God doesn´t make mistakes

Jag tycker att det är synd att diskussionen hamnar där.

Jag står för det. Är ganska tydligt om man läser alla hennes inlägg och hennes blogg.

Den här frågan diskutera ofta, och DS får vara symbolen för barn med funktionsnedsättningar. Dels för att DS är en av den få diagnoser man faktiskt kan se med dagens tester, dels för att i allmänhetens ögon är intellektuell funktionsnedsättning synonymt med DS.
I Dan mark är man så framgångsrik med sorteringen av personer med DS att de använder termen "utrotad" när de talar om hur få perspner det är som föds med DS. Inga andra diagnoser "botas" med "utrotning". Dessutom gör man inte kopplingen att det är personer med DS som "utrotas" inte diagnosen som botas och därmed "utrotas".

Valet om abort är personligt och ska så förbli. Men frågan är om inte allmänhetens attityd till personer med funktionsnedsättningar i förlängningen förändras till det sämre, i vetskap om att vissa diagnoser kan sorteras bort och därmed inte belasta det allmänna ekonomiskt/socialt. När samhällets resurser hårdnar klimatet och toleransen minskar för det avvikande. Ska man se det krasst, så kostar våra barn mycket mer än "vanliga" barn. och när fler ska dela på samma kaka, ifrågasätter man den svages rätt att smaka alls.

Den diskussionen saknar jag. Den som handlar om hur möjligheten att välja bort och sortera de barn som föds förändrar allas vårt sätt att förhålla oss till personer med funktionsnedsättningar.
Våra barn betraktas ur ett ekonomiskt perspektiv snarare än ett medmänskligt.
Man hänvisar till rätten om ett värdigt liv när man talar om att låta barn sorteras automatiskt innan födsel, men vad händer med vårt sätt att se på personer som pga sjukdom eller trauman senare i livet drabbas av funktionsnedsättningar som är svårare än tex DS? Är deras liv lika ovärdigt som det ofödda DS-barnets, och vad ska samhället i så fall göra åt det?  Ska man inom sjukvården göra en intelligent uppskattning om varje persons prognos och utifrån den bedöma om det är värt att göra en insats (om det finns en god chans för tilllfrisknande) eller helt enkelt strunta i det (om odddsen till tillfrisknande är låga och chansen för permanenta funktionsnedsättningar stor) och låta dom dö?

Och vem ska avgöra om livet är värdigt? Jag som förälder? Samhället? Jag själv? Ett etiskt råd? Vetenskapen?
Vem vill ni ska ha rätten att avgöra om du ska leva eller inte?
För inte så länge sedan betraktades personer med intellektuella och/eller fysiska funktionsnedsättningar inte ens som människor. Det blir naturligtvis enklare att distansera sej om man inte betraktar personer med funktionsnedsättningar som människor, men det förändrar också synen på de personer som lever med funktionsnedsättningar, medfödda eller förvärvade.

Jag är för fri abort. Jag anser att varje individ har rätt att bestämma över sin egen kropp utan inblandning eller påverkan från samhället.
Jag är emot rutinmässiga aborter av ex DS med slentrianmässiga slogans om "värdigt liv" och "jobbigt för föräldrarna".
En abort, av vilkan orsak det än är; ska aldrig vara rutinmässig.  Det är smärtsamt att välja bort ett liv, oavsett vilket liv, och det är så det måste vara. För liv borde vara heligt, inte graderat efter "nytta" eller "värdighet".  

Diskussionen om sorteringen av människor handlar om så mycket mer än enbart DS, men den når sällan längre än till just DS.
Vilket alla förlorar på.

Jag tycker att det är synd att diskussionen hamnar där.

Hm. Jag för min del tycker att den här tråden börjar bli lite obehaglig, med inlägg som ditt här ovan. Det insinueras en himla massa märkligheter angående TS intentioner, allt från att hon inte ens har några barn (är ett troll) till ifrågasättande av hur tidigt hon lagar frukost till sina barn - och nu att hon är uppmärksamhetstörstande och att hennes dotters DS passar in på grund av detta. Jag tycker att det är en fullständigt värdelös debatteknik och det tar helt och hållet fokus från sakfrågan, men det kanske är meningen. TS åsikter är ingalunda chockerande, utan är absolut i ropet just nu från alla möjliga håll och kanter. Man behöver inte hålla med henne för fem öre, men att reagera med angrepp på hennes person och - i förlängningen kärleken till hennes dotter - är tamejfan patetiskt. 

Jag tror att ts är väldigt glad över att ha ett barn med ds, då får hon chansen att stå i centrum. Det är nog det allra viktigaste för ts, inget annat.

Jag tycker att det är synd att diskussionen hamnar där.

Det är dit ts tar den.

Jag  har försökt förklara för ts att det är inte så lätt att leva själv med ett funktionshinder, vilket som. Men ts bara svarar att hon är lycklig för sitt barn.