Näst sista veckan på jobbet nu, den verkar bli väldigt kort (lediga dagar, halvdagar)! Härligt. Synd bara att jag faktiskt har jobb som måste göras! ;)
Är snart lite avundsjuk på allas känningar, här finns ingenting förutom att jag sover lite sämre än vanligt, men så kommer jag ihåg att det var sist också!
Det är ju farligt att börja ha tid att läsa här igen, för jag blir ju nästan peppad för att beibsen ska komma när jag läser om alla era (i sammanhanget ändå rätt trevliga) krämpor! Vill också!
Fast med 25 dagar kvar till BF får jag allt vänta lite till tror jag! Vore ju bra om jag hann förbereda lite här hemma också kanske! 
Jag har inte riktigt fattat att det snart är dags, så det var först igår som jag skickade in pappret om moderskapsintyget. Jättesmart verkligen med tanke på hur snabba FK brukar kunna vara..
Speciellt smart var det ju verkligen eftersom jag måste begära föräldrapenning från den 16:e och då kommer det ju inte alls hinna komma in några pengar samtidigt som jag knappt kommer få ett öre från jobbet (för där har jag ju hunnit justera såklart).
ames. Jag är faktiskt mest orolig för mitt sega jobbs lönehantering, för de måste ju skicka in papper också. Och med tanke på att det krävdes 20 mail för att ändra ETT datum så har jag inte så höga förhoppningar på att de är snabba med det här.
anonyym: Haha, ja - jag har gått i dvala tror jag. Ena sekunden förstår jag inte att jag ska ha barn, i andra sekunden så är det dags snart.. 
Jag fick ju i alla fall in intyget INNAN bebisen föddes.
paet: Jag hade samma tankar som du om amning innan. Jag ville, men det kändes "fel" på något sätt. Men det var som att mina superkänsliga bröstvårtor blev okänsliga över natten när hon föddes, sen var det inga problem. Visst, jag tyckte inte att det var den där mysiga stunden som alla pratar om och jag tyckte såklart att det gjorde förjäkla ont i början (för det gör det) men jag kunde i alla fall ge henne mat till slut. Amma offentligt blev dock aldrig min grej, men man kan ju inte få allt!
Apropå att spricka så är jag faktiskt inte så farligt rädd för det den här gången. Med tanke på att jag blev både klippt och sprack åt 2 olika håll förra gången (fick sys på operation eftersom det var så omfattande) borde jag ju vara livrädd, men det läkte ju fort och är inget som märks idag om man inte stirrar där nere varje dag och det gör jag ju inte. Men visst tusan kan det gå riktigt illa, det är man ju tyvärr onödigt medveten om.
Åh, jag har en varannandagsbebis i magen. Vissa dagar är det så lugnt att jag måste buffa och puffa för att få någon respons och andra dagar är det sån full rulle att jag får ONT. Haha. Knepiga unge... :)