lämnar han nånsin?

Det där är ett fånigt påstående. Ett exempel:

Ett nyfött barn kan inte vänta på mat en enda minut då det är hungrigt. Då skriker det förtvivlat.
Efter bara några månader har det lärt sig att maten alltid kommer och kan vänta en stund.
En vuxen vet hur man skaffar sig mat och kan vänta bra länge, UTAN att kasta sig över grannen och slita mat ur hans händer, eller kasta sig på golvet och sparka och skrika.

Är det hungern som blir mindre?

Nu hamnar vi utanför ämnet, men för skojs skull kan vi dra en annan parallell:

Det finns massor av vuxna individer som överanvänder olika saker, och inte kan motstå det: mat, nikotin, alkohol, sex, relationer osv osv. Är dessa kvar i barnstadiet enligt dig?

Stark attraktion startar massa kemiska processer i vår hjärna, processer som vi inte har kontroll över alltid. Det är inte ett dugg fånigt. Det är bara så att vi är otroligt komplexa varelser vi människor.  

Det har ingenting med styrkan på känslorna att göra , det har med hur bra man är på att kontrollera sina handlingar , impulser att göra , många nmänniskor lyckas ju trotts allt kontrollera sina handlingar trotts starka känslor. Eller är de helt känslobefriade menar du ? Är alla människor som inte ligger med upptagna eller är otrogna totalt befriade från starka känslor ?

Du säger att du anser otrohet vara fel , men ändå väljer du att medverka i det ?
Vad menar du med andra svek i en relation ? Relationsproblem är inte svek , de sker helt öppet och den part som är missnöjd kan när som helst lämna förhållandet , till skillnad från otrohet som sker i det fördolda och inte ger den andre parten en chans att förhålla sig till det , själv välja om han eller hon vill acceptera det.

Hur tänker du då när du menar att du inte är medskyldig ?
Du verkar inse att det han gör mot sin fru är fel , det är dig han liggger med , alltså medverkar du i vad han gör mot sin fru. Om du medverkar i en handling som tom du anser vara fel hur kan du då förneka att du är medskyldig ?

Det är ju lika befängt som att om jag förser min kompis med en yxa så att han kan hugga den i skallen på någon , sedan hjälper honom att gräva ner liket och sedan påstå att jag är helt oskyldig för att det inte var jag som utdelade själva hugget , jag är kanske inte huvudansvarig , men visst fan är jag medskyldig.

Att moralkompassen pekar åt olika håll verkar ju vara en bekväm ursäkt , frågan är bara hur olika man kan acceptera , ska var och en få följa sina egna moraliska regler ? Var och en få bete sig , göra precis vad han eller hon vill mot andra människor eftersom hans moralkompass pekar åt en annan riktning ?

Det är väl rätt självklart att vi tycker olika , du medverkar ju trotts allt i något som är moraliskt tveksamt , då är det jättebekvämt att tänka som du gör , lägga ansvaret på någon annan , då slipper man ju fundera över de moraliska aspekterna i det man gör , och slipper därmed känna skuldkänslor , jättepraktiskt.... för överigt är det exakt samma självbedrägeri som den som är otrogen använder sig av för att rättfärdiga sina handlingar för sig själv och andra , de har alltid någon bra ursäkt till det , det är självklart alltid deras partners fel , de själva är bara stackars offer..... klassiskt

Tja, det är väl en definitionsfråga. Du beskriver missbruksbeteende, då man tappat kontrollen och gör saker man faktiskt inte vill och som förstör saker som betyder något för en. Missbruk definieras rätt ofta som sjukdom.

Vi har visst kontroll över de kemiska processer förälskelsen sätter igång. Vi väljer aktivt att ge efter eller inte ge efter för dem. Och även då vi väljer att gå in i förälskelsen ger det inte automatiskt sanningshandikapp.

Att påstå att man endast har ansvar för de människor man känner och har lovat något är cyniskt.

Om det har med kemiska processer i hjärnan att göra så skulle ju precis ALLA människor agera likadant eftersom våra hjärnor rent fysiskt fungerar på liknande sätt , och så är tydligen inte fallet , drygt hälften lyckas ju stå emot .... snarare är det mer troligt att vissa människor helt enkelt är sämre på att kontrollera sig , mer egoistiska helt enkelt , däremot är de ena hejare på att rättfärdiga saker för sig själva vilket gör det enkelt för dem att göra saker som de innerst inne vet är fel. Man ska nog inte underskatta den mänskliga hjärnans försvarsmekanismer.

