Vad är barnfattigdom?

När jag var liten, hade vi ingen elektricitet eftersom det stängdes pga obetalda räkningar. Vi hade knappt pengar till mat fick äta späck med potatis varje dag, grisben soppa som inte hade kött osv. Jag hade inga fina kläder, levde i mögel, bland kackerlackor, möss osv. Många var fattiga den tiden, men en familj på utegården hade det bra ställt. Deras barn kom ut för att leka och hade oftast med sig stora persikor, bananer osv som vi andra hade aldrig ens smakat på. De bjöd inte med sig, men deras mamma lät de komma ut med goda frukter, vi andra blev ganska så ledsna. Vi ville också ha men hade inte råd för utländska delikatesser. Att gå på bio eller sånt drömde jag om varje dag. JA min mor var ensamstående med 3 barn, pappa dog då vi var väldigt unga.Men vi hade en mor som gjorde allt för oss, ibland åt inget själv för att vi skulle kunna äta...kläder var det sista man tänkte på men hade ett par byxor, skor osv för varje säsong. Jag var 13 år då jag fick min första cykel, grät av glädje i dagar, var så lycklig, det var min bästa födelsedag. Min mor är en hjälte!
Idag är jag högutbildad, har råd att köpa det jag behöver och alla syskonen mår bra.

Jag har inget fel på mina värderingar, utan delar med mig av mina upplevelser. Och att jag ibland skämdes iför mina hemsydda kläder är inte några "värderingar" som jag fick med mig hemmifrån, utan handlar om att man som föräldrar inte KAN vaccinera sina barn ifrån att smittas från hur det de facto ser ut ute i samhället, där våra barn kommer att spendera väldigt mycket tid utan oss. Det har inget med ditt människovärde att göra, att jag anser att man i dagens sverige inte ska behöva välja mellan medicin och vinterkläder. Förstår faktiskt inte vad du har för problem med mitt inlägg,.tagga ned damen.

Fast för barnet är det egentligen inte någon praktiskt skillnad om barnet får uppleva fattigdom för att föräldrarna är sjukskrivna eller arbetslös, eller för att föräldrarna har överkonsumerat på kredit på ett ansvarslöst sätt. Konsekvenserna för barnet blir fortfarande detsamma.

Några funderingar till TS i sammanhanget: Har du själv varit barn i en familj som haft det lite knapert?

Varför verkar du lägga en värdering i ordet "fattig"? Det låter på det som skrivs att anledningen till att du absolut inte skulle vilja säga att ni har det fattigt (om ni nu har det) är att det skulle vara kränkande och att du skulle känna dig mindervärdig? Betyder det att du själv ser ned på människor som är fattiga?

Fattig är för mig en livssituation, inte nåt som värderar en som människa.

Jag och min man var fattiga för bara några år sedan. En rad omständigheter gjorde att vi tvingades leva under existensminimum och trots att vi inte unnade oss någonting och vände på varenda öre för att överleva så halkade vi efter med räkningar (av den enkla anledningen att mat och boende kostade mer än vi hade i inkomst), så när vi började få in pengar igen så hade vi skulder som gjorde att vi fortfarande levde fattigt.

Vi hade inga onödiga utgifter. Vi hade ingen dagstidning, vi rökte inte, vi köpte ingenting åt oss själva (barnen kom självklart i första hand) och födelsedagspresenter kunde exempelvis vara trollstavar som vi täljt själva eller en mantel sydd av en av mina kjolar. 

Vi gick till socialen, men fick ingen hjälp där. Vi överklagade, men rätten går av princip på socialens rekommendationer. Flera månader senare hörde en kvinna av sig från socialen och meddelade att de hade gjort fel eftersom det fanns barn med i bilden, men då hade vi båda inkomst igen så då var ju inte socialhjälp ett alternativ. Dessutom hade vi blivit så illa behandlade av socialen att vi svurit på att aldrig gå dit igen. 

Om vi hade fått hjälp så hade vi klarat oss bra. Jag är ekonomiskt lagd och kan trolla med knäna för att få pengarna att räcka, men när inkomsten är 8000 kr och boendekostnaden 7000 kr så går det inte ihop hur mycket man än försöker. Vi kunde ju inte flytta heller eftersom det kostar pengar och ingen vill hyra ut till den som inte har någon inkomst. Som tur var hade vi en bra hyresvärd som lät oss betala av på hyran när vi till slut inte klarade den heller. Men alla har inte sån tur eller orken att kämpa. Vi var trots allt två och vi såg hela tiden det här som något tillfälligt och som tur var hade vi ett bra socialt skyddsnät så att barnen fick mat och kläder. 

