lämnar han nånsin?

Allt jag har att säga är att skit ska ha skit. Alla får vi det vi förtjänar och som man bäddar får man ligga

Han kommer inte lämna. Just nu ligger han med sin älskling (dvs sin fru inte du) i sina armar. Och tänker vilken lögn han skall använda för att få doppa med dig. Sen tänker han på sina vackra barn och vart de skall på semestern... Sorry om jag låter hård men du bör inse att han troligen ljuger lika mycket för dig som för sin fru, troligen mer! Det är bättre för dig att ta dig samman och lämna svinet och hitta en man som är ledig... Även om du blir kär så är en upptagen man något man bör låta bli! Och kan man inte göra det skall man inte förvänta sig sympatier! Det är helt och hållet självförvållat!

Anonym ovan, du som flyttat från din man, berätta mer? Hur ser det ut för han du väntar på? Väldigt nyfiken då jag precis gått igenom samma.

Det händer..

Men det är inget bra sätt att starta ett förhållande. Du kommer alltid att fundera på om han ljuger för dig oxå. För jag antar att du precis som jag har hört hans telefonsamtal till frun "jag ska bara köpa cigaretter" "det är stopp på motorvägen" jag blev sen från jobbet" m.m.. När han inte kommer hem på utsatt tid och säger att han bara blev lite sen, så kommer du att undra.. alltid.

Om han träffade dig, hade sex med dig och insåg att han kände någonting för dig, så skulle han ha lämnat frun direkt.

Jag var tillsammans med en gift man i 2 år (absolut ingenting jag är stolt över). Han skulle lämna sin fru, men kunde inte just nu, pga olika saker. Efter 2 år sa jag stop. 3 år efter det skilde dom sig. Allt han sa till mig om varför dom inte kunde skilja sig va sant. Men jag är ändå glad att jag lämnade situationen. Hur ska man kunna lita på någon som man vet hela tiden har ljugit? Inte för mig, men det kanske är min tur nu?

Ja, du verkar vara trångsynt nog, så skratta på du. Jag anser varken mig eller honom vara skit. Och som sagt, ingen av oss har varit otrogen även om det finns mycket känslor inblandade från båda håll. Själv tycker jag att det är ganska starkt att bryta upp och vägra leva en livslögn, men det verkar du inte ha tillräcklig intellektuell förmåga för att förstå.Inte så länge än, mindre än ett år. Och jag sitter inte bara och väntar, jag lever ju mitt liv. Kanske träffar jag på någon annan man under tiden som får dessa känslor att blekna, även om det är svårt att föreställa sig just nu. Tänker att det är bäst att skynda långsamt, vill han ha mig får han banne mig ha bestämt sig innan, jag vill inte ha en man som velar fram och tillbaka, inte minst för att det finns barn med i bilden. Är han inte säker avstår jag hellre.

Min gjorde det. Han befann sig visserligen i ett dött förhållande, utan vare sig barn eller gemensamt boende, så steget var kanske inte så stort. Han lämnade ganska direkt efter att jag visat att det kunde bli han och jag om han gjorde slut.

Hur ser hans familjesituation ut? Gift? Sambo? Barn? Jobb? Hur träffas ni?

Problemet med de här situationerna är att det är väldigt svårt att få tillit till en person man vet har gjort såhär förut. Jag trodde inte det när vi blev tillsammans, men det har varit en väldigt stor jobbig grej i vårt förhållande.

han har vuxna barn. men ett väldigt etablerat liv med vänner och semesterresor. jag har bestämt mig nu, men kunde inte hålla mig från att skicka ett sms igår kväll innan jag somnade. och inte ens ett svar. så klart att han inte kommer lämna. och gör han det finns jag här. men inte innan dess. det känner jag verkligen starkt. det gäller bara att hålla det och inte falla tillbaka som du anonym gör. kanske kan gå in och skriva här istället för att messa när andan faller på.
ungefär som att banta...
läntar så efter att vara KÄR i någon som kan ge mig det jag vill ha.
tycker ni som ställer ultimatum är starka. jag vill också vara sån.
vi träffas i samband med arbetet, och utöver det verkar han  ha OTROLIGT svårt att ens få fem minuter över för att träffa mig. men mail och sms kan han skicka... låtsasliv är vad det är.

Jag och han lämnade. Men det tog längre tid för honom (klassiker?). Vi lämnade båda nästan 20-åriga förhållanden och det är klart att det kostar på. Och jag satte tyvärr lite mitt liv på vänt på honom, vilket kostade väldigt mycket på mig. Men jag har vetat att han skulle lämna bara varit lite osäker på tiden. Vi började vår relation med att prata, när vi fann varandra träffades vi i smyg och pratade och pratade. I månader och när våra respektive kom på hade vi inte haft någon fysisk kontakt mer än genom kramar. Men sveket är lika stort.

Mår du dåligt av det så håll dig borta. Det är det enda råd jag kan ge dig. Vill han komma så kommer han. 

Jag har också en relation med en upptagen man. Det har pågått ett par år nu, och började medan jag själv var sambo. Vi har varit överens om från början att vi inte kommer att leva med varandra, i vart fall inte vad vi tror nu. Och det funkar för mig, jag vill inte ha det på något annat sätt och därför mår jag inte heller dåligt av det.

Men vill du att han ska lämna det han har så sitter du i en annan sits. Dels så måste du vänta på att han faktiskt gör det (om han gör det) och sen följer en period när han ska separera och lösa allt praktiskt och emotionellt kring det. Oavsett hur det går så kommer han inte kunna vara helt din på ett bra tag. Och finns det dessutom barn med i bilden så blir det ännu mer komplicerat.  

inser just det, att han kommer inte vara min på ett mycket bra tag. det kommer vara fruktansvärt uppslitande om han lämnar sin familj, för alla parter. det vet jag eftersom jag lämnade ett dåligt förhållande i våras. trots det följer så mycket dåligt samvete.
men jag mår väldigt dåligt av detta. vet inte vad som är värst, att inte ha kontakt eller att ha den här skumma älskarinnerollen, som jag varken är eller nånsin har varit intresserad av att ha. nä, det får vara slut med det här. och så får livet börja. innan februari är slut tänkte jag försöka ha en date med en ledig man fixad. nån som vill hänga på utmaningen???