Aprilbebis 2012

Jag har cravings för tacosås och starka korvar, tycker inget annat smakar haha...jag har gått upp 6-7 kilo är i v 24, tycker vikten är urjobbig:(

Nån annan här som har fått lite flerbarnschockstankar, jag och äldsta dottern på 4,5 år har typ krig varje dag numer speciellt idag och bara tanken på ett tredje barn ger mig panik, jag har bara gråtit hela dagen...barnen är också extremt mammiga just nu och talar gärna om att de inte vill ha någon bebis, 3-åringen vill gärna sparka och slå på magen, hittills har de bara pratat gott om bebisen men har verkligen hamnat i en annan fas just nu... Detta är något nytt för mig som fick tätt mellan första och andra barnet, då kom svartsjukan först efteråt.....

Är alla andra blivande syskon bara glada för era bebisar?

Ingen som fått ett tråkigt humör? Tycker min make klagat lite väl mycket den senaste tiden...men jag vet inte. Kanske är hormonerna som spökar...blä..

Jag tycker själv att jag är trött, sur och tråkig och brukar be om ursäkt för det. Sambon säger emot att jag är sååå underbar att vara tillsammans med så jag vet inte, han kanske bara känner att han måste vara snäll;)

Har dåligt järnvärde fortfarande tror jag så jag känner på mig att det har med saken att göra. Har ätit Hemofer tills nu, tycker inte jag märkt någon skillnad så igår gick jag och fixade Niferex och hoppas att de ska ge mig lite energi tillbaka!

Jag brukar också be om ursäkt, för jag vet att min sambo ville/såg fram att hitta på saker bara han och jag innan bebis kommer, men pga min sjukdom så blir det vääääldigt lite hitta-på-saker, vilket jag nästan har lite dåligt samvete för, trots att det inte är mitt fel att jag mår som jag gör...

Men han är så söt - brukar säga att han är glad bara han får vara tillsammans med mig och att bebisen mår bra. Sedan hoppas vi såklart att jag lite magiskt sådär ska vakna en morgon och bara må bra :)

Jag förstår att det måste vara jobbigt att må så dåligt och inte kunna leva som vanligt.. Jag mår bra men känner att tröttheten och allt som händer påverkar mig, och det är jag inte van vid. Inget jag kan göra åt heller ju, det är bara så det är! Så jag kan knappt föreställa mig hur det är för er som har det riktigt jobbigt i era graviditeter.. Usch. Men det är ju egentligen att bara acceptera.. Vi är ganska maktlösa när det kommer till hur kroppen hanterar en graviditet. Det enda vi kan göra är vårt bästa för att vi och bebis ska må bra..