Dina argument är full av dem....

Förnekelse: Du förnekar att du är medskyldig trotts att du medvetet medverkar i något du själv anser är fel.

Projektion: Du lägger över all skuld på din älskare , trotts att du själv medverkar i det han gör mot sin fru

Rationalisering: Innest inne är du antagligen medveten om att det du medverkar i är moraliskt fel , men då du inte gärna vill känna skuld över det så ändrar du istället på "kartan" , alltså är det de moraliska reglerna som är fel inte ditt agerande.

http://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rsvarsmekanism

Fast i slutändan spelar det ju ingen roll vad den andra kvinnan gjorde eller inte. Frun/sambon kommer att vara skitförbannad på henne ändå om han lämnar, oavsett om hon har legat med honom eller inte.

Där har du helt fel , visst gör det ont att bli lämnad , men det kommer inte ens i närhet av vad det innebär att bli sviken , manipulerad och ljugen för under lång tid..... två helt skilda saker.

Det är lögnerna och sveken som gör mest skada i en otrohet , inte sexet. De allra flesta människor med mer än två hjärnceller kan förstå att man kan få känslor för någon annan , det är sånt som händer i långa förhållanden. Det är mänskligt , det som däremot är svårare att förstå eller förlåta är varför ens partner valde att ljuga , svika och manipulera istället för att vara ärlig och säga som det var. Det handlar alltså om att visa respekt för någon man trotts allt delat en stor del av sitt liv med . även om man inte längre älskar varandra.

Ja men om det är lögnerna och sveken, då är det ju verkligen den otrognes ansvar. Vad jag vet så ljuger eller sviker inte den andra personen någon närstående. Och hon blir ju ljugen för och sviken också i många fall, men hon har tydligen bara sig själv att skylla oavsett om man ska tro en del av er som skriver här. Min poäng är att verkligheten är lite mer nyanserad.

Jo , det är klart att den som sviker henne har huvudansvaret , men älskarinnan har ju trotts allt medverkat i det , fullt medveten om vad det innebar , hon har alltsån spelat en aktiv roll i sveken och lögnerna.

För att ta ett exempel: Om en vän till mig och någon kumpan bryter sig in i mitt hus och snor allt , så kommer jag slå in knäna på bägge två , möjligen kommer jag slå extra hårt på min vän då han borde vetat bättre , men kumpanen har trotts allt varit delaktig i det , fullt medveten om konsekvenserna , och riskerna.

Det är de känslomässiga aspekterna som är nyanserade , vilka "anledningar" , ursäkter man anser sig ha , själva handlingen är väldigt svartvit , antingen så gör man det eller så gör man det inte , och det är endast handlingarna som betyder något för den som blivit bedragen , vilka ursäkter de som hjälpts åt att bedra henne anser sig ha skiter hon fullständigt i.

Den här diskussionen mellan anonym och anonym (något förvirrande ibland...) och diverse andra kan fortgå i all evighet...
Men att jämföra med att göra inbrott, dvs bryta mot lagar och ta något som ägs av någon annan, är väl ändå inte samma sak.
Jag tycker inte att en gift man ägs eller tillhör sin fru. Mannen bör givetvis hålla sitt löfte till sin fru men älskarinnan stjäler ju faktiskt inget, han är inte någons ägodel, utan en människa som gör sina egna val.
Jag kan hålla med om att det kanske inte är speciellt lämpligt att stöta på någon som är upptagen och verkligen försöka och kämpa för att få honom/henne att vara otrogen. Men de flesta fall som diskuterats i den här tråden är ju ändå där människor har mötts kanske på jobbet t.ex. och fallit för varandra, utvecklat känslor för någon de lärt känna. Och då tycker jag att om den upptagne kämpar och uppvaktar någon trots att han är upptagen så är det väl ändå han som gör fel.
Jag förstår inte hur man när man är helt upp över öronen kär i någon som gör allt för att träffa en och uppvaktar en på alla möjliga sätt och hela hjärtat skriker av lycka över att man äntligen hittat mannen i sitt liv, hur kan man då förväntas att bara lugnt ta ett steg tillbaka och 'inte agera på sina känslor'. Sen är det klart att det hade varit bättre om mannen inte varit upptagen, men jag tycker det är lite naivt att tro att allt är så enkelt, allt är inte svart eller vitt. Och kommer man varandra nära så är gränsen för vad som är otrohet så väldigt diffus så det är lätt att passera utan att man ibland märker det.

Så tycker iaf jag... :)