Jag ångrar mina barn

Nu har jag inte läst hela tråden, men för mig låter det som om det är dags att stora börjar på dagis, du börjar jobba och pappan är föräldraledig. Om du fortfarande mår piss när du gått tillbaka till jobbet är det nog läge att gå till vårdcentralen och be om lite depressionshjälp, fast det kanske du kan göra redan nu förresten.

Ja det tycker jag också är ett bra råd. Bra att söka samtalskontakt också, men det mest jobbiga för TS just nu verkar ju vara att hon tycker situationen med att vara hemma med en krävande 2 åring och en baby är väldigt jobbig. Så det enklaste är ju att ändra på situationen. Stora barnet börjar dagis, lilla barnet hemma med pappa, bra lösning.

Underskatta inte BUP. Dom kan vara ett fantastiskt stöd i tuffa lägen. Bra att du kan prata om problemen tycker jag och ta inte åt dig av alla empatilösa kommentarer här. Hoppas att det lugnar ner sig mellan syskonen snart.

Jag har det tätt mellan mina pojkar också och dom har haft tuffa perioder emellanåt men det har lugnat ner sig och dom kan umgås och ha roligt med varandra nu.

Så jobbigt. Jag tycker att du ska prata med BVC, kanske kuratorkontakt kan vara på plats?

Min son var väldigt krävande fram tills han var fyra år ungefär, han ammade faktiskt i 3.5 år och sov aldrig själv före dess (bara på dagis förmodar jag). Jag har själv borderline och tinnitus, vilket gör mig extra känslig för såväl stress som gnöl. Min räddning var att jag såg till att barnen sov samtidigt på dagtid och då sov jag tillsammans med dem i sängen. Sonen fick sova i min famn på kvällen när vi tittade på filmer eller lyssnade på ljudböcker. Jag körde också med en slags metod där jag "körde slut" på det stora barnet mellan varven genom att t ex gå ut och leka i en timme, sedan kunde han vara lugn en stund inomhus och därefter kanske han fick bada ett tag och efter det var han lite trött och kunde leka själv, titta på film osv. men det krävdes att jag maxade uppmärksamheten för honom för att det skulle funka, vilket jag vet kan vara svårt med en bebis, å andra sidan är bebisen"snäll" går det ju ganska bra ändå tycker jag!

Även om det säkert är en klen tröst vill jag bara säga att det blir bättre. Min son är idag sju år och en helt normal, lugn och glad kille. Han klarar väldigt mycket själv, cyklar runt till kompisar och sysselsätter sig med olika saker. Det hela går i faser och om fem år kan ju min son vara en riktig illbattning igen, men det bekymret får vi ta hand om då. Som sagt, det går i faser och faser går över!

HallåTs! Du verkar ha drabbats av en förlossningsdepression som i obehandlat tillstånd  kan göra att det är svårt att glädjas över sitt barn. Man behöver behandling för detta och du måste ta tag i detta själv. Ingen annan kommer göra det åt dig. Ring till ett psykteam i din stad och berätta hur du känner. Du kan antagligen behöva läggas in en vecka eller två i början av medicineríngen då du kan må sämre de första två veckorna. Baby blues kallas det. Det är INTE naturligt att känna att man ångrar sina barn under en längre tid. Visst kan man längta efter lite egentid ibland, men det är defintivt dags för dig att ta tag i känslan du bär med dig nu! Barnen vill ha en mamma som gillar att leva och som vill finnas till för sina barn, även i deras jobbiga åldrar. Jag tror du kommer känna livet och kärleken återvända om du får rätt behandling och får komma till en familjeenhet som hjälper dig att lära känna dina barn igen. Du kan ha missat att se vilka dom egentligen är genom att du varit i denna depressionsdimma ett tag nu.

Har inte läst hela tråden, men som någon annan sa. Låt stora barnet börja på dagis. Och sök hjälp. BVC eller BUP.
Om du mår som du verkar göra, går det ut över barnen. Som du såklart förstår själv är det inte rätt mot dem. Både du och barnen behöver må bra.

puffar för att läsa imorgon, hoppas på att få sova en hel natt på 1 år......kanske inatt? Kanske inte innan hon e tonåring :P

Ni som skriver till TS att hon inte är nån bra mamma och att hon borde ha aborterat sitt andra barn... Vilken empatistörning lider ni av egentligen. Fattar ni hur jävla jobbigt det kan vara att ha barn så tätt?? Fattar ni inte att det är skitjobbigt även utan psykiska handikapp?? Varför måste ni framställa er själva som så otroligt bra?? Kul för er att ni är så stabila i psyket. Synd att era barn om de inte blir stabila inte får nån empati utav er. Jag tycker att ni är fruktansvärt elaka och oempatiska. Skäms på er!!!

Hoppas det snart blir bättre för dig TS, och vi är många som förstår dig och önskar dig allt gott! 
 

(Anna Wahlgren är för övrigt också en ganska ond människa ;  ), men alla tycker ju olika...) 

slapp jag skriva det själv, håller med!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Många kvinnor känner av bluesen ett par dagar (ungefär en vecka), sedan blir det gradvis lättare igen och man kan börja leva sitt nya liv som förälder. Men för en del kvinnor så är bluesen mer envis. Den håller dom i ett fast grepp och det kan vara mycket tungt och kännas mycket ensamt att vara mamma då.
Man kan känna sig värdelös för att man inte kanske har tillräckligt med mjölk (ännu), eller för att amningen inte känns bra, för att man inte vet hur man ska trösta barnet när det gråter, för att man känner sig tafatt, för att man är tacksam över att ha fått ett barn och ledsen för att livet inte blir detsamma igen.
För många blir bluesen ett tillstånd som faktiskt hindrar dom från att ta barnet till sig. Det är jobbigt och väcker ofta starka skuldkänslor hos mamman som mår dåligt över att inte förstå varför hon mår dåligt samtidigt

Detta är hämtat om Baby blues...

Vid obehandlad baby blues eller om det inte går över så kan det bli följande; 

Då kan det röra sig om utvecklad postnatal depression med så intensiva känslor av nedstämdhet, oro, frustration och förtvivlan att den nyblivna mamman har svårt att klara av det dagliga livet.
Deprimerade mammor kan ofta ignorera barnets behov eller tappa kontrollen och använda fysisk bestraffning, något som både är oacceptabelt och ohållbart.