Anonym (Superledsen)

Äldre 5 Jan 17:50

391 svar

Så ledsen, sambon vill göra faderskapstest.

Jag och min sambo har varit tillsammans i fyra år och bott ihop över tre av dem. Vi är över 35 båda två. Vi har en liten på elva månader som är vårt allt. Ok, vi har haft det lite upp och ner på sistone- men inget allvarligt. Sånt groll som sambos har. Vi är båda speciella på vårt sätt om man säger så. En av min sambos stora känslomässiga problem är hans misstänksamhet och oförmåga att lita på folk. Han har framförallt ett längre förhållande bakom sig som slutade illa pga hennes otrohet. Men jag har så vitt jag vet ALDRIG gett honom skäl att misstro mig. Jg har knappt varit ute på fyra år ( av eget val). Men så i en helt vanlig dispyt idag så kommer det fram att han haft tvivel länge och vill göra faderskapstest. Jag blev så jävla sårad och ledsen att jag spydde. Och nu vet jag inte hur jag ska kunna gå framåt. Testet är beställt, kommer nästa vecka, men vad gör det? Detta är ett fullständigt misstroendevotum av mig, jag blir illamående bara jag tänker på det. Trots att jag ju vet vad testet kommer att visa. Jag har varit 150% trogen, sådan är jag som person. Skulle aldrig falla mig in attara otrogen och det sårar mig som fan att han kan tro det! Fan jag älskar honom, och har har så många bra kvaliteer, men hur fan går man vidare efter något sånt här? Han har sagt att han tar på sig att be om ursäkt för misstro om testet visar att liten är hans, men som sagt- hur ska JAG nu kunna lita på honom??

Anonym (Absolut)

Äldre 6 Jan 19:56

#244

Regnig måndag skrev 2012-01-06 18:56:14 följande:

Så du menar att staten ska ta ansvaret över befolkningens känslor, att vi inte har ett egenansvar när det gäller det?
Jag hoppas innerligt att du skämtar med oss.

Ja, men visst! Staten tar ju ansvar för människors känslor i en massa andra fall, det är ju faktiskt hela syftet med en stat, just att ta tillvara och skydda folks känslor på en massa olika plan, att se till att befolkningen mår just fysiskt, psykiskt och känslomässigt bra, och att skydda individerna mot diverse komplikationer och värna om deras rättigheter!, framför allt barnens, så varför inte??!! Här handlar det ju dessutom om fakta som berör så många individers liv, både barn och vuxna.

Dessutom har ju staten redan en policy om att alla människor har rätt till sitt ursprung, på gott och på ont..vår stat säger ju redan att genetik har företräde(förutom vid just adoption, då ju just alla, iaf, vuxna parter inblandade väl införstådda med hela situationen, vilket är precis vad jag förespråkar!!) De biologiska föräldrarna är så viktiga för staten och det juridiska att man lägger ner otroligt stora resurser på att "vaska fram" biopappan i alla de fall där det inte står helt klart.

Jag tycker därför att det är dubbelmoraliskt av myndigheterna att å ena sidan jaga pappor över hela jorden pga ekonomiskt ansvar och barnens rätt till dem, och propsa på DNA test när det finns flera kandidater, ÄVEN om en man faktiskt VILL ta på sig ansvaret ändå, å andra sidan godtar de utan problem de 2 personer som påstår sig vara föräldrar(pappan iaf..), och tar deras ord bara med endast en signatur som garanti, och inte ens det bara de råkar vara gifta!!!, för det får ju ALLA par som inte är gifta ändå gå igenom, att bli ifrågasatta av staten, att i skiljda rum t.o.m ändå bli utfrågade om det verkligen ÄR sant att pappan är pappan, UTAN att någon av föräldrarna begärt det ens, så om staten ÄNDÅ ska misstro föräldrar på deras ord, bara för att ändå i slutändan ta deras ord på att den påstådda pappan verkligen ÄR pappan, det så kan man ju göra det 100%säkert ändå, va??!!

I detta fall är det väl uteslutande av godo ändå, det blir ju ingen som förlorar något, utan enbart en win-win situation för ALLA iblandade parter...utom möjligen "den otrogna mamman", men det är väl om något en stat INTE kan förväntas ta ansvar för och skydda, den oärliga individen???

Regnig måndag

Äldre 6 Jan 20:01

#245

Anonym (Absolut) skrev 2012-01-06 19:56:20 följande:

Ja, men visst! Staten tar ju ansvar för människors känslor i en massa andra fall, det är ju faktiskt hela syftet med en stat, just att ta tillvara och skydda folks känslor på en massa olika plan, att se till att befolkningen mår just fysiskt, psykiskt och känslomässigt bra, och att skydda individerna mot diverse komplikationer och värna om deras rättigheter!, framför allt barnens, så varför inte??!! Här handlar det ju dessutom om fakta som berör så många individers liv, både barn och vuxna.