Det här var nästan 10 år sedan nu och i år blir vi av med de sista skulderna. Det känns underbart! Idag har vi det bra och jag tror inte att barnen någonsin förstod hur fattiga vi var. De tyckte det var kul att bygga fort av pappkartonger från affären och vi hade det så bra att vi bodde på gångavstånd till stranden. Att äta frukost på en filt i parken istället för hemma tyckte de om, så även om vi inte hade pengar så led aldrig barnen. De märkte förhoppningsvis inte att jag och min man inte alltid åt oss mätta...

 

Jag reagerar för jag tycker verkligen inte vi är fattiga. Och för att vi själva har valt att leva på det sätt vi gör, och jag tror inte det är skadligt varken för oss eller våra barn.

Men jag tror att andras värderingar och sätt att se på oss kan skada våra barn, och det gör mig så ledsen att de ska behöva lida på grund av vi vuxnas val, för att andra människor inte är mer vidsynta. Hur snäv samhällets mall är blir så tydligt i just den här artikelserien, där man definierar vad som är "normalt" och vad som är "fattigt".

Istället för utlandssemestrar, nöjesparker och TV-spel så får våra barn en massa annat, som inte många andra barn får, egna djur i massor, egen trädgård, massor av utflykter och äventyr och kojor i skogen mm. Tycker inte man ska behöva jämföra, utan att alla sätt att växa upp, med mat i magen, rena kläder och en massa kärlek ska kunna vara lika bra, oavsett hur mycket man spenderar på sina barn eller inte.

Har svårt att hitta rätt ord - men det är just definitionen av att vi skulle vara fattiga som gör oss till fattiga. Att andra tycker att vi är fattiga som inte har råd med vissa saker - fast vi själva tycker vi har mer än tillräckligt. Och att mina barn ska behöva lida för att andra tycker att dom borde ha fått/gjort vissa saker? Varför?

Att samhället ser ut som det gör beror på de värderingar vi ger våra barn, och det är det jag inte vill vara med och föra vidare, och hoppas att det finns fler som mig som törs bryta mönstret.

Fast vems är ansvaret för att föräldrarna är ansvarslösa? Att barn ska få lida pga av överkonsumerande föräldrar är ju väldigt tragiskt, men vems är ansvaret?

Ska vi tvångsomhänderta alla barn som har sådana föräldrar eller ska samhället gå in och betala för allas skulder för att barn ska kunna ha samma standard som sina kompisar?

Oavsett om du är fattig eller rik, så kommer man aldrig att ha samma saker som sina kompisar.

Man har ett ansvar som vuxen när man skaffar barn. Att vara arbetslös eller att sjuk innebär inte att man automatikst blir fattig. Man får mindre pengar att röra sig med, men då gäller det ju att man kan anpassa situationen efter det också. Där har vi ett stort problem idag, inte många, fast att de säger det, räknar med att bli arbetslös eller sjuk och så står man med skägget i brevlådan om man inte kalkylerat för det.

Mitt svar på dina frågor:

1. Vi förlorade båda två våra inkomster, A-kassan dröjde flera månader och våra sparpengar tog slut. Vi fick inte heller hjälp av socialen.

2. Vi hade bara de allra mest grundläggande utgifterna: hyra, el, vatten, försäkringar och oftast mat - INGET annat. Inga tidnngar, inga cigaretter, inget busskort, inga kläder till oss vuxna, inget godis, inga leksaker till barnen.

3. Vi bodde 4 personer i en trea och kunde inte flytta till mindre eftersom ingen hyr ut till den som inte har inkomst.

4. Vi arbetade båda två innan detta drabbade oss och vi fick nya jobb inom ett år, men då hade vi kommit efter med en massa räkningar och som du säkert vet läggs det på räntor och avgifter så våra skulder hade vuxit sig väldigt stora på en kort tid.

5. Va har aldrig och kommer aldrig att handla på kredit. Barnen hade riktiga sängar. Vi sov i en trasig säng. Allt annat sålde vi eftersom mat var viktigare än en soffa i vardagsrummet.