Anonym (Fattig mamma?)

Äldre 7 Jun 11:22

276 svar

Vad är barnfattigdom?

Har följt debatten några veckor nu om barnfattigdommen i sverige. Men förstår inte vilka barn man menar egentligen? Vet att det finns fattiga barn, men också att samhället, bland annat genom sådana här kampanjer, ställer upp så höga normer att även "normalfattiga" barn blir utmålade som "onormala"?

Har aldrig sett vår familj som "fattig", och tyckt att vi klarat oss rätt bra i vardagaen trots små inkomster. Men nu när jag läst alla dessa artiklar så är det svårt att låta bli att fundera över vilket lidande jag utsätter mina barn för, och jag har fått en enorm ångest över de livsval vi gjort, inte för egen del, då jag trivs väldigt bra med vårt liv, men för det förakt samhället visar barn som inte har ekonomi att nå upp till idealen.

Vi har två barn, 3 och 6 år, som aldrig varit på någon annan semester än besök hos släktingari sverige några dagar varje år. En gång har stora tjejen varit på djurpark med farmor och en gång har vi tagit med henne till en nöjespark. Handlar enbart begagnade kläder, och lagar all mat själv från grunden, mycket från egna odlingar och skog och mark som tas till vara, men nej, ingen oboy och inget godis - istället bakar vi något själva till lördagsmyset . Inga fritidsintressen, ingen pol eller studsmatta, inga TV-spel och inga specialinredningar till barnrummen. Men jag har aldrig sett oss som fattiga - vi har ju mat på bordet, en hundring över i månaden till dagislutflykter och tid att umgås med varandra, vänner och kompisar. Men visst har jag fått välja många gånger mellan medicin eller vinterkläder, och då har jag alltid valt medicinen, och löst vinterkläderna med begagnade fynd för några kronor.

Är det verkligen barnfattigdom? Är inte rätten till utlandssmester, godis, mobiltelefoner och nya märkeskläder en norm som samhället satt upp? Blir inte barnen lika lyckliga utan detta?

För mig är barnfattigdom när man inte har råd med bostad eller mat på bordet, resten är status. Och det är klart att jag gärna hade haft en bättre status i livet, men det är inget jag kan kräva att soc eller kommunen ska bidra med.

Queenie70

Äldre 7 Jun 14:13

#41

Jag tror f.ö. att ert levnadssätt inte är ett problem när era barn är i denna ålder, men jag misstänker att det kommer att bli mindre oproblematiskt när barnen är 10 och 13. Har ni nån strategi för framtiden OM det skulle visa sig att era barn frågar varför de aldrig får annat än begagnade kläder, eller varför de aldrig får åka till Kolmården eller på tivoli?

Hur skulle ni hantera om era barn skulle råka ut för kompisar som inte är snälla etc?

Anonym (Fattig mamma?) Trådstartaren

Äldre 7 Jun 14:15

#42

Queenie70 skrev 2011-06-07 14:06:56 följande:

Jag förstår och sympatiserar med ambitionen, men tyvärr är inte verkligheten så okomplicerat, och det kan jag berätta som sitter med erfarenheten att som barn ha levt på ett liknande sätt.

Visst är det så, jag är också uppväxt "fattigt", men det har inte fått mig att överge mina ideal, jag vill att alla ska vara lika mycket värda, och jag kommer inte att börja priritera statusprylar till barnen för att de ska bli accepterade, utan satsar istället på att ge dem kärlek och självförtroende i massor så dom kan fortsätta min kamp för ett bättre samhälle, vilket antagligen kommer att behövas ännu mer i framtiden om man funderar på hur samhällets värderingar ändrats bara de senaste åren.

puss

Äldre 7 Jun 14:15

#43

hejja hejja ts!!
du är SKITKLOK och duktig!

I will mustardize you

Anonym

Äldre 7 Jun 14:20

#44

Anonym (Fattig mamma?) skrev 2011-06-07 14:10:45 följande:

Visst handlar det om prioriteringar -jag tycker inte vi är fattiga, men andra ser på våra barn som fattiga barn, vilket jag tycker är att stämpla dem på ett orättvist sätt. Har man en sämre uppväxt utan statusprylar och utlandssemester? Finns det inte andra värden som är lika viktiga? Tycker samhällsdebatten bidrar till ökade klyftor genom sina definitioner på fattiga/rika. Finns ju hur många varianter och verioner som helst, och de barn som verkligen behöver svälta och inte kan få läkarvård pga fattigdom är få, men desto mer utsatta.

En mycket större grupp är de som pririterat bort vissa saker till förmån för andra. Vad som är rätt och fel kan diskuteras, men där är det ju den enskilda föräldrerns ansvar att ge sina barn en bra uppväxt. Och det tycker jag man kan göra på många andra sätt än genom pengar.

Precis, jag tänker som du. Mitt barn är inte heller fattigt, även om det kanske skulle räknas som det. Nej, jag köper inte nya regnkläder till honom varje säsong om de jag hittat second hand fortfarande håller. Jag köper hellre pizza och röker.
Stackars mitt barn.