Dessutom har ju staten redan en policy om att alla människor har rätt till sitt ursprung, på gott och på ont..vår stat säger ju redan att genetik har företräde(förutom vid just adoption, då ju just alla, iaf, vuxna parter inblandade väl införstådda med hela situationen, vilket är precis vad jag förespråkar!!) De biologiska föräldrarna är så viktiga för staten och det juridiska att man lägger ner otroligt stora resurser på att "vaska fram" biopappan i alla de fall där det inte står helt klart.

Jag tycker därför att det är dubbelmoraliskt av myndigheterna att å ena sidan jaga pappor över hela jorden pga ekonomiskt ansvar och barnens rätt till dem, och propsa på DNA test när det finns flera kandidater, ÄVEN om en man faktiskt VILL ta på sig ansvaret ändå, å andra sidan godtar de utan problem de 2 personer som påstår sig vara föräldrar(pappan iaf..), och tar deras ord bara med endast en signatur som garanti, och inte ens det bara de råkar vara gifta!!!, för det får ju ALLA par som inte är gifta ändå gå igenom, att bli ifrågasatta av staten, att i skiljda rum t.o.m ändå bli utfrågade om det verkligen ÄR sant att pappan är pappan, UTAN att någon av föräldrarna begärt det ens, så om staten ÄNDÅ ska misstro föräldrar på deras ord, bara för att ändå i slutändan ta deras ord på att den påstådda pappan verkligen ÄR pappan, det så kan man ju göra det 100%säkert ändå, va??!!

I detta fall är det väl uteslutande av godo ändå, det blir ju ingen som förlorar något, utan enbart en win-win situation för ALLA iblandade parter...utom möjligen "den otrogna mamman", men det är väl om något en stat INTE kan förväntas ta ansvar för och skydda, den oärliga individen???

Jag tycker mest att det här är ett sammelsurium av åsikter och att du blandar ihop fakta med fiction.
Staten har aldrig och kommer förhoppningsvis aldrig att ta ansvar över folks emotionella välmående.

Att pappor ska försörja sin egen avkomma är inget märkligt och har en 300-årig tradition i Sverige. Det har inget som helst med känslor att göra utan skattemedel.

Jag har inte betalt för att vara snäll!

Coriander

Äldre 6 Jan 20:38

#247

Jag förstår dig ts! Var själv i ett förhållande tidigare där min make misstrodde mig hela tiden. Han var sjukligt svartsjuk. Han var extrem i sin misstro mot mig, oavsett hur öppen jag var - hade inget jag kunde ha för mig själv, då han gick igenom alla mina saker, förhörde mig och kontrollerade olika uppgifter varje dag. Till slut kom det fram att han varit otrogen mot mig notoriskt under hela våra 6år tillsammans. Jag däremot var det aldrig mot honom. Han använde också ett gammal flickvän som ursäkt för sitt rotande i mitt liv. Även om det inte kommit fram att han varit otrogen mot mig, så hade jag lämnat honom. Efter två år av hans misstänksamhet tappade jag nämligen gnistan och var inte längre kär i honom. Enda känslan som höll mig kvar i förhållandet var att jag tyckte så himla synd om honom.

Du måste fråga dig själv: När väl testet kommer tillbaka med resultatet att han är pappan till barnet, kommer han lägga av med sin misstro? Vad är det som ger honom anledning till att ens misstänka något sådant? Kan det vara att han gjort något som han inte är stolt över och nu försöker dra dig med på samma nivå?

Finns det ingen tillit i förhållandet, är det som ett korthus som väntar bara på att rasa samman.

Regnig måndag

Äldre 6 Jan 20:45

#248

Anonym (Absolut) skrev 2012-01-06 20:37:35 följande:

??? Så vad kallar du fenomen som existensminimum, minimilöner, arbetstidslagar, vårdkögarani, skolkuratorer, livsmedels subventioneringar, lagar mot kränkning, skadestånd för psykiskt och emotionellt lidande, ja, listan kan väl göras hur lång som helst, men faktum är ju att ALLA existerande statliga påbud, lagar och insatser är till syvende och sist, till för just medborgarnas välmående på alla plan, fysiskt, psykiskt och inte minst det emotionella!!!

Skattemedlen handlar ju alltså i grunden om individens välmående, och då i högsta grad om känslor!

"Sammelsurium" är ömsesidigt, för jag har svårt att se hur dina kommentarer är riktigt relevanta till mina inlägg, och jag tycker du verkar lite knasig, så jag tror vi kanske missförstår varann

...men det finns kanske andra som kan följa mitt resonemang?

