ZoZoZ skrev 2011-11-03 23:28:07 följande:
Madlin: Det som gjorde min andra förlossning så bra var att jag hade en sådan kontroll, jag var lugn och gick in i mig själv och var väldigt närvarande. Undersköterskan var så imponerad och ser rörd och nästan chockad ut på vår film och sa "att du kunde vara så lugn utan någon smärtlindring". Vi kvinnor är dock med mycket få undantag gjorda för att föda barn, så jag tycker inte att det var något märkvärdigt egentligen samtidigt som jag var och fortfarande är oerhört stolt över mig själv, mitt lugn och min förmåga att på egen hand klara av att hantera förlossningsarbetet så bra själv. Under min tredje förlossning vill jag dock ha ett bättre stöd av min make och drömmer om att knappt ha barnmorskan med. Helst av allt skulle jag vilja föda hemma, men vi beviljas inte det här i Västmanland och att inte ha någon barnmorska och sjukvårdsutrustning med alls vågar jag inte.
Rekommenderar även boken "Att föda utan rädsla", den hjälpte mig oerhört mycket under min andra förlossning. Talar mig även gärna varm om "dykmetoden" eller "hypno birth".
Om din förra förlossning var din första så har du nu fördelen att du kan förbereda dig bättre inför nästa mentalt. Det är svårt att förbereda sig inför en förlossning mentalt om man aldrig upplevt styrkan i en förlossning tidigare. För mig gjorde det en enorm skillnad. Dessutom så "banar" din första vaginala förlossning vägen för de syskon som sedan föds. Under normala omständigheter blir därför dina kommande förlossningar lättare än din första. Högst troligt så går det minst lika snabbt, om inte snabbare nästa gång. Menar du att du var inne på förlossningsavdelningen i 2 1/2 h eller att hela förlossningen sammantaget gick så fort?
Jag var inne på förlossningen så länge, gick länge hemma. På midsommarafton satt jag med värkar hela kvällen, men sa inget då jag inte vill förstöra för dom andra. Det hade varit likadant kvällen innan, men det klingade av framåt morgonen så trodde det var likadant nu. Men på morgonen fortsatte det och hela förmiddagen. Kunde vara som vanligt, bara fick stanna upp kanske var 10:e minut. Började klocka vid 14-tiden och det var 5-7 minuter mellan, men jag fattade verkligen inte att det var riktiga värkar och att jag snart skulle föda barn. Det var 9 dagar innan bf dessutom. En kompis från mamma-gruppen kom förbi med sin bebis hon fött med snitt (så hon kunde inte heller tala om för mig vad som var på gång), fick stanna upp och andas lite då och då för det började göra rätt ont. På em tog jag och sambon en långpromenad med hunden, det började göra riktigt ont, fick böja mig ner och andas igenom värkarna, men jag fattade fortfarande inte :)
Alla hade sagt till mig att 'du vet när det är dags', eftersom jag inte visste var det alltså inte dags.. När det var max 3 minuter mellan värkarna trots både alvedon och varmt bad och det började dra neråt låren så jag trodde lårmusklerna skulle gå av fattade jag att det nog var dags att ringa bb, vi hade ändå 45 minuter dit och vi var tvungna att lämna hunden först. Hann inte ta någon bedövning, lustgasen fick jag hallucinationer av - en stor del till varför min förlossning känns obehaglig. Jätteroligt att skratta åt i efterhand, men jag kände mig löjlig och dum just då. Precis som du skriver förstod jag inte den enorma kraften en förlossning innebär, jag blev helt överrumplad och faktiskt rädd. Det var som att något enormt tog över min kropp och jag försökte hålla tillbaka.
Ska kolla upp böckerna och metoderna du nämner, känner att nästa förlossning blir en revansch. Öppningsskedet skrämmer mig inte alls, för så himla ont gör det inte. Däremot krystningarna skrämmer mig, inte för att det gjorde ont utan för att jag tappade kontrollen.
Har du ont?
