MLT skrev 2011-11-04 10:16:18 följande:
Jag var inne på förlossningen så länge, gick länge hemma. På midsommarafton satt jag med värkar hela kvällen, men sa inget då jag inte vill förstöra för dom andra. Det hade varit likadant kvällen innan, men det klingade av framåt morgonen så trodde det var likadant nu. Men på morgonen fortsatte det och hela förmiddagen. Kunde vara som vanligt, bara fick stanna upp kanske var 10:e minut. Började klocka vid 14-tiden och det var 5-7 minuter mellan, men jag fattade verkligen inte att det var riktiga värkar och att jag snart skulle föda barn. Det var 9 dagar innan bf dessutom. En kompis från mamma-gruppen kom förbi med sin bebis hon fött med snitt (så hon kunde inte heller tala om för mig vad som var på gång), fick stanna upp och andas lite då och då för det började göra rätt ont. På em tog jag och sambon en långpromenad med hunden, det började göra riktigt ont, fick böja mig ner och andas igenom värkarna, men jag fattade fortfarande inte :)
Alla hade sagt till mig att 'du vet när det är dags', eftersom jag inte visste var det alltså inte dags.. När det var max 3 minuter mellan värkarna trots både alvedon och varmt bad och det började dra neråt låren så jag trodde lårmusklerna skulle gå av fattade jag att det nog var dags att ringa bb, vi hade ändå 45 minuter dit och vi var tvungna att lämna hunden först. Hann inte ta någon bedövning, lustgasen fick jag hallucinationer av - en stor del till varför min förlossning känns obehaglig. Jätteroligt att skratta åt i efterhand, men jag kände mig löjlig och dum just då. Precis som du skriver förstod jag inte den enorma kraften en förlossning innebär, jag blev helt överrumplad och faktiskt rädd. Det var som att något enormt tog över min kropp och jag försökte hålla tillbaka.
Ska kolla upp böckerna och metoderna du nämner, känner att nästa förlossning blir en revansch. Öppningsskedet skrämmer mig inte alls, för så himla ont gör det inte. Däremot krystningarna skrämmer mig, inte för att det gjorde ont utan för att jag tappade kontrollen.
Hmm råkade klicka på "posta" innan jag på långa vägar var klar... Gör ett nytt försök att få till mitt meddelande!
Blir så upprörd över att det ska vara så svårt att nå ut med bättre information samt att inte alla födande kvinnor får ett bättre stöd under sina förlossningar! Det du beskriver är ett så typiskt exempel på just detta. Även barnmorskor lycka småla upp en bild av att det ska göra så ont att föda. Det behöver inte göra så fruktansvärt ont om kvinnan är förberedd och klarar av att bibehålla sitt lugn och tron på sin egen förmåga. Alla kvinnor (med få undantag) är som jag skrev tidgare gjorda för att föda barn.
I ditt fall blev du förmodligen minst sagt överrumplad och hade svårt att hänga med i förloppet och blev stressad i slutet av förlossningen. Detta är minst sagt förödande. Som du själv upplevde så behöver inte uppningsskedet vara särskilt jobbigt och det blev säkert lättare att hantera eftersom du var hemma och inte förstod att du var så nära att få träffa ert kärleksmirakel. Samtidigt var det just det som gjorde dig överrumplad och rädd i kombination med bristande information.
Efter alla skräckhistorier var jag på slutet av min första förlossning rädd även jag, det var dock helt i onödan. Med ännu större kunskap, men framförallt stöd (tyckte inte jag fick just något stöd av barnmorskorna under vare sig min första elelr andra förlossning. Kan inte förstå att det inte ingår mer i utbildningen till barnmorska samt att det läggs större vikt vid att verkligen stödja den gravida och födande kvinnan. Jag är lärare, men drömmer om att "byta bana" och utbilda mig till barnmorska, så dessa frågor ligger mig oerhört varmt om hjärtat.
Efter min första förlossning där jag upplevde att jag "lurades att prova lustgas", jag skriver "lurades" för jag hade klart och tydligt sagt samt skrivit med fet stil i mitt förlossningsbrev att jag inte ville bli erbjuden någon form av smärtlindring förutom akupunktur. När de sedan ändå grågade och det kändes lite jobbigt tänkte jag "jag kan väl kanske prova i varje fall". Tyvärr förstörde lustgasen sedan en stor del av resterande förlossningen, den konserverade smärtan istället på grund av att jag använde den felaktigt (de visade aldrig hur jag skulle använda den), förvisso informerade de mig om att effekten av hur jag använde masken kunde leda till att smärtan blev större och till och med konserverades. När de sedan stängde av lustgasen (när jag var öppen 8 cm) så lyckades jag gå in i mig själv igen och nästan ta kontroll över situationen. Dock blev även jag rädd under min första förlossning när jag skulle börja krysta, hade ju hört så många skräckhistorier om att det skulle vara det allra värsta och jag kände för en stund att jag tappade greppet igen och snarare knep igen än slappnande av och hjälpte min kropp. Dock upplevde jag ganska snart att det trots allt kändes lättare att hantera krystvärkarna än värkarna som öppnande livmodermunnen.
Inför min andra förlossningen kände jag mig efter ännu mer läsning och mental förberedelse förväntansfull och säker på att jag skulle få just den förlossningen jag fick. Det enda som var jobbigt var att mitt andra barn fick svårigheter med att ta mina mycket täta värkar och blev medtagen. Det kändes jobbigt och stressande att "barnet måste ut NU!", men trots det lyckades jag bibehålla ett slags lugn och kontroll. Dock önskar jag att jag hade sluppit ta i så mycket och känna pressen av att jag måste föda fram mitt barn NU! Trots detta var min förlossning som sagt helt fantastisk och vårt lilla mirakel mådde bra och fick fina apgar-värden. Oftast blir barmorskorna stressade och lurade av all modern teknologi, men samtidigt så kan just det moderna teknologin rädda liv! Jag skulle dock helst vilja övervakas mindre och att barmorskan lyssnade med trätratt under förlossningen, det var mindre falska alarm när de använde sig av trätratt. Vidare så är det svårare för kvinnan att slappna av under förlossningen med all övervakning, vilket kan påverka förlossningsarbetet mycket negativt. Jag hade till och med sinnesnärvaron att när jag tvingades in i förlossningsrummet och låg på rygg att byta ställning för att barnet eventuellt skull emå bättre, men det viftades bort. Bara en sådan sak gör mig väldigt besviken och upprörd.
Nu hoppas jag att jag kan få en så lite övervakad förlossning det någonsin är möjligt samt att jag denna gång ska hinna ned i badet samt vistas där en stor del av öppningskedet. Önskar att jag fick föda i vatten, men det går tyvärr inte för sig i Västmanland.
Länk till boken jag rekommenderade tidigare samt ännu en bok (jag ska köpa) om hypnobirthing:
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9174270036
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0757302661
Två bra bra artiklar om "dyktekniken":
http://www.enbrastart.se/index.php?option=com_content&view=article&id=64
http://www.mama.nu/Artiklar/gravid-baby-22783/Nar-du-foder-DYK/
Ledsen att det blev så långt...
Lycka till med dina förberedelser och din kommande "revansch"!
