Noll tolerans!

Det gör de ju i och med time outen och påpekar dessutom att det är viktigt.
Nej, inte på ett önskvärt sättDet absolut sämsta argument jag hört!
Försörjning, se till att de får mat, hela och rena kläder mm, får det inte ta någon tid eller hur menar du?
Om man har mer än ett barn då, då blir man ju tvungen att ta tid från det ena till det andra, är man en dålig förälder då?

Försörjnnig? Tror du att jag har min son med mig på arbetstid? Min försörjning tar jag under arbetstid och min son när jag inte jobbar. Något som jag däremot aldrig tillåter är att mitt jobb inkräktar på den tid jag har med min son. Du påstår att det är oväsentligt att du inte har barn, men det är när du börjar så här som man med tydlighet ser att du inte vet hur det är att leva med barn. Mat och tvätt är sådant som löper parallellt med att ha barn."quick fixes" är väl inget fel, bättre att lösa det fort än långsamt.

Visst, vill man inte nå längre än till att bara slå fast att man har rätt så  Vill man däremot bygga upp något bestående så låter man det ta tidI de programmen jag sett får barnen både en ordentlig förklaring och en verbal såväl som fysisk kärleksförklaring efter en time out.

Jag har inte sett några metoder jag kan se som skadliga, däremot goda resultat.
Nej, men det har däremot en lång rad barnpsykologer gjort, och jag har naturligtvis större tilltro på dem än på dig, om du ursäktar. Dessutom kan jag som förälder även använda mitt eget erfarenhetsbaserade omdöme

Att bara visa förståelse och aldrig bestraffa dåligt beteende är inget jag tror på i alla fall och det finns gott om satungar även i detta land.

Att hantera konflikter med bestraffning är ett väldigt tydligt tecken på att man är en dålig förälder i mina ögon 

Sen tycker jag att det finns en stor skillnad mellan att få barnet att känna att man respekterar deras känslor, och att låta barnet få som det vill.

Jag säger ofta till min dotter i en fråga när vi måste göra som jag tycker (tex när det är så stökigt att det bara måste städas): "Jag förstår att du inte vill det, jag tycker också att det är roligare att göra andra saker än att städa, MEN nu måste vi göra det, för annars finns det ingen plats att leka (tex)"

Jag ville lära mig. Både mina föräldrar och mina lärare lyckades väcka den lusten i mig.

Det vill jag för övrigt fortfarande.

Sen tycker jag att det finns en stor skillnad mellan att få barnet att känna att man respekterar deras känslor, och att låta barnet få som det vill.

Jag säger ofta till min dotter i en fråga när vi måste göra som jag tycker (tex när det är så stökigt att det bara måste städas): "Jag förstår att du inte vill det, jag tycker också att det är roligare att göra andra saker än att städa, MEN nu måste vi göra det, för annars finns det ingen plats att leka (tex)"

Jag kunde nog dock uppfattas som störande. Som till exempel när jag som elvaåring underrättade vår lärare om att det inte är tillåtet med kollektiv bestraffning i skolan. Eller när jag ifrågasatte varför vi läste om manliga filosofer men inte kvinnliga. Osv osv osv.

Det tycker jag var mycket berömvärda både påpekanden och ifrågasättanden från din sida. Det är så det blir när barn får lära sig att deras åsikter betyder något och att vuxna också ska ifrågasättas

"quick fixes" är väl inget fel, bättre att lösa det fort än långsamt.

Håller helt med. Jag hade jättebra betyg i skolan, och var absolut inte ett av de "störande" barnen trots att mina föräldrar inte körde över mig, utan lät mig diskutera och argumentera.

Jag hoppar in i tråden. Förutsätter att ni pratar om barn i förskoleåldern nu, men det vore intressant att höra från er som argumenterar emot ts och P E hur ni tror att era barn fungerar i förskolan och senare i skolan. 

Tror ni att era barns förskollärare behöver ta en diskussion, med tillhörande argumentation, för att era barn ska plocka undan leksaker efter sig? Är det isåfall rimligt? 

Tror ni att era barns lärare behöver ta en diskussion, med tillhörande argumentation, för att era barn ska öppna matteboken och börja räkna? Är det isåfall rimligt och vilka argument tycker ni att era barn kan komma med? Att det är tråkigt? Det är jobbigt? Jag vill inte just nu? Mamma säger att jag inte behöver om jag inte vill?

Fattar ni inte att konsekvenserna av att inte vara den vuxne som klarar av att sätta upp enkla regler (kring grundläggande saker som mat, sömn, säkerhet) bara blir att era barn inte klarar av att ta normala motgångar när de blir äldre? Det vill säga- de blir curlade!

Detta handlar inte om att barn som lyder sina föräldrar kommer att bli små nickedockor som vuxna. Det handlar om att lära sig att livet inte alltid är rättvist, att man måste kunna rätta sig in i ledet och samarbeta med andra. Det handlar även om att saker inte alltid är/blir som man själv vill, utan man får acceptera läget. Uppfostran handlar inte i första hand om att lära sina barn att argumentera för sin sak, utan att få dem att förstå att det finns regler och normer i samhället som gör att våra relationer till bekanta och obekanta fungerar smidigt. 

Fetat och understruket är nyckelorden.
Men rian81 frågade ju faktiskt vad som händer om personen inte vill när de lärt sig att deras vilja styr.

Om du menar att jag med varje inlägg bestrider det en bunt mammor säger så erkänner jag.

Om du menar att föräldraskap är grunden till att kunna något om utvecklingen från barn till vuxen så håller jag inte med.

Fetat och understruket är nyckelorden.
Men rian81 frågade ju faktiskt vad som händer om personen inte vill när de lärt sig att deras vilja styr.