Nej, problemet är inte barnfattigdom, utan arbetsmarknadspolitik och konsumtionskrav. Stressen det innebär för vissa föräldrar så att de helt enkelt psykiskt inte klarar av att gå på knän i trasiga kläder för att upprätthålla barnens levnadsstandard vid samma som ALLA andra.

inväntande

Äldre 7 Jun 14:22

#45

Hm så med andra ord är allt regeringens fel igen?? Not!

Anonym (förstår inte)

Äldre 7 Jun 14:24

#46

Jag har också följt debatten och läst bloggen och dess kommentarer och insåg till min stora förvåning att VI ÄR FATTIGA, i alla fall om man bara tillar på siffror och diagram......

Min familj består av mig, min sambo, våra två gemensamma barn på 1 och 3 år, mitt sen tidigare på 10 år som bor hos oss och min sambos dotter som är 18 som bor hos sin mamma och bara kommer och hälsar på ibland.

Både jag och sambon har löneutmätning hos KFM och lever alltså på existensminimum, men vi har ju pengar.....det finns till och med pengar kvar på kontot när barnbidragen trillar in....

Det finns alltid pengar att skicka med till skolutflykter, matsäck, glass etc och på sommarlovet åker vi på "semester" inte utomlands med till djurparker, nöjesfält, hyr en stuga och liknande...

Mina barn har hela och rena kläder, nya kläder, som jag köpt i en klädaffär, och skor, 10-åringen har 4 par sommarskor att växla mellan...och dom har riktiga vinterkängor, köpta på intersport...

var iväg här om dagen och handlade kläder med 10-åringen för ca 1000;- bäribland en jättefin examensklänning, hon har alltid fått köpa nya fina examenskläder, och iår betalade vi även sambons dotters studentklänning...

Vi hyr ett fint hus och alla har egna rum, vi har en bil...barnen har cyklar, och vi har en stor familjepool.

Vi äter bra mat, kött köper vi från slakteriet och fisk från fiskbilen

Så vad är det som gör att våra pengar räcker fast vi lever på existensminimun, men inte andras???? Den här månaden har jag till och med lånat ut 1000;- till en kompis....

Queenie70

Äldre 7 Jun 14:25

#47

Anonym (Fattig mamma?) skrev 2011-06-07 14:15:21 följande:

Visst är det så, jag är också uppväxt "fattigt", men det har inte fått mig att överge mina ideal, jag vill att alla ska vara lika mycket värda, och jag kommer inte att börja priritera statusprylar till barnen för att de ska bli accepterade, utan satsar istället på att ge dem kärlek och självförtroende i massor så dom kan fortsätta min kamp för ett bättre samhälle, vilket antagligen kommer att behövas ännu mer i framtiden om man funderar på hur samhällets värderingar ändrats bara de senaste åren.

Fast tror du att jag som konstaterar rent krasst ATT det idag faktiskt är så att statusprylar och ekonomi värderas väldigt högt, då rent personligen tycker att det är viktigare med en Ipad än kärlek? Det handlar inte om att ge upp ideal utan om att konstatera hur det faktiskt ser ut i våra ungdomars omgivning. Man kan pränta in i DEM att de inte är prylar som betyder nåt, och att de inte ska döma andra efter vilka kläder eller mobiltelefoner de har, men det kommer inte att ändra det fakum, att de kommer att få möta situationer som de kan komma att uppleva som jobbiga framöver pga. ert livsval. Sen kan jag iof. inte förstå att man helt frivilligt väljer att leva ett liv där man måste välja mellan medicin och vinterkläder, det låter väldigt radikalt i mina öron måste jag säga.

Anonym (Fattig mamma?) Trådstartaren

Äldre 7 Jun 14:26

#48

Queenie70 skrev 2011-06-07 14:13:43 följande:

Jag tror f.ö. att ert levnadssätt inte är ett problem när era barn är i denna ålder, men jag misstänker att det kommer att bli mindre oproblematiskt när barnen är 10 och 13. Har ni nån strategi för framtiden OM det skulle visa sig att era barn frågar varför de aldrig får annat än begagnade kläder, eller varför de aldrig får åka till Kolmården eller på tivoli?

Hur skulle ni hantera om era barn skulle råka ut för kompisar som inte är snälla etc?

Det blir säkert tuffare med åren, men också lättare att förklara hur saker och ting hänger ihop. Vad gör vi med våra pengar och vaför, och fråga vad barnen vill att vi ska göra.

Vi har ju, åtminstone för tillfället, en möjlighet att välja att leva som vi gör, eller sälja allt, och leva ett annat liv. Än så länge har vi vuxna tagit beslutet att leva det liv vi vill, men eftersom det påverkar barnen så mycket kommer dom givetvis att få vara med och bestämma mer och mer när dom blir äldre. Förhoppningen är att dom ska tycka om det liv vi lever, och förstå vaför man måste offra vissa saker för andra. Men om dom inte skulle vilja det, så är det naturligtvis vår skyldighet att försöka stödja dom så gott vi kan i andra val, vilket innebär att vi kommer att få försöka öka våra inkomster på något sätt, och samtidigt dra ner på tiden tillsammans.

