Sen måste jag säga att jag kände inte ett smack när jag sprack, inte överhuvudtaget,absolut inget när det var dax och sy.. Jag sprack inte så mycket men jag fick en studerande som skulle försöka sig på att sy där nere och hon la fler onödiga stygn än vad som behövdes, suck.....
Jag ska leta upp mina doula-papper och se så jag inte säger fel saker 
Sen ska jag se om jag kan tipsa er om lite annat som underlättar förlossningens gång
Dock vet jag inte hur det ska gå med att byta ställning under tiden jag håller på ,ed krystningen hahah, dom andra gångerna har jag varit livrädd för att röra mig, helt utan anledning, jag tänkte bara på barnets huvud och att jag skulle klämma han när jag vände på mig osv hehe.... Man tänker verkligen inte klart
Var känner ni av bebisen då ni känner av den i magen? Jag är 13+3 idag (första barnet) och har de senaste dagarna känt av små minimala "muskelkramper" lite så att det kittlar till några cm på båda sidorna av naveln vid olika tillfällen, men jag tycker det borde vara för högt upp för att vara pyret, kanske det bara är något annat?
Ska till läkaren nästa vecka på undersökning så jag ska fråga henne då hur högt livmodern sträcker sig nu, men hon kommer ju antagligen att säga att det är för tidigt att känna något eftersom det är mitt första, men jag vet ju att det inte kan vara pyret om det visar sig vara för högt upp.
17+0 idag 
två veckor till rul weeiiii
Usch idag har jag fått ett samtal om att min farfar har cancer i levern med dåliga odds.... Tårar rinner, vilket år detta kommer bli...
Tack för er omtanke 
Det känns verkligen helt overkligt, men på ngt sätt har man vetat om att det skulle komma eftersom han har haft mycket strul med magen osv.. Tror det var förra veckan mamma och jag pratade om det....
Har inte själv pratat med han men han har sagt att han inte vill ha besök på sjukan, vilket känns jättejobbigt..
Jag har inte träffat han sen innan han blev sjuk och jag vill ju se han innan han går bort, gråten sitter i halsen när jag skriver detta... Känns så hemskt att man ska behöva sitta och vänta på ett samtal om att han har gått bort.. Jag vill ju se han, stötta han osv.. Känna att man har fått ge avsked.... Man vill respektera hans önskemål men ändå inte, jag vill bara åka dit och ge han en stor kram.. Han är inte min riktiga farfar men han har funnits hos mig sen jag var två år och har varit mer en farfar en vad min riktiga var.... usch ja jag blir så ledsen.....
Jag har precis haft praktik på onkologen i lund, (bahandling av cancersjuka eller palliativ vård av dom) och det känns så jobbigt att han ska gå igenom detta själv, när jag vet vad som kommer ske med han.....
Förlåt med detta deprimerande inlägg men det känns bra o skriva av sig lite, och låta tårar rinna... Man går och håller en fasad för barnen hela tiden, skönt när fasaden rasar lite...
Vi har redan köpt en spjälsäng, dock en begagnad, men det var ett kap, deras barn han var bara 3½ månad men dom ville ha en annan modell så dom sålde den, madrass, sängkläder, spjälsängsskydd, sänghimmel allt för 1000 kr.... vi fick även kvittot på den och dom hade gett för bara sängen 1800 kr.. Denna sängen kunde man ta av ena spjälsängssidan och där fick vi ett skydd med oxå, som man sätter på sidan och man kan öppna upp med en blixtlås, så vi kommer kunna samsova typ, fast bebis ligger i sin säng men lätttillgänglig för mig...
Inatt hade jag en dröm, en dröm om att jag var på ul... I drömmen sa dom till mig att det är en liten flicka därinne och jag ifrågasatte, är det verkligen det? Och dom sa till 99% var det en tös... Så nu får vi se om drömmen e sann om 10 dagar
Här går sjukan i ett.. Iallafall på mig, jag brukar faktiskt sällan vara kass, men nu, usch.... Först blev jag förkyld förra onsdagen, sen på lördagen fick jag magsjuka sen blev jag frisk, men NU, har jag blivit förkyld IGEN.. Äcklig torrhosta och tvärtäpt i näsan.....
Igår fick jag äntligen pratat med min farmor, har inte känt mig redo innan och det har nog inte hon heller men igår ringde hon... Farfar kommer gå bort inom det snaraste, han har fått en tumör som sitter på levern som växt för snabbt så dom kan inte göra ngt alls, så nu ska han komma hem på onsdag för att få leva sin sista tid i hemmet med hjälp av hemtjänst.... Detta är en krutgubbe annars men nu är han inte alls det... Jag ville åka in till sjukhuset och hälsa på han innan han går bort, men han klarar inte av besök... Jag får respektera detta och vara glad att jag får prata med han i telefon... Nu måste jag bara samla mig till att göra det... Gråter bara man tänker på det... Men det var skönt att prata med farmor och vi grät tillsammans...
Min lille parvel i magen e en liten sprallig en, och tack o lov för det..