tjocka människor?!

Ja det kanske är så.

Har inte läst längre än til detta inlägget..
Jag tillhör de väldigt sjukligt feta i vårt land.
Jag är 167cm o väger 200kg.
Ojdå,hur har jag kunnat låta mig bli så här fet?
Bra fråga.Jag har många ursäkter men också många förklaringar,vilket jag inte tänker 
skriva här.För de spelar ingen roll vad jag har gått igenom eller vad jag måste kämpa emot varje dag.
Folk ser på mig med avsky men de ser inte min sorg eller mitt kämpande för att orka leva.
En psykolog jag var hos trodde inte på mina "historier" från hon fick de värsta bekräftat.Då från sa hon sig mig,för hon hade inte kunskapen att hjälpa mig.

Detta med att det finns hjälp att få.
Den enda hjälpen jag har fått/blivit erbjuden är en vikt-op,
som jag nu har blivit godkänd till.Men jag vill inte operera mig.
Jag har försökt få hjälp av flera läkare,av psyk,av överviktsenheten,av sjukgymnaster.
Jag varit o blivit hypnotiserad.
De senaste månaderna har jag försökt att få komma iväg till *bantningshem* men inte.
Jag får höra att jag inte ska anstränga mig för det tål inte mitt hjärta,men samtidigt så får jag inte veta vad jag ska/kan göra.
Finns en massa (farlig)info på nätet,men vad ska man gå efter?

Det är inte bara att ta tag i sin vikt.
Det är inte bara svart o vitt.

 

De allra flesta överviktiga har någon gång bantat, ofta många många gånger, och därmed helt fuckat upp sin förbränning, samt lärt kroppen att alltid vara inställd på svältläge. Så när de väl försöker gå ner i vikt (ännu en gång) så är det dels svårare (eftersom förbränningen är låg) och dels så kommer deras fettceller att alltid vilja suga åt sig varenda kalori. Så även när de lyckats gå ner i vikt är deras kropp benägen att gå upp i vikt på samma kost som en normalviktig fortsätter vara normalviktig på.

Lägg sedan till olika genetiska faktorer som reaktion på livsmedel, benägenhet att överäta osv osv så är det lättare att förstå att det inte handlar om självdisciplin.

Det finns mängder av forskning inom området om man är intresserad av att förstå och inte bara förfasas.
 

Men fortfarande, om man konsekvent skär ned sitt matintag tills man slutar gå upp i vikt så måste konsekvensen bli att man slutar gå upp i vikt. Om det nu inte är så att man har någon sjukdom då.

Ja visst. Men skulle du kunna tänka dig att leva på 1200-1300 kalorier per dag för resten av ditt liv? För det är vad som krävs för vissa. 

Det handlar ju inte om att det är helt omöjligt rent fysiskt, utan vad som är rimligt att förvänta sig att en människa ska utsätta sig för och klara av i resten av sitt liv.

Och därtill läggs sedan att de allra flesta feta har någon slags ätstörning. Så då kommer det psykiska in i det hela också.  

Ja det tror jag nog. Men såklart hade jag letat efter genvägar om det var ett kroniskt tillstånd. Som t.ex röra mig mer.

Jag tror ju då att alla kemikalier vi får i oss genom mat, medicin, kläder, luft, överallt inte är bra för oss. Och att vi omöjligt kan vara helt opåverkade av det. Skulle inte förvåna mig om exempelvis hormonpåverkande medel också påverkar metabolismen.

Det är bara att gå till gyn när du vill bli gravid, det finns mediciner att få som hjälper dig ägglossa. T ex Pergotime.
Jag hade svår PCO-S, ingen ägglossning alls, men blev gravid på andra månaden/försöket med Pergotime.