förklaring.

När barnen sedan blir lite äldre och mobbare börjar växa fram är det ofta så att dessa mobbare testar sig fram efter ett offer som svarar på deras kritik. Om ett rödhårig barn är osäkert kan det antagligen bli mobbat för sin hårfärg, men jag tror inte att de flesta tycker att man ska färga barnets hår för det. Om den rödhåriga flickan inte svarar på mobbarens försök kommer mobbaren förmodligen reta någon som pratar skånska eller har glasögon.

Jag tror att de barn som riskerar att mobbas är de som är oroliga för hur omgivning uppfattar dem, som är känsliga för kritik och som tar åt sig när en mobbare retar dem för deras röda hår/glasögon/dialekt. Om man har vuxit upp med föräldrar som är oroliga för hur sina barn ska uppfattas av omgivningen och pratar om saker som att "pojkar kan ju inte ha klänning", då börjar barnen fundera över om det är något annat som inte går för sig. Är det kanske fult med rött håt? Borde jag prata som de andra barnen? osv.

Det bästa man kan göra för sitt barn är alltså att stötta dem helhjärtat och få dem att tro och lita på sig själva.

Men va har de med saken och göra? Jämför du en häst med ett klädersplagg?  Det finns ju många manliga ryttare, på samma sätt som det finns många kvinnor inom mansdominerande idrotter.

Det finns också en hel del män som bär klänning eller kjol

Det kommer jag aldrig att acceptera själv heller. Jag har aldrig lärt mina barn att vissa saker endast är till för en typ av kön. De har gemensamt rum och således gemensam garderob, de har allt man kan tänka sig i leksaksväg (förutom vapen eller andra våldsrelaterade leksaker) och de leker med varandra med allt! De leker "Mamma-pappa-barn" också. De tar hand om en docka tillsammans, och bara där känner jag att jag och min man lyckats framföra budskapet om att det inte bara är "mamman" som ska ta hand om bebisen t.ex. Faktiskt så älskar min son att leka med dockor och laga mat på deras spis, aldrig någonsin att jag skulle vägra honom det! Likadant som min dotter tycker det är kul, men är hon intryckt i en könsroll då, om att kvinnor ska laga mat m.m?

Jag tycker inte att kläder är så viktigt, vad de har på sig skiljer sig inte speciellt mycket från varandra, det är mest mjukisbyxor, strumpbyxor, leggings (mjuk modell), jeans, tröjor m.m de har på sig, i alla regnbågens färger! Skulle min son ta fram en klänning så självklart får han ha på sig den om han vill, men jag lägger fram kläder på morgonen efter duschen och de klär på sig. Och jag tycker inte att jag skapar könsroller p.g.a det.