Januaribebis 2012

Nu orkar jag inte mer. Idag är precis likadant som igår: knivskarp smärta vid revbenen på vänster sida. Kommer från baktill vid revbenen och strålar framåt. Det har nu också börjat stråla mot magen, och en punkt ungefär mitt på magen på vänster sida om naveln gör ont.  Kan knappt dra luft ordentligt och så fort jag rör mig så hugger det till så jag måste stanna upp och vill bara gråta. Igår skulle jag sätta mig i soffan för att ta det lite lugnt. Jag kan nog säga att så där rädd har jag inte sett min man tidigare. Direkt min rygg tog i ryggstödet, bara nuddade alltså, så skrek jag totalt rakt ut! Jag har aldrig känt en sådan smärta tidigare!! Det går inte ens att dra med fingrarna över revbenen utan att det gör fruktansvärt ont!
Igår klarade jag inte av att göra någonting alls på grund av smärtan. Det konstiga var att så fort jag satte mig så blev jag konstigt illamående och fick yrsel, så jag fick försöka stå så länge jag orkade och sen försöka lägga mig ner. Något som var ett rent h-vete! Först slapp jag inte ner i sängen, sen kunde jag inte röra mig en millimeter då jag äntligen låg där, och då jag skulle upp igen så fick gubben försöka hjälpa så gott det gick medan jag grät och skrek om vartannat.
Jag får röra mig i slowmotion, ta jättesmå steg för att det gör ont. Och då jag gick ut på gården med hundarna igår så de skulle få röra sig lite så fick jag lixom vrida kroppen mot vänster samtidigt som jag fick hålla vänster arm i 90 graders vinkel och lixom "kura ihop" överkroppen för att kunna gå och vrida huvudet mot höger för att se vart jag gick. Gubben skämtade lite och sade att jag såg ut som något ur en skräckfilm.
Min största skräck just nu är att förlossningen ska börja. Jag vet inte hur jag ska kunna gå igenom det med den här smärtan. Jag klarar inte ens av att krysta vid nummer två på toaletten (ursäkta infon) hur ska jag då klarar av att krysta ut ett barn? Och på tal om toaletten, jag får snart ropa "färdig" då jag är där inne, så får min man komma in, för jag får mig knappt "ordnad" efter avslutat projekt där inne  Gör så ont för minsta lilla rörelse.

Jag har försökt att "bota" mig med allt jag har hittat: smärtstillande, liniment, värmedyna, tagit tabletter mot halsbränna m.m. men inget har hjälpt överhuvudtaget.
Nu sitter jag seriöst och funderar på om jag ska ringa någonstans och fråga vad jag ska ta mig till. Men vart ska man ringa? Vanlig läkare? Ringa till förlossningen och prata med någon där? Eller ska man bara försöka stå ut tills nästa besök hos BM? Det är ju dessutom söndag idag också så det försvårar ju saken lite också vart och till vem man kan ringa.
Känner mig samtidigt lite "dum"... Jag är en sån person som aldrig klagar och alltid klarar mig själv, oavsett vad, så nu då man ska ringa någonstans så känns det som om man skulle vara till besvär och bara ta upp deras dyrbara tid som de skulle kunna lägga på någon annan som verkligen har det akut istället...
Vet inte riktigt hur jag ska göra... Vad skulle du/ni ha gjort?

Jag har två dagar kvar till BF. Känns så himla surt då dottern var en vecka tidig :P men det är bara att bita ihop, bebis kommer väl när hon kommer :)

ush är så himla sur och grinig hela tiden... är less på att vänta fasten ja inte har bf fören 29jan!! snäser å fräser åt mina vänner i telefon eller så orkar ja intesvara... de frågar ju redan om det hänt nått och även de som inte ringer för att kolla om man fått orkar ja inte prata me hahah tror de bara vill veta om man fått än tur är så har ja väldigt förstående vänner :) vi brukar snäsa åt varandra.. på skoj då :D:D men känner ni me att man är hemskt o social och otrevlig?

Är det bara jag som är trött på andra mammors kommentarer? De tror att de kan hålla på hur som helst bara för att man är förtföderska.. De säger att livet tar slut, att man aldrig kommer kunna gå ut och shoppa på stan mer, att man aldrig mer får sömn, att man ska passa på att vila minsann för det får man aldrig göra sedan. Jag kan göra listan låååååååång!! Men jag håller på att bli galen. Jag tycker inte att det är roligt längre! Visst i början tog jag det som ett skämt.. men nu börjar jag bli trött på skiten. Vill de inte att jag ska skaffa barn eller vad är det frågan om? De kan ju inte veta hur min son kommer vara när han kommer ut.. vet knappt ut eller in hur jag ska betee mig mot dessa människor! 

Jag känner som ni har nämnt att livet inte slutar utan snarare börjar när man får barn :) sen vet jag ju inte att det är så eftersom jag inte har några barn än men det är den känslan jag har och jag hoppas den känslan kommer stanna när bebis kommit ut :)

Ska in så fort sambon kommit hem, han är på G nu. Tror jag packat allt men vågar knappt ställa mig upp! Gör så jäkla ont och drå drar en värk igång så fort jag gör det. Åh bara så du vet så vaknade jag upp 0600 igår med att det började smått göra ont. Sedan höll det i sig lite smått under dagen. Och när jag gick å lade mig 01 i natt så har det hållt igång ända tills nu nonstop så säg aldrig aldrig! :) Hoppas bara det inte är allt för falskt alarm nu.

Pratat med FL om igångsättning på grund av flera olika anledningar (problem på helgen bland annat) och att min rygg håller på döda mig. Men de surar på!!!! Så blir nog en natt på FL med morfin så jag får sova på det sen dagen efter gör de ett ställningstagande om vi kan börja prata om igångsättning!!!!!!!!!!! Fattar inte varför man låter mammor plågas i smärtor istället för hjälpa dem!..........