Är också väldigt medveten om hur mycket kompisar påverkar, och har därför en strategi att jämt och ständigt ha en massa barn i huset, så att de tidigt ska få många bra kompisar, och hitta sin "plats i gänget". Att bli bekräftad och omtyckt för den de är innan det här med prylar och status blir för viktigt.

puss

Äldre 7 Jun 14:26

#49

Anonym (förstår inte) skrev 2011-06-07 14:24:18 följande:

Jag har också följt debatten och läst bloggen och dess kommentarer och insåg till min stora förvåning att VI ÄR FATTIGA, i alla fall om man bara tillar på siffror och diagram......

Min familj består av mig, min sambo, våra två gemensamma barn på 1 och 3 år, mitt sen tidigare på 10 år som bor hos oss och min sambos dotter som är 18 som bor hos sin mamma och bara kommer och hälsar på ibland.

Både jag och sambon har löneutmätning hos KFM och lever alltså på existensminimum, men vi har ju pengar.....det finns till och med pengar kvar på kontot när barnbidragen trillar in....

Det finns alltid pengar att skicka med till skolutflykter, matsäck, glass etc och på sommarlovet åker vi på "semester" inte utomlands med till djurparker, nöjesfält, hyr en stuga och liknande...

Mina barn har hela och rena kläder, nya kläder, som jag köpt i en klädaffär, och skor, 10-åringen har 4 par sommarskor att växla mellan...och dom har riktiga vinterkängor, köpta på intersport...

var iväg här om dagen och handlade kläder med 10-åringen för ca 1000;- bäribland en jättefin examensklänning, hon har alltid fått köpa nya fina examenskläder, och iår betalade vi även sambons dotters studentklänning...

Vi hyr ett fint hus och alla har egna rum, vi har en bil...barnen har cyklar, och vi har en stor familjepool.

Vi äter bra mat, kött köper vi från slakteriet och fisk från fiskbilen

Så vad är det som gör att våra pengar räcker fast vi lever på existensminimun, men inte andras???? Den här månaden har jag till och med lånat ut 1000;- till en kompis....

men vad spar ni in på?

I will mustardize you

Calles matte

Äldre 7 Jun 14:27

#50

Anonym (Fattig mamma?) skrev 2011-06-07 14:10:45 följande:

Visst handlar det om prioriteringar -jag tycker inte vi är fattiga, men andra ser på våra barn som fattiga barn, vilket jag tycker är att stämpla dem på ett orättvist sätt. Har man en sämre uppväxt utan statusprylar och utlandssemester? Finns det inte andra värden som är lika viktiga? Tycker samhällsdebatten bidrar till ökade klyftor genom sina definitioner på fattiga/rika. Finns ju hur många varianter och verioner som helst, och de barn som verkligen behöver svälta och inte kan få läkarvård pga fattigdom är få, men desto mer utsatta.

En mycket större grupp är de som pririterat bort vissa saker till förmån för andra. Vad som är rätt och fel kan diskuteras, men där är det ju den enskilda föräldrerns ansvar att ge sina barn en bra uppväxt. Och det tycker jag man kan göra på många andra sätt än genom pengar.

Jag tycker ni gör helt rätt som prioriterar att leva på ett sådant sätt som ni vill och mår bra av! Visst kan det bli tufft för era barn om de inte kan få "allt som alla andra har" men jag tror att det ni istället ger era barn är så otroligt mycket viktigare.

Jag är uppvuxen med föräldrar som prioriterade bort konsumtion till förmån för andra saker som de värderade högre, t ex att min mamma var hemma med oss barn och att vi bodde fint. Visst var det tufft ibland att inte ha de där märkeskläderna och prylarna som "alla andra" hade, och att inte ha så flashiga sommarlovshistorier att berätta men jag har samtidigt fått lära mig att livet inte går ut enbart på konsumtion (vilket allt fler i vårt samhälle verkar tro...) och att man måste kämpa för att få det man vill ha, och därmed också att prioritera det som är viktigast (man kan inte få allt!).

På samma sätt kommer jag att uppfostra mina barn. Även om jag skulle ha möjlighet att ge dem allt de önskar tror jag att jag gör dem en rejäl björntjänst om jag gör det. Jag vill inte att de skall tro att man måste ha allt för att kunna leva ett gott liv. Jag vill lära dem att man måste prioritera det man själv tycker är viktigt och att man inte får saker gratis utan måste kämpa. Hur ska de annars klara sig i vuxenvärlden? Att åka räkmacka genom uppväxten lär inte ge särskilt goda förutsättningar för att kunna ta vara på sig själv och sin ekonomi i vuxen ålder.

Heja dig TS, stå på dig!

Vad är barnfattigdom?

INNEHÅLL