lämnar han nånsin?

Du är jag. 
Jag gjorde precis så nu efter jul. Vi hade då setts i ca 5 mån och jag föll hals över huvud.
Sa helt sonika att jag vill inte längre, jag är kär i dig och vill inte ha det så här.
Han o hans sambo har haft det dåligt länge och han vet inte hur han ska göra. Det finns barn i bilden med.
O nu sitter jag här helt tom.
Kan inte ge dig ett endast råd, för jag är lika förvirrad som du. Ville mest säga att du inte är ensam.
Nu ska jag med röka i köksfönstret. 
 

skickar inget nu. försöker klarar en hel kväll utan någon som helst kontakt. tror jag fixar det. och det var inte jag som stod första steget. hade varit kär i honom i ett halvår och så bekände han att han var kär i mig. för en månad sedan ungefär. jag var inte kvinna nog att stå emot. men kanske borde gjort det. har varit den mest underbara och den värsta tiden i mitt liv.
har inte frågat rätt ut, men det har hängt som ett svart moln över oss, det stora samtal vi har sagt att vi ska ha och som vi skjutit på.

samma lika:
ta två cigg, det gjorde jag
skönt att höra att man inte är ensam. och jag tycker du gjorde rätt, alltid lättare att se någon annans problem utifrån. kommer han så tänk vilket liv ni får, underbart!!!
kommer han inte så har du stått upp för dina känslor, och det blir man en finare person av. du kommer träffa kärlek igen, man gör ju det. visst gör man?
till saken hör att jag har sagt att jag vill prata, men han lyckas inte komma ifrån en sekund känns det som ens för att ringa eller något. vi har pratat väldigt mkt i ett community, men nu har jag lämnat det för det känns så sjukt att bedyra vår kärlek samtidigt som frun säkert sitter i rummet bredvid, intet ont anande.

Jag har någonstans läst om en undersökning där man kom fram till att 5 av 6 stannade med sin partner trots att de hade blivit kära i någon annan. Kan inte lämna några mer uppgifter men det låter ju inte helt orimligt. Sedan så är det ju ofta så att även de som lämnar tar tid på sig att komma fram till hur de vill göra, särskilt om det finns barn med i bilden. Då är det nog inte ovanligt att det tar mellan 1 och 2 år.

Jag tycker att du gör helt rätt som nu tvingar honom att tänka efter hur han ska ha det. Jag är övertygad om att det tar mycket längre tid att bestämma sig för en person som inte faktiskt behöver bestämma sig just nu, det finns så många ursäkter att skjuta på det. Det är när han riskerar att förlora dig som han verkligen tvingas att tänka efter vad det är han egentligen vill OCH leva efter det också.

Jag skulle inte hoppas för mycket om jag vore du. Jag har väntat i över 2 år - och ställt ulitmatum flera gånger. Går tillbaka igen efter ett par veckor igen, för jag saknar honom så mycket..... Även om vi har underbart sex och har det väldigt fint i övrigt samt älskar varandra så väger det inte upp med det han har med sin fru. Trygghet, släkt och gemensamma vänner.

  

Jag sitter här och skrattar åt dig ts och åt andra som skrivit att ni känner igen er i ts. Rätt åt er att ni mår så dåligt när ni går på män som är upptagna!

Fast det kanske var männen som gick på dem? Jag är lite i samma situation fast ändå inte. Jag har nämligen valt att inte gå vidare med mannen i fråga fastän han använder de där stora orden och hela min kropp och mitt hjärta skriker att jag vill ha honom. Och ja, innerst inne hoppas jag att han ska lämna. Inte helt oväntat men lustigt nog verkade han komma närmast att ta steget just när det dök upp en konkurrent. Nu är det bara att vänta och se...

Jag tycker att man inte ska gå på någon som är upptagen om man vet att de är upptagna. Risken är stor att det kommer tillbaka och biter en i röven annars!

Man kan tycka vad man vill. Hjärtat gör som det vill ändå och när det är den stora kärleken är de flesta av oss helt chanslösa, hur många de logiska argumenten än är. Så du kan moralisera bäst du vill, det är lätt att ha bestämda åsikter när man aldrig varit i situationen själv. Jag har aldrig ens tänkt tanken att vara otrogen och har aldrig någonsin trott att jag skulle sitta och vänta på någon som är upptagen. Ändå har jag nu flyttat från min man sedan ett antal år och sitter här och väntar och hoppas. Ja, jag vet att det finns en risk att det inte blir som jag drömmer om i slutändan. Men jag hade aldrig kunnat leva vidare och veta att jag inte ens försökt.

Och hur länge har du väntat och hoppats?