Vad är barnfattigdom?

På ett sätt cred till dig TS som inte deltar i konsumtionshetsen. Om det är svårt för barnen eller ej tror jag beror på hur deras umgänge ser ut. Har de tillräckligt många vänner i samma ålder och i skolan som lever likadant så lider de inte. Om alla klasskamrater och hela den egna (barnens alltså) umgängeskretsen lever ett annat liv med mer av allt så är det nog så att barnen tycker att det är jobbigt. Vissa barn är känsligare för det medan andra inte märker sitt särlingskap lika mycket.

Jättebra att du försöker få dina barn att fundera över konsumtionssamhälelt TS, men samtidigt så måste jag tillägga att det är en aningens felaktigt att tro att andra betraktar er som fattiga. Eran situation där ni VALT att leva som ni gör på grund av en viss livsåskådning, samtidigt som ni har valmöjligheter, realiserbart kapital, är markägare med eget hem etc, kan aldrig ens på kartan jämföras med den stigmatisering som sker om man VERKLIGEN är fattig, inte sitter med nåt arv att vänta, eller har nån familjegård att tillgå. Erat val att klä er i seconhand är möjligtvis lite excentriskt, och barnens klasskamrater, era grannar kommer garanterat inte att betrakta er som "fattiga"

Utifrån er valda situation kan man heller inte ha insikten nog att döma den kanske sjukpensionerade ensamstående mamman som aldrig ser nåt ljus i tunneln, som nog aldrig kommer att kunna spara ihop till en thailandsresa till sig och ungarna, när hon kanske nån gång faller för "konsumtionstrycket" och i alla fall kan göra valet att köpa ickebegagnade kläder till barnen och förser dem med en mobiltelefon. Den stigmatisering som denna mamma  och hennes barn skulle kunna bli föremål för om hon handlar alla deras kläder på myrorna, går nog faktiskt inte att jämföra med er situation. Ni har ett privilegie att KUNNA välja livsstil. Alla har inte det....var ödmjuk inför det.

Såg ett program om "överklassen" på TV, häromdagen där man kunnat konstatera att yttre atribut så som märkeskläder etc. inte alls var viktiga för den klassen, utan att de ofta gick klädda i värsta trasorna som de tagit över från både far och farfar. De BEHÖVDE inte bekymra sig om att folk skulle "tycka nåt" då deras plats i samhället redan var så etablerat.

Säkert redan någon som skrivit det här i tråden, men ändå.

De här 220 000 barnen det talas om, det är barn vars föräldrar har en inkomst som ligger under 60% av medelinkomsten i Sverige. Många av dessa barn är alltså inte särskilt fattiga, speciellt som medelinkomsten har ökat.

Den relativa fattigdomen har ökat därför att de flesta har fått det bättre.

Den absoluta fattigdomen (fattigdom sett i rena kronor) har minskat.

Vidare, Aftonbladets fattigblogg och hela den allmäna synen på fattigdom får mig att vilja kräkas. Enligt hur man räknar tillhör mitt barn dessa arma fattighjon. Inte fan kommer han att växa upp fattig.

Fattigabarndebatten är i stor utsträckning sprungen ur den svenska avundsjukan:

Ingen får ha mer i lön än någon annan - orättvist. Då bli det extra satsningar.
Ingen får ha bättre betyg än någon annan - då avskaffar vi betygen.
Ingen får vara vackrare än någon annan - då mobbar vi.

osv osv

För övrigt bör de som har slimmade marginaler lära sig att hantera pengar och inte som en bekant till mig springa och köpa en i-phone och gå till frissan för hårförlängning a och annat smått o gott á 2700:- och sedan komma och vilja låna  för det finns inte matpengar. Jag sa nej och  bröt bekantskapen.

Det finns en grupp som är fattiga på riktigt och det är gamla kvinnor, ensamstående eller änkor, som skött hem, barn eller egna föräldrar som "hemmadöttrar" De har inte mycket att leva av, men vill kanske någon starta Rädda Gamlingarna som ett komplement till Rädda Barnen?

Nej ni är inte fattiga.

Gud vilken hets det är. När jag växte upp reste ingen någonstans och när vi kom tillbaka efter sommarlovet skrev vi uppsatser om typ "jag har ätit jordgubbar och varit hos farmor och badat i pool med min bästis" och det räckte så.

Att leva på existenminimum anses vara fattigt och  jag slår ett slag för att det är fattigt.
Speciellt om man inte är frisk o inte orkar baka eget bröd etc för att snåla på pengarna. Det skulle aldrig gå runt för oss om vi inte köpte till stor del begagnande kläder och har begagnade möbler. Det jobbiga med att inte kunna ha råd att spara varje månad är att när man har oförutsedda utgifter så har man plötsligt inte ens pengar till mat resten av månaden. Har man dessutom sjukdom o alleriger i familjen så blir det ännu dyrare. Att kunna odla saker själv o baka allt själv o fixa mkt själv krävs nästan att man är 2 föräldrar i familjen eller att man själv är frisk o har energi.

Sen har vi den sociala biten både för ens barn och en själv att man inte har råd att gå på kalas och tillställningar man blir bjuden på som kostar. Man kan inte träffas o fika o käka ute med andra familjer ofta så tillslut blir man inte heller tillfrågad. Barnen kan inte ha samma saker och gå på samma aktiviteter som sina jämnåriga kompisar och på så vis får både föräldrar o barn en känsla av utanförskap o det är Social fattigdom.