Rödhåriga barn?!

Det är jätte fint med röd hår!! Det är bara positivt att inte alla är blonda eller brunhåriga. Sen är det viktigaste att människor ska glädja sig åt att barnet mår bra och är frisk....

Jag själv såg ut som Pippi Långstrump i håret som barn, till min stora sorg ..., men jag blev aldrig retad.
När jag började uppskatta min hårfärg bleknade den, och idag är jag mest rödblond.

Jag tycker det är oerhört vackert med rött hår, och hoppades att min dotter skulle få det. Eftersom jag är rödblond och hennes pappa mörkhårig med bruna ögon fanns det gott hopp, men icke...
Jag har en lintott, men anstrykning av guld, med blå ögon.

Men som andra skrivit, man blir inte mobbad pga hårfärg, det är andra faktorer som spelar in.
Tala om för ert barn att han och hans hårfärg är vackrast i världen så kommer han växa upp med den inställningen.

Ps, lite avis är jag på er.... DS

TS, du har råkat ut för efterblivna människor. Resten av världen har rört på sig, kan du hälsa dem.

För det första: just för tillfället är rött hår den hetaste trenden av alla, så din son är helt rätt i tiden.

För det andra: jag hade riktigt rött hår som barn och det är fortfarande rött, men inte fullt så sprakande som en gång . Jag var visserligen mobbad i skolan, men ALDRIG pga håret. Det fanns inte på mina klassisars horisont att försöka retas för det. De letade verkligen alla sätt att vara jävliga på som kunde tänkas, men håret föll dem aldrig in. (Det hade inte funkat ändå, jag har alltid varit äckligt mallig över mitt hår.)

Min mamma är fyrtiotalist och hon var livrädd för att få ett rödhårigt barn. Och det fick hon inte. Hon fick två. Men vid det laget så hade världen ändrat sig - minst sagt. Tanterna i byn där jag växte upp tog mamma åt sidan, så de andra unga  mammorna inte skulle höra, och sa: "Visst är barna, X, Y och Z, söta. Men n00b...  hon är ju redan VACKER!" Folk vi inte kände kom fram och ville ta foton med mig i knät. När vi var i Italien fick mamma sätta på mig mössa för annars fick jag inte vara ifred för tanterna och en liten kille på kanske tio följde efter oss, på avstånd, vart vi gick och bara stirrade. Mamma skrattar fortfarande åt det.

Min brorsa (också rödhårig, och mycket charmigare än jag) var så populär bland tjejerna att det hände mer än en gång att tjejer klättrade in i hans rum genom fönstret på natten. (Brorsan sov alltid för öppet fönster, för han blir så varm. Även på vintern.) Det låter som att jag hittar på, men det är sant. En lördagmorgon när vi vaknade var inte brorsan hemma. (Vi fick senare veta att han blev så less på att aldrig få sova ifred att han gick hem till en kompis och sov över där) I hans säng låg istället en tjej från Norge som han träffat på festival och då och då brevväxlat och pratat telefon med. Hon hade liftat från Norge (minns inte var i Norge) och klättrat in genom fönstret (hon också) och då fick brorsan nog och tog moppen hem till kompisen. Vi gav henne frukost och pappa körde henne till stationen.

En annan gång klättrade två tjejer in samma kväll (fast då hade han flyttat hemifrån, de kom in via balkongen) och hade "chicken race" med vem som orkade vänta ut den andra. De låg i sängen och väntade ut varandra och brorsan sa "Vafan?" och gick och lade sig på soffan. Fast sen blev han ihop med tjejen som var kvar på morgonen, så det funkade tydligen.

Varken brorsan eller jag har problem med solen. Vi har båda åkt på solsemestrar, seglarläger och skidat i både Svenska fjällen och alperna utan problem. Brorsan klarar sig om han använder solskydd och jag - ja, jag blir brun. Och fräknig. Brunare på brunt, liksom. (Fast brorsan blir som sagt varm väldigt lätt - fast jag vet inte om det är relaterat.)