Precis det jag menar med att det är ett sammelsurium. Oavsett vad du personligen tycker är det en ocean mellan tex kränkning och det eventuella emotionella kristillstånd som kan uppstå vid ett faderskap.
Ser du verkligen inte skillnaden?

Jag har inte betalt för att vara snäll!

Brünnhilde

Äldre 6 Jan 20:45

#249

UlletGullet skrev 2012-01-06 15:13:46 följande:

Så om min man kommer hem och smittar mig med ex HIV och förstör mitt liv och orsakar mig livslångt lidande är det mindre än att ett barn får fel far i bokföringen? *skulle inte tro det* Om ett barn växer upp med en pappa som tar hand om en, sköter om en, älskar en så lider inte det barnet förrän det får reda på att det inte är biologiskt barn till pappan. Ja, det kan lida om det får reda på det i efterhand men om det inte sker är ingen skada gjord eller hur. Då finns ju bara den etiska synvinkeln på problemet men ingen egentligt problem för problemet finns bara på tankenivån.

Jag tror att i en prioriteringsdebatt skulle faderskapstester ligga ganska långt ned på prioriteringsskalan, däremot tycker jag att man kan betala en större summa för testet som ex man får göra för steriliseringar mm. Det vore vettigt.
Har man sådana problem med tillit att man tar avstånd från sitt barn är nog inte bara faderskapstester det som behövs utan terapi i andra former också.

Självklart inte, men HIV är ju ett extremt exempel. Det ska till maximal otur om en heterosexuell man skulle smittas av det hemma i Sverige (är han däremot bisexuell och söker sexuella kontakter med män på sina resor, så är det en annan femma).

Sedan tycker jag att du bagatelliserar något så oerhört viktigt som ursprunget, identiteten, blodsbanden, arvet, namnet... Jo jag vet att vi här i Västerlandet just nu lever i en tid då det är modernt att bagatellisera allt sådant. Att säga att det går lika bra med en eller flera styvpappor, eller en social far om mamman låtit inseminera sig, eller till och med en styvförälder av samma kön som den biologiska föräldern. Några årtusenden av mänsklig erfarenhet från all världens kulturer säger dock något annat...

Och likadant är det naturligtvis med en mans behov av att se sig själv i sina barn, att veta att han lever vidare igenom dem, att de för vidare hans gener, hans efternamn, hans eventuella livsverk... Det är djupt nedärvda drifter vi talar om nu - utan vilka livet överhuvudtaget inte skulle gå vidare..!

Brünnhilde

Äldre 6 Jan 20:47

#250

UlletGullet skrev 2012-01-06 15:15:46 följande:

Ledsen men ja, det kan jag. Jag kan lova att jag skulle äta upp min hund om något sådant skulle uppdagas. :) Du får tycka jag är naiv men det är på den nivån vi lever i.

Hmmm... Du får leta efter recept på ugnsbakad hund på asiatiska websidor..!

Strängt taget så tycker jag nog att du är lite naiv, ja. Och du ska veta, att det alltid är frun som är den sista som får veta...

Anonym (s)

Äldre 6 Jan 20:48

#251

Bara läst TS nu:

Jag var i exakt din situation när vårt barn var ca.2 månader, för då fick jag reda på att pappan ville ha faderstest, fast vi var sambos och jag inte hade gett honom något enda skäl till att misstänka mig för otrohet. Däremot hade han bedragit mig, och var dessutom väldigt skadad av livet av andras otrohet. Jag förstod visst det, rationellt, hans behov. Men bara grät och grät och grät, och kände att OM han tog testet, så var nog vår relation över för gott. För det sveket från honom, att misstänka mig så(för det KAN inte finnas något annat än misstänksamhet och misstro bakom behovet av ett sådant test) var helt ärligt oöverkomligt för mig.

Vi resonerade fram och tillbaka, diskuterade, fram och baklänges: och dagarna gick. Och jag resignerade, och sa att han ju fick sitt vilja igenom. Fanns ju inget jag kunde göra åt saken. Men då ändrade han sig tack och lov någon dag senare.

