MLT skrev 2011-11-04 10:16:18 följande:
Jag var inne på förlossningen så länge, gick länge hemma. På midsommarafton satt jag med värkar hela kvällen, men sa inget då jag inte vill förstöra för dom andra. Det hade varit likadant kvällen innan, men det klingade av framåt morgonen så trodde det var likadant nu. Men på morgonen fortsatte det och hela förmiddagen. Kunde vara som vanligt, bara fick stanna upp kanske var 10:e minut. Började klocka vid 14-tiden och det var 5-7 minuter mellan, men jag fattade verkligen inte att det var riktiga värkar och att jag snart skulle föda barn. Det var 9 dagar innan bf dessutom. En kompis från mamma-gruppen kom förbi med sin bebis hon fött med snitt (så hon kunde inte heller tala om för mig vad som var på gång), fick stanna upp och andas lite då och då för det började göra rätt ont. På em tog jag och sambon en långpromenad med hunden, det började göra riktigt ont, fick böja mig ner och andas igenom värkarna, men jag fattade fortfarande inte :)
Alla hade sagt till mig att 'du vet när det är dags', eftersom jag inte visste var det alltså inte dags.. När det var max 3 minuter mellan värkarna trots både alvedon och varmt bad och det började dra neråt låren så jag trodde lårmusklerna skulle gå av fattade jag att det nog var dags att ringa bb, vi hade ändå 45 minuter dit och vi var tvungna att lämna hunden först. Hann inte ta någon bedövning, lustgasen fick jag hallucinationer av - en stor del till varför min förlossning känns obehaglig. Jätteroligt att skratta åt i efterhand, men jag kände mig löjlig och dum just då. Precis som du skriver förstod jag inte den enorma kraften en förlossning innebär, jag blev helt överrumplad och faktiskt rädd. Det var som att något enormt tog över min kropp och jag försökte hålla tillbaka.
Ska kolla upp böckerna och metoderna du nämner, känner att nästa förlossning blir en revansch. Öppningsskedet skrämmer mig inte alls, för så himla ont gör det inte. Däremot krystningarna skrämmer mig, inte för att det gjorde ont utan för att jag tappade kontrollen.
Blir så upprörd över att det ska vara så svårt att nå ut med bättre information samt att inte alla födande kvinnor får ett bättre stöd under sina förlossningar! Det du beskriver är ett så typiskt exempel på just detta. Även barnmorskor lycka småla upp en bild av att det ska göra så ont att föda. Det behöver inte göra så fruktansvärt ont om kvinnan är förberedd och klarar av att bibehålla sitt lugn och tron på sin egen förmåga. Alla kvinnor (med få undantag) är som jag skrev tidgare gjorda för att föda barn.
Länk till boken jag rekommenderade tidigare samt ännu en bok (jag ska köpa) om hypnobirthing:
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0757302661
