sommar83 skrev 2011-12-20 11:22:25 följande:
Arba - Jag känner att det har varit ett väldigt laddat ämne när jag läst ikapp här, det där med din svägerska. Och jag har inte tänkt ta upp diskussionen igen, och ber om ursäkt om ngn tar det så, men kände att jag ville skriva några rader ändå.
Jag kan varken säga bu eller bä. Som ni skrivit, ett mynt har två sidor, jag vet inte hela eran story, men jag håller med dig i det du skriver om att din svägerskas sätt att behandla dig (vet inte om det är dig bara eller andra med) verkar minst sagt märkligt och kan inte mer än beklaga att ni verkar ha en sån relation. Jag trivs jättebra med mina svägerskor. (tre på min sida, mina bröders flickvänner och fruar) och två på min sambos sida. Har en svägerska som står mig närmare än vad min bästa vän gjort. Ser henne ibland som min syster. Hon har funnits i familjen i många år och det är ett år mellan oss. Min äldsta brors fru har funnits längst i mitt liv ( 23 år) och hon betyder oxå väldigt mkt. Dock är det 19 år mellan oss så vi är ju naturligt inte så sammansvätsade pga åldersskillnaden. Men hon är läkare och har varit till stort stöd då jag har haft många års ofrivillig barnlöshet. Har under olika omständigheter inte lyckats bli gravid under sammanlagt 10 år, och självklart har vänner och familj runt om mig fått barn till höger och vänster. Självklart har det gjort ont och känts orättvist, men i botten har jag varit otroligt glad för allas skull, för jag längtade ju efter samma sak. Men har aldrig känt som du beskriver. Jag kan liksom inte skriva vad jag tycker är rätt el fel, eftersom du kan eran sits bäst. Men har ni aldrig suttit ner och pratat? kan du beskriva för henne hur du uppfattar det, inte bara det här med barnbiten, utan att du inte förstår vad hon har emot dig. Jag skulle må så dåligt om jag var i din sits, med barn inblandat el inte, jag mår jättedåligt överlag när jag känner att ngn inte tycker bra om mig.. vet att det är en stor svaghet, men jag är sån. Och jag tror verkligen att du är ledsen för deras skull, men som jag känner så tror jag att mycket av hindren sitter i eran ´relation´, tänk vad mkt bättre allt skulle kännas (inte minst för henne) om ni kunde prata med varann, och stötta! Jag har en nära vän som verkligen vet hur dåligt jag har mått över att jag hade så svårt att bli gravid och hon gjorde ngt fantastiskt för mig. Hon och hennes man gjorde mig delaktig i deras graviditet med andra barnet och jag fick följa med på deras UL och sedan frågade dom mig om jag ville bli gudmor. Det var det finaste jag kunnat tänka mig. Vad säger din sambo? Upplever han det lika jobbigt? Har han och hans bror en bra relation? Det är stöd din svägerska behöver, för det är något fruktansvärt dom behöver gå igenom, men jag förstår att det är svårt när hon tar ett avstånd från dig. Jag kanske framstår som lite mesig och helylle, men försök att prata med henne. Sätt er ner, ostört från allt runtomkring. Och försök nå fram till henne att du inte vill ha det så där, att du vill finnas som stöd för henne och hennes man.
Tack snälla för att du delger mej dina väldigt omtänksamma tankar ang. detta otroligt laddade och jobbiga ämne, som är högaktuellt för min del...
Jag önskar inget hellre än att vi hade en sån där fin, ömsint och ödmjuk relation med min svägerska, som du beskriver.
Hennes personlighet är dock att hon så länga jag känt henne är min raka motsats, vi har liksom aldrig varit på "samma våglängd", tyvärr... Hon är väldigt dominant i sin personlighet - det är hennes vilja som gäller till 100% i deras relation, hon är en karriärist som tycker att materiella, gärna dyra ägodelar och påkostade resor är väldigt viktigt (till skillnad från mej), har otroligt svårt att öppna sej och prata om mer känsliga saker så relationen likosm tar sej till en mer personlig, givande nivå oss emellan. Jag har många ggr försökt, som då vi varit på middag hos dem att säta mej bara med henne avskilt och öppna mej själv, i syfte att hon också ska vilja göra detsamma, men icke. Hon är sluten som en mussla. Jag har tagit upp känslomässigt svåra saker med henne, som gör att jag känner mej sårbar, men jag får inte alls samma öppenhet tillbaks.
På Facebook har jag t.ex. alltid - det lilla jag skrivit - kommenterat positivt och så. Aldrig varit det minsta otrevlig, men ändå tar hon bort mej och nekar flera vänförfrågningar.
Om jag ska va ärlig så upplever jag att hon är otroligt bitter och faktiskt avundsjuk på mycket hos mej - det är ju inte vad jag vill tro förståss, men det finns ingen annan anledning till hennes beteende jag kan hitta.
Om jag berättar för henne om problem så är hon engagerad, men om jag berättar positiva saker som hänt mej och så, så är hon betydligt mindre engagerad och glad för min skull, utan närmast ignorerar mej.
Jag tycker att såna egenskaper hos en människa är ganska oattraktiva, och inga jag värdesätter hos en person man skulle ha nära vänskapsband till precis.
Min sambo har väldigt starka band till sin bror, som ju är hennes man. De är näatan som tvillingar, ch han är mycket enkel att umgås med, och jag sörjer att min son inte kan ha en närmare relation till sin farbror pga hans frus beteende mot mej. Tyvärr är han också en riktig toffel, och hon dominerar deras relation totalt... Och han vet ju om och känner av den infekterade relationen oss emellan (alltså jag och hans fru), så han beter sej inte lika avslappnat och positivt som han gjort förr längre...
Jättetråkigt när det blir såhär, verkligen... Och sen ska jag dessutom umgås varje julafton med denna sura, griniga, missunsamma svägerska + hennes föräldrar med dessutom, som också alltid är med på det julfirandet. De är jättetrevliga, så det är inte det jag menar, men ändå...
Min sambo ska alltså försöka säga till om att vi väntar ett till barn innan julafton till sin bror och hans fru, så de liksom är mer förberedda på det innan, eftersom det ju är så uppenbart att jag är gravid nu redan, så det vore rent komiskt att skulla på typ "huvudvärk", som jag f.ö. aldrig ens har annars.
Din omtanke värmer iaf, tack än en gång!
((Kram))
