Pojke i klänning?!

Jo det kan hända att det är så......men sätter man klänning på sin pojke så blir ju han ett lätt offer för dessa mobbare som inte har den självkänslan dom borde ha.

 

Hhaha skojar du med mig?! Så du tror att allt handlar om att han har en snopp dinglandes mellan benen?! Fattar du inte att de kan bli kränkande för honom som äldre? Han blir mobbad? Jag minns själv på dagis när en pojke kom med en rosaskimrande klänning. INGEN ville leka med honom.... :(

Jag tycker att det har blivit lite väl mycket hysteri kring kläder när det gäller genus. Folk verkar glömma bort grunden vad genus handlar om och riktar in all sin energi på att göra "statement" med kläderna. Genus är så mycket mer, men det handlar i skymundan eftersom kläderna tar sån stor plats. Det vanligaste sättet, vad jag kan se över internet, är att många försöker provocera andra genom att välja klänning till pojkar och spindelmannentröjor till killar, ibland känns det som "riktig" genus glöms bort. Det verkar ha blivit någon "innegrej" att genusmedvetna måste klä sin son i klänning för att alla andra gör det. Stöter ofta på människor som köper klänning och rosa till sonen, och jeans och t-shirt med tryck på till flickor, och sedan kommer de med det vanliga påståendet att pojkar minsann också ska få ha klänning och flickor ska få ha jeans. Men jaha? Varför inte då klä båda barnen i klänning eller jeans och t-shirt samtidigt? Då är det ju mest jämställt va? Har märkt att många flickor aldrig bär klänning och att det är mer förekommande på pojkar (nu pratar jag om feminister/genusmedvetna) och då tycker jag det är sån grym dubbelmoral att jag knappt vet hur jag ska formulera mig. Det blir ju bara tvärtom, förstår ni inte det?! Varför har vissa så svårt att klä sin flicka i klänning när en pojke får ha det?

Det är bara för att göra ett statement. För att provocera. Och att använda barnen för att få fram sina budskap.

Jag är själv feminist och uppfostrar mina barn jämställt, men jag klär dem i typiska pojk-och flickkläder ändå, för vet ni? Jag använder genus i UPPFOSTRAN, att de ska lära sig att behandla andra med respekt och att alla är lika mycket värda. Jag ger dem värderingar som är jämställda och lika för båda två (pojke och flicka), lär dem att vara sympatiska, snälla, omtänksamma, självständiga, starka, målmedvetna & respektfulla individer UTAN att behöva visa det genom kläderna. För hur ska barn lära sig att inte sträva efter typiska könsroller då man börjar med kläderna??

Jo det kan hända att det är så......men sätter man klänning på sin pojke så blir ju han ett lätt offer för dessa mobbare som inte har den självkänslan dom borde ha.

 

När jag var liten retades barn med glasögon, skulle jag VÄGRA låta Olivia använda sina glasögon då eftersom det är som "uppgjord för mobbing"?

Här sättes inte klänning på nån.
Sonen är 4½ och om han väljer att ha klänning själv så gör han. Han har god självkänsla och är smart, så han är inget "offer" för någon mobbare. Han vet vad han gör om han väljer klänning. Det funkar inte att mobba någon som är helt trygg i sig själv och med sina val.
Det handlar om självkänsla hos alla, inte bara "mobbare".
"Mobbare" som fenomen existerar förresten inte förrän när barnen är bortåt 5-6 år. Innan dess är det inte så utstuderat. Mer småret, tjafs osv.

Personligen så tänker jag såhär:
Om nu vår pojke vill ha en kjol eller klänning på sig så är min inställning att jag vill inte vara den "första mobbaren". Vilket jag faktiskt skulle känna att jag var (indirekt) om jag sa åt honom att "nej, det kan du inte för det är ett tjejplagg" eller mer subtilt "nja, det kanske inte är så bra... du kan bli retad eftersom inga andra pojkar har det".

Jag tänker istället såhär: min roll som förälder är att stå för det jag tycker; och en del av det jag står för är allas lika värde, oavsett kläder. Dessutom är jag mycket intresserad av genusfrågor och jämställdhet, min grundmurade värderingsnorm är att flickor och pojkar ska få vara som de själva vill som INDIVIDER, inte tvingas in i en könsrollsmall. Och då tänker jag att det kommer de att göra ÄNDÅ, av samhället, äldre generationer, omedvetna beteenden hos oss föräldrar osv.

Min roll i "klänningsfrågan" är att ge mitt barn den styrkan att VÅGA prova bryta normer, att tala om att det är DE SOM RETAS (om det nu är några) som  har fel. Det talar jag bäst om genom att stå bakom min pojkes beslut att bära kjol (till exempel.). OM nu barnet blir retat (vilket jag också är övertygad om inte sker förrän de blir större i så fall) och därefter inte längre vågar bryta mot normen (även om han skulle älska sin kjol) så får ju jag stötta upp med tröst - precis som i vilket läge som helst när någon retats eller varit dum. Jag ska trösta, tala om att jag tycker "de var dumma". Om sen sonen som resultat finner mod att ÄNDÅ gå sin egen väg eller om modet sviktar och han inte vill så är det min roll att stå bakom det beslut som han tar, oavsett!

Personligen så tänker jag såhär:
Om nu vår pojke vill ha en kjol eller klänning på sig så är min inställning att jag vill inte vara den "första mobbaren". Vilket jag faktiskt skulle känna att jag var (indirekt) om jag sa åt honom att "nej, det kan du inte för det är ett tjejplagg" eller mer subtilt "nja, det kanske inte är så bra... du kan bli retad eftersom inga andra pojkar har det".

Jag tänker istället såhär: min roll som förälder är att stå för det jag tycker; och en del av det jag står för är allas lika värde, oavsett kläder. Dessutom är jag mycket intresserad av genusfrågor och jämställdhet, min grundmurade värderingsnorm är att flickor och pojkar ska få vara som de själva vill som INDIVIDER, inte tvingas in i en könsrollsmall. Och då tänker jag att det kommer de att göra ÄNDÅ, av samhället, äldre generationer, omedvetna beteenden hos oss föräldrar osv.

Min roll i "klänningsfrågan" är att ge mitt barn den styrkan att VÅGA prova bryta normer, att tala om att det är DE SOM RETAS (om det nu är några) som  har fel. Det talar jag bäst om genom att stå bakom min pojkes beslut att bära kjol (till exempel.). OM nu barnet blir retat (vilket jag också är övertygad om inte sker förrän de blir större i så fall) och därefter inte längre vågar bryta mot normen (även om han skulle älska sin kjol) så får ju jag stötta upp med tröst - precis som i vilket läge som helst när någon retats eller varit dum. Jag ska trösta, tala om att jag tycker "de var dumma". Om sen sonen som resultat finner mod att ÄNDÅ gå sin egen väg eller om modet sviktar och han inte vill så är det min roll att stå bakom det beslut som han tar, oavsett!