Vad är barnfattigdom?

Jag hade en fattig barndom och aldrig, aldrig att jag vill att mina barn ska ha det likadant! Jag har hört många säga att det räcker med kärlek, men jag håller inte med. Mina föräldrar var underbara (om än lite unga och naiva) och som riktigt liten var jag lycklig. Sen när jag började skolan blev det annat. Fy tusan vilka ledsamma minnen som väcks till liv nu...

Jag har aldrig lidigt av att vi varit "fattiga", dock har jag alltid kunnat äta mig mätt och annat, min mamma jobbade väldigt hårt och det gick omärkt förbi oss barn förutom att andra barn fick t ex Coca Cola med sig på skolutflykterna och inte vi men anledningen till det såg vi det mer som att mamma inte tyckte att vi skulle ha med oss en massa godis till en skoldag än att hon inte hade råd. Jag kunde heller aldrig få någon månadspeng men det var som sagt inte hela världen. Jag tyckte absolut inte att det var något fel med att vara hemma hela sommaren, jag såg fram emot det att bara kunna vara och ta det lugnt i mitt hem. Så de mesta av det där lidandet efter att jag läst bloggen låter mer som något barnen framställt själva och låtit sig själva lida från. Det beror nog helt på hur man är som person. Det absolut enda som påverkat mig, men inte förrän jag blev äldre och förstod, är att jag önskar min mamma inte hade behövt att lida. Men att hon gjort det vet jag endast för att jag nu som vuxen vet vilken stress pengar är och kan räkna ut att det måste varit otroligt tufft.

Det är många som inte har råd med utlandsresor och nya flashiga mobiler var och varannan vecka, eller som skulle ha det om dom sparar till det men helt enkelt prioriterar annat som buffertar till sina hus eller husdjur. Det är knappast något konstigt med det. Det är när barn måste gå hungriga och utan glasögon som jag tycker det är allvarligt och tal om riktig fattigdom.

Problemet är ju inte barnfattigdom, problemet är arbetsmarknadspolitiken.

För att vi valt att satsa på eget företag med jord och skog, stora investeringar och små inkomster i familjens företag, en deltidslön att leva på.

Bor i hus som ingår som en del i den gård vi bor på och lever av.

Vi jobbar båda mer än heltid, deltid borta på "vanliga" jobb, och heltid hemma med gården. MEn då kan vi samtidigt vara mycket tillsammans med barnen, som följer med på det mesta.

Konsumerar aldrig på kredit, har inte köpt några möbler på 15 år, kö´r en 15 år gammal bil och varkjen röker, snusar eller dricker.

Skulle kunna sälja firman i morgon och få 10 miljoner att leva gott för, men det här är vår livsstil och vårt största intresse, och det är något vi valt framför att konsumera. Blir bara ledsen av att våra barn skall stämplas som "fattiga" för att vi valt att leva som vi gör. Tycker att definitionen "fattig" är fel - man är väl inte fattig för att man måste ha begagnade kläder eller inte har råd med semester? Man kan ju ha mycket roligt och mycket kärlek hemma i en begegnad vinteroverall för 10 kr? Vi känner oss inte fattiga, och barnen får det dom behöver, problemet är omvärldens "statusdefinition" som gör att våra barn inte "duger"??

Visst handlar det om prioriteringar -jag tycker inte vi är fattiga, men andra ser på våra barn som fattiga barn, vilket jag tycker är att stämpla dem på ett orättvist sätt. Har man en sämre uppväxt utan statusprylar och utlandssemester? Finns det inte andra värden som är lika viktiga? Tycker samhällsdebatten bidrar till ökade klyftor genom sina definitioner på fattiga/rika. Finns ju hur många varianter och verioner som helst, och de barn som verkligen behöver svälta och inte kan få läkarvård pga fattigdom är få, men desto mer utsatta.

En mycket större grupp är de som pririterat bort vissa saker till förmån för andra. Vad som är rätt och fel kan diskuteras, men där är det ju den enskilda föräldrerns ansvar att ge sina barn en bra uppväxt. Och det tycker jag man kan göra på många andra sätt än genom pengar.