Den kille som ansågs snyggast i min klass var rödblond. Den kille som ansågs snyggast på hela skolan (varje skola han gick på visade det sig när jag lärde känna honom) hade riktigt koppar-rött hår, var blek och hade fräknar. Han var lockig också och sparde ut sitt ganska långt. Tjejerna var som tokiga i honom. (Utom jag, eftersom han var så lik min brorsa.) Så det går utmärkt att vara kille och rödhårig också.

Jag har bara fått komplimanger för mitt hår hela mitt liv. Inte ens ogina tjejer försökte jävlas om det. Att försöka påstå att mitt hår inte var snyggt hade varit som att försöka påstå att Angelina Jolie har tunna läppar, det föll på sin egen orimlighet.

Finns det inga nackdelar? Jo, självklart:
Om något så har det varit problematiskt för att folk har blivit fixerade vid mig (och mitt hår). Jag lärde mig redan som barn att andra människor tog sig rätten att peta på mig. Småbarn och utvecklingsstörda frågar inte om lov, utan bara kör in handen i det med ett extatiskt uttryck i ansiktet. (Fast jag har en särskild portion tålamod för dem, så jag tål det.) Det har hänt några gånger i mitt liv att män (till synes normala) har blivit mer fixerade vid mig än vad jag var bekväm med. Det var jobbigt. (Och min brorsa tyckte det var jobbigt med alla tjejerna som kom in genom fönstret hela tiden också. Fast vi vet ju inte om det berodde enbart på håret. Min brorsa är grymt charmig.)

(När jag var yngre drog jag mest till mig konstnärliga män och de var inte min typ. Jag har alltid gillat nördar. Numera är nördarna mer självsäkra och i Sci-Fi och Fantasy är rött hår första pris så jag och nördarna älskar varandra, kan man säga. Älska tio-talet!)

Så: det är svårt att inte väcka uppmärksamhet som rödhårig, men annat än på riktigt bonniga och efterblivna ställen, med riktigt bonniga och efterblivna människor, så är det uteslutande positiv uppmärksamhet. (Som kan vara jobbigt nog, men bättre än negativ i alla fall.)

Rödhårighet är inte helt utrett, men genen är recessiv och kan ligga latent i generationer. Är båda föräldrarna bärare kan barnen mycket väl bli rödhåriga. Rött i skägget på en man visar att han är bärare. En annan intressant detalj om genetiken kring rödhårighet är att rött har har förmågan att "blanda" sig med andra hårfärger, vilket är varför det finns så många nyanser. Mitt eget hår, tex, har strån som är vitblonda, morotsröda, kopparröda och så mörkt röda att de nästan är lila - de har till och med olika textur. De mörkast röda stråna är tjocka och krusiga, medan de blonda är tunna och raka. Det generella intrycket är skurad koppar.

Risken att rött hår dör ut är alltså väldigt liten. Rött hår anpassar sig, gömmer sig och ploppar upp när man minst anar det.

Jag kan också nämna att två män i pappas och mammas bekantskapskrets och min pappas lillebror specifikt valde rödhåriga fruar för att de hoppades att de kunde ge dem en rödhårig dotter. Deras uttryckliga önskan vara att få vara pappa till  "en sån som n00b". Alla tre lyckades, utom han som fick en rödhårig son istället. Men han var nöjd ändå. 

Jag hoppas du kan se budskapet bakom detta hejdlösa självskryt. Allt jag sagt är 100% sant - men det är klart det låter skrytigt när man samlar ett helt livs anekdoter i en post. Min poäng är dock att kunna lugna dig, som mamma. Man får flytta till ett riktigt efterblivet ställe om rött hår ska väcka negativ uppmärksamhet idag.

Men visst: att vara blyg och rödhårig är en jobbig kombo. För även positiv uppmärksamhet blir jobbigt då.

Jag måste tyvärr erkänna att orangerött hår och blek hy med fräknar är det fulaste jag vet. Vid val av partner så skulle jag ALDRIG gå igång på en människa med det utseendet. Jag försöker att "lära mig" att tycka om den typen av utseende men det är svårt. Jag tänder liksom lika lite på det som jag tänder på feta människor.

Men jag har aldrig sagt det till någon eller retat någon när jag var liten. Man kan tänka och tycka vad man vill fast vissa saker får man behålla för sig själva. Och det är absolut inget som jag säger när mina barn hör så att de blir "smittade" av mina åsikter.
Jag har två barn, en med mörkt hår och ett med blont. Och nu väntar jag mitt tredje barn. Min man säger att det barnet säkert blir rödhårigt bara för att jag avskyr det så mycket. 

