Noll tolerans!

Jag kan bara tala utifrån vår dotter, som jag har erfarenhet ifrån. Hur ditt/dina barn beter sig vet jag inte och om det finns skäl till avvikelser.
Hos oss har vi t ex alltid bestämda mattider, alla sitter med vid mattillfället och sitter kvar tills alla har ätit klart.
När "den lilla" var för liten för att äta vår mat, satt hon med vid bordet ändå (i den mån hon var vaken) - även om det så var i babysittern. Vi skapade en rutin redan där.
När hon var ett år, förväntades hon äta samtidigt som oss. Vi tillrättalade kanske måltiderna inledningsvis, så att det var sådan mat vi visste eller kunde misstänka att hon tyckte om. Eftersom våra luncher/ middagar är en lugn stund och relativt lång sittning åt hon någongång under stunden. Sen plockades maten undan. Och det är DÄR vi har varit konsekventa, man äter när mat serveras. Man äter inte stunden innan eller stunden efter. Vi har inte heller gett efter för "jag vill inte ha" och försökt truga med något annat. Man äter vad som serveras. Punkt.
För att inte alla FLare ska ta en för allvarligt serveras naturligtvis annat om det är sådan mat som vi vet att hon absolut inte kan äta. Bruna bönor är ett sådant exempel. Vi tvingar henne inte heller att äta upp. Men man måste smaka.
Det har inte funnits utrymme till daltande vid bordet.

Givetvis har det inte gått smärtfritt hela vägen. Hon är ju bara ett barn... Idag vet hon vad som gäller och vi har aldrig dispyter vid bordet.

Så om er ettåring inte var hungrig under lunchen av någon anledning, så fick hon ingen mat förrän nästa måltid? Har jag uppfattat dig rätt?

Om det inte hände någon gång vill jag att du svarar på det som en hypotetisk fråga.  

Är det möjligtvis så att du sitter och försöker kollra bort folk med argument a la "allt är relativt" eftersom du i själva verket inte har någon aning om hur det är att leva med barn?

Jag kan bara tala utifrån vår dotter, som jag har erfarenhet ifrån. Hur ditt/dina barn beter sig vet jag inte och om det finns skäl till avvikelser.
Hos oss har vi t ex alltid bestämda mattider, alla sitter med vid mattillfället och sitter kvar tills alla har ätit klart.
När "den lilla" var för liten för att äta vår mat, satt hon med vid bordet ändå (i den mån hon var vaken) - även om det så var i babysittern. Vi skapade en rutin redan där.
När hon var ett år, förväntades hon äta samtidigt som oss. Vi tillrättalade kanske måltiderna inledningsvis, så att det var sådan mat vi visste eller kunde misstänka att hon tyckte om. Eftersom våra luncher/ middagar är en lugn stund och relativt lång sittning åt hon någongång under stunden. Sen plockades maten undan. Och det är DÄR vi har varit konsekventa, man äter när mat serveras. Man äter inte stunden innan eller stunden efter. Vi har inte heller gett efter för "jag vill inte ha" och försökt truga med något annat. Man äter vad som serveras. Punkt.
För att inte alla FLare ska ta en för allvarligt serveras naturligtvis annat om det är sådan mat som vi vet att hon absolut inte kan äta. Bruna bönor är ett sådant exempel. Vi tvingar henne inte heller att äta upp. Men man måste smaka.
Det har inte funnits utrymme till daltande vid bordet.

Givetvis har det inte gått smärtfritt hela vägen. Hon är ju bara ett barn... Idag vet hon vad som gäller och vi har aldrig dispyter vid bordet.

Men har man inte ätit på 3-4 timmar så e man hungrig.. Därför ska man hålla på rutinerna så slipper man dessa problem. 

Nu kom jag på ett bra exempel på riktigt, när jag fick några minuter på mig att tänka. 

En tvååring ligger i sin säng och vill ha en nattsmörgås. Mamman säger nej. Barnet säger: men jag är hungrig! Mamman säger nej. Barnet säger: men om jag är hungrig blir jag ju grinig. Mamman blir tyst. Barnet säger: Om jag är grinig bråkar vi på morgonen. Mamman inser att barnet har rätt och ger barnet en smörgås.

Bra argumenterat, av en tvååring.  

Jag kan bara tala utifrån vår dotter, som jag har erfarenhet ifrån. Hur ditt/dina barn beter sig vet jag inte och om det finns skäl till avvikelser.
Hos oss har vi t ex alltid bestämda mattider, alla sitter med vid mattillfället och sitter kvar tills alla har ätit klart.
När "den lilla" var för liten för att äta vår mat, satt hon med vid bordet ändå (i den mån hon var vaken) - även om det så var i babysittern. Vi skapade en rutin redan där.
När hon var ett år, förväntades hon äta samtidigt som oss. Vi tillrättalade kanske måltiderna inledningsvis, så att det var sådan mat vi visste eller kunde misstänka att hon tyckte om. Eftersom våra luncher/ middagar är en lugn stund och relativt lång sittning åt hon någongång under stunden. Sen plockades maten undan. Och det är DÄR vi har varit konsekventa, man äter när mat serveras. Man äter inte stunden innan eller stunden efter. Vi har inte heller gett efter för "jag vill inte ha" och försökt truga med något annat. Man äter vad som serveras. Punkt.
För att inte alla FLare ska ta en för allvarligt serveras naturligtvis annat om det är sådan mat som vi vet att hon absolut inte kan äta. Bruna bönor är ett sådant exempel. Vi tvingar henne inte heller att äta upp. Men man måste smaka.
Det har inte funnits utrymme till daltande vid bordet.

Givetvis har det inte gått smärtfritt hela vägen. Hon är ju bara ett barn... Idag vet hon vad som gäller och vi har aldrig dispyter vid bordet.

När jag var liten så va det ingen som orkade sätta sig mot mig. Jag kände mig oälskad och bortglömd, alla andra barnen hade ju tider dom skulle vara hemma och föräldrar som såg till att läxorna blev gjorda osv. Att jag aldrig behövde städa mitt rum eller hjälpa till alls hemma har resulterat till att jag har stora svårigheter men just vardagssysslor! Allt som måste göras, tvätta, städa, betala räkningar, bada, laga mat, välja kläder själv osv. Det är svårt varje dag att behöva vara vuxen och ta ansvar för ingen har visat mig hur man gör och jag har aldrig fått in en rutin på saker och ting så att allt e bara jobbigt! Detta tänker jag inte låta mig son gå igenom.

Så om er ettåring inte var hungrig under lunchen av någon anledning, så fick hon ingen mat förrän nästa måltid? Har jag uppfattat dig rätt?

Om det inte hände någon gång vill jag att du svarar på det som en hypotetisk fråga.