Inget svar som kanske hjälper dig, men ville bara skriva för att jag kände igen mig så mkt. Vet inte om någon kan förstå som inte varit i samma situation. men en sådan misstro är ett enormt svek för mig. Det ÄR att säga att man tror att den andre har svikit. Rationellt kan jag tänka annorlunda, känslomässigt kunde jag och kan jag aldrig ta mig förbi den punkten. Och om pappan till mitt barn hade begärt faderstest, så hade vår relation dött där och då.

starchild81

Äldre 6 Jan 20:48

#252

duckis skrev 2012-01-06 18:30:49 följande:

SCB gjorde en undersökning beställd av socialstyrelsen på 90: talet som visade att drygt 5% av alla barn, alltså inte bara pga misstanke, har "fel" pappa. Jag har papperskopian i min hand men tyvärr finns den inte elektroniskt åtkomlig hos SCB nu, iaf som jag kunnat hitta. Statistik är en stor del av mitt jobb. Är faktiskt lite förvånad över varför detta inte är mera känt och varför det inte gjorts fler undersökningar, iaf vad jag känner till. Politiskt inkorekt?

Vad skulle ni kvinnor göra/kräva om det fanns samma möjlighet att ni fick med er "fel" barn hem från BB? Eller för den delen bara var på besök och fick ett bern med er hem

tack duckis det var just den som jag försökte hitta och googla efter. Har en kompis som har pratat om den men hittade inte den.. har den ngt diarienummer eller SOU nummer?

Anonym

Äldre 6 Jan 20:51

#253

Anonym (Superledsen) skrev 2012-01-05 17:50:39 följande:

Jag och min sambo har varit tillsammans i fyra år och bott ihop över tre av dem. Vi är över 35 båda två. Vi har en liten på elva månader som är vårt allt. Ok, vi har haft det lite upp och ner på sistone- men inget allvarligt. Sånt groll som sambos har. Vi är båda speciella på vårt sätt om man säger så. En av min sambos stora känslomässiga problem är hans misstänksamhet och oförmåga att lita på folk. Han har framförallt ett längre förhållande bakom sig som slutade illa pga hennes otrohet. Men jag har så vitt jag vet ALDRIG gett honom skäl att misstro mig. Jg har knappt varit ute på fyra år ( av eget val). Men så i en helt vanlig dispyt idag så kommer det fram att han haft tvivel länge och vill göra faderskapstest. Jag blev så jävla sårad och ledsen att jag spydde. Och nu vet jag inte hur jag ska kunna gå framåt. Testet är beställt, kommer nästa vecka, men vad gör det? Detta är ett fullständigt misstroendevotum av mig, jag blir illamående bara jag tänker på det. Trots att jag ju vet vad testet kommer att visa. Jag har varit 150% trogen, sådan är jag som person. Skulle aldrig falla mig in attara otrogen och det sårar mig som fan att han kan tro det! Fan jag älskar honom, och har har så många bra kvaliteer, men hur fan går man vidare efter något sånt här? Han har sagt att han tar på sig att be om ursäkt för misstro om testet visar att liten är hans, men som sagt- hur ska JAG nu kunna lita på honom??

dumpa honom

Anonym

Äldre 6 Jan 20:51

#254

Black roses skrev 2012-01-06 19:01:36 följande:

Jag blir fundersam over hur misstrogna manga manniskor ar egentligen?? Ja ni far forlata mig, men det slar mig av de svar jag har sett i denna traden, att man aldrig ska lita pa sin partner.. Da undrar jag, vem ska man kunna lita pa da?? Normalt sunt tankande sager mig att min make ar mig trogen, jag ser inga som helst skal att be honom gora tester var och varannan manad for div generiska sjukdommar.. Ej heller han for mig.. Tillit rakar ju faktiskt vara en av stottepelarna i ett forhallande, utan den, sa far jag nog saga att det inte ar mycket forhallande att bygga vidare pa..
Hade min make jamfort mig med sina ex, sa hade han varit ute genom dorren ganska snart, for da har han inte slappt dem, simple as..

Vad det sen galler att gora uttalande om att si eller sa manga barn har fel fader pa pappret, gor mig bara trott och ledsen, for det ar val anda inte nagot som egentligen hor traden till..
Ja jag vet att jag drog till med generiska tester, men det var det narmaste jag kunde jamfora ett faderskapstest med, sa det i sig var val iofs ett sidospar..

Nej, jag ar heller inte en naiv manniska, alla kan gora fel, men jag slas av, som jag nyss sade, misstron mot dem ni sager er alska.. Det ar dem ni har valt att dela resten(???) av era liv med, och vem fasen vill ga runt och misstro sin partner livet ut???

Bra ord!

Misstro och rädsla är det effektivaste sättet att döda kärlek. Det är bara så. Om man vill lita på en person, får man välja att göra det, utan att "kolla den" för då litar man inte på den: och litar man inte på en människa så lär relationen ALDRIG bli bra och sund. Och fy fasen för sådana relationer.. (haft några stycken, och först i efterhand förstått hur destruktiva dom var)

Så ledsen, sambon vill göra faderskapstest.

INNEHÅLL