Jag tror inte att dina barn kommer bli mobbade över sin röda hårfärg.
Har vikarierat på skola och där fanns det flera rödhåriga och inga av dom blev mobbade. Skolans populäraste kille var till och med rödhårig så det går hem hos tjejerna också

Du får nog börja ifrågasätta dom som säger något dumt om hans röda hårfärg. Säger dom att han kommer bli retad så får du fråga varför dom tror det. Säger dom att han säkert kommer bli blond snart så får du fråga varför dom tror det osv.

Pappan till mina barn är rödhårig och än så länge är barnen så små att det är svårt att se vad dom kommer få för hårfärg i framtiden. Just den röda färgen är jag inte det minsta orolig över, tycker mer att det skulle vara jobbigt om de blir tokkänsliga för solen. Äldsta sonen klarade sig riktigt bra förra året så jag tror han klarar sig *peppar peppar*. Men det är som sagt inte utseendet jag är orolig över utan mer att jag vet hur ont det gör att bränna sig i solen.

Om inte nån av er föräldrar är rödhårig så lär er sons antingen blekna eller mörkna i framtiden.
Oavsett så tycker jag att rött är den finaste hårfärgen! så himla fint!! MIn äldsta son är rödhårig, skiftar i guld och det är så vackert!
Själv får jag tona mitt hår blont/koppar :P
Har aldrig hört nåt negativt om min sons hårfärg, och hoopas inte få höra nåt i framtiden heller.

Tycker det är supersnyggt med rött hår och raggade t.o.m upp sambon pga av hans röda hår Han har mörkt rött hår, typ kopparfärgat och klart gröna ögon. Så fint! Och sonen som snart är ett år har brunrött hår nu och jag hoppas det fortsätter vara rött.

Och har inte hört en endaste negativ kommentar utan alla har bara sagt hur fint det är. Så ignorera fåniga kommentarer!

Jag har en Liten Rödtott här hemma han e såååå fin i sitt mörkröda här med små bebis lockar.

jag är rödblond/brun hårig, det skiftar beroende på årstider på sommaren är jag rödblond och hösten mörkröd, vinten brunröd. alla tror att jag slingar men det blir så av solen,,, har en bror som har "samma sorts hår"

Min mor är riktigt mörkröd likaså 4 av mina bröder, lillsyrran är änglablond. och min far Nästintill svarthårig.
jag var alltid sååå avundsjuk över att jag inte var lika starkt rödhårig som mina bröder som liten.

och vi har aldrig varit retade, utan snarare tvärtom. tjejjerna svärmade och gör fortfarande runt mina långa charmiga bröder xD

precis som killen i grundskolan på landet där vi växte upp som hade svart krulligt hår och mörk hy, med mörkbruna ögon shiiiit va vi flickor sprang efter honom å fråga chans... stackarn

Riktigt så funkar det inte. Det varierar och beror på vilken sorts rött hår man har från början. När min bror fyllde trettio blondnade han efter hand. Min morfar som hade cendréfärgat år (eller råttfärgat om man vill vara taskig) hela mitt liv hade tydligen varit rödlätt som barn.

Pappa föddes blond och fick mörkbrunt hår med tiden. Mamma föddes med svart hår som ljusnade till cendré. Brorsan var alltid något ljusare än jag så vi blev inte förvånade när han tappade det röda. Mitt hår har mörknat, men är fortsatt klart och tydligt rött. Det lär det vara tills det grånar. Föräldrarnas färg har inte så mycket med det att göra. Ju klarare och skarpare rött håret är, desto mindre risk att det tappar färgen helt. Däremot är det vanligt att tex morotsrött närmar sig koppar när man blir äldre.

För övrigt har jag bara en sak att säga: Lily Cole. Nej, två saker: Isla Fisher. Stryk det: jag har några fler saker att säga:

Eric Stoltz, Isla Fisher, Lily Cole, Robert Redford.

Och: vad har Amy Adams och Christina Hendricks gemensamt? De är båda egentligen blonda, men färgar håret rött för att få roller.