lämnar han nånsin?

Hoppas att du klarar det. Jag gick i 4 år o väntade på han som aldrig kom.... Jag mötte en fantastisk person efter vägen o trodde att han skulle kunna hjälpa mej vidare, men det gick inte så bra. Nu är jag helt solokvist o har inte haft kontakt med min kärlek på nästan 5 månader fast vi fortfarande jobbar i samma hus. Jag har sett honom på avstånd någon enstaka gång, men låssas aldrig om det. Att vara helt själv har sin fördelar kan jag tala om! Men visst saknas det en del o inte känner man sej så levande alla gånger...... Men stå på dej! Att vara älskarinna är ett helvete mitt i himmelriket. Men sååååå inte värt det!

Jag tycker det är lite som pest eller kolera. Vi har inte speciellt mycket kontakt med varandra längre. Vi pratar med varandra lite på MSN då och då, sms:er kanske någon gång. Jag tycker det känns värre. Innan fick jag lite tid med henne, även om det bara handlade om en fika så var det underbart. Få se henne i ögonen och allt sånt. Det jag faktiskt saknar minst är sexet även om det var det bästa jag haft.

Jag och min älskarinna har strulat i två år nu och jag kan inte bestämma mig om jag ska lämna mitt nuvarande liv med fru och barn. Hon vill ha mer och det vill jag också på sätt och vis, men jag mår så dåligt över att behöva svika barnen och min fru också såklart. Jag kan bara inte få ur henne ur mitt huvud och jag är tokkär, men jag kan verkligen inte lämna min familj. Sälja hus, delad vårdnad, problem att kommunicera med exet osv. Nej fy tusan. Men tänk vad underbart att få leva ut med min älskarinna utan att behöva smyga och smussla. Kastar jag bort en underbar framtid om jag bryter med min älskarinna? Vilken j-la soppa.

Det är väl precis som i alla andra förhållanden, att det kan man ju inte veta innan. Vissa säger ju att livet är för kort för att inte våga. Men det är väl precis det du säger som är problemet även hos mig. Ibland säger hon att hon väljer mer med hjärnan än hjärtat, att hon är rädd för hur henne son och man skulle reagera och hur förhållandet där i mellan skulle bli. Hon säger fortfarande att hon tycker om mig väldigt mycket och inte vill mig något illa, men att allt det hon har idag väger tyngre. Att om hennes förhållande hade varit dåligt hade det varit en annan sak. Och jag kan väl förstå det också på ett sätt att i det läget, med familj och allt kring det så väger inte saker som att man är mer omtänksam, romantisk och mer förstående så tungt. Men efter 3-4års förhållande så känns det ju....ja....surt att trots att man gett allt inte räcker ända fram, och att det inte finns något man kan göra heller.

Samtidigt har hon ju väldigt dåligt samvete säger hon. Dåligt samvete för att hon sårar mig, gjort så mot sin man och att hon saknar oss. Frågan jag lite ställer mig är om det verkligen är bättre att leva med det hela livet, för jag tror innerst inne inte att det är något som kommer att försvinna med tiden. Jag vet lite själv hur det är och man blir alltid påmind om det på något sätt. Men det kan ju också vara för att jag ser saker från min synvinkel.

Ja, det är en j-la soppa! :)
Jag har levt i det ännu längre än du. Det finns personer som klarar av att leva dubbelliv. Men inte jag. Det är svårt när man är så kär. Älskar man någon så vill man ju leva med den! Jag är i din älskarinnas sits, och det är kanske bättre för henne att du bestämmer dig en gång för alla.

Att hålla kvar någon, som vill mer, fast man själv inte är beredd att satsa, är ju faktiskt inte särskilt omtänksamt. Jag hade uppskattat om min älskare varit mer tydlig med det, och av kärlek och omsorg om mig släppt taget vänligt men bestämt. Det är ju en sorg, men samtidigt blir jag ju fri att hitta någon annan, så småningom.

Håller helt med dig. Visst är det svårt att lämna familjen, det inser ju jag oxå. Men om man inte klarar det, och älskaren/älskarinnan vill mer, betydligt mer. Då är väl det enda anständiga att släppa älskaren/älskarinnan, så att han/hon kan gå vidare?

Jag undrar ju hur min älskare mår nu framöver i sitt äktenskap när han inte längre har mig vid sidan om? Kanske är det först då det blir tydligt vad han vill och inte vill? :)

Vi har försökt att släppa taget om varann med omtanke till våra familjer för även hon har man och barn. Det jobbiga är att vi jobbar på samma ställe och ser varann varje dag. Har hjärtat valt en annan tjej så är det förbaskat svårt att lyssna på vad hjärnan säger. Vi dras till varann som magneter och kan prata i timtal tillsammans. Vi försöker verkligen släppa varann, men vi kan helt enkelt inte. Vi har iallafall kommit överens om att avstå vårt underbara sex med respekt för våra ordinarie parters. Men i tankarna är man klockrent otrogen så jag vet inte vad det ger egentligen och varför vi gör så.

Känslor rår man ju inte för. :) Men det är bra att ni valt att släppa taget. Bra är kanske också att faktiskt även avstå de förtroliga samtalen. Kärlek behöver ju näring, och om man inte ger den det så svalnar väl känslorna så småningom, tänker jag.

Hjärtat och hjärnan, ja, de är inte alltid överens. Och det är såklart svårt när man ses varje dag. Om det inte vore så fel och ett så enormt svek med otrohet, så är det ju helt fantastiskt att uppleva den där magiska, magnetiska dragningskraften... Och släppa fram sin längtan... :) Min älskare bor i en annan stad så jag slipper springa på honom. :) Då är det ju lättare att släppa taget. Men... han är ju bara ett sms eller mail bort.... Man får skärpa sig, och inte ge efter. Helt klart fortfarande emotionellt bunden. Hur blir man av med känslorna? Finns det någon metod för det? Vore väldigt skönt att bli helt fri.

Hoppas att det löser sig för dig/er!

Det är ju helt klart så precis som du säger att kärleken behöver näring och stryper man den så blir det lättare att hantera situationen. När vi träffades som mest så mådde jag otroligt dåligt varje gång vi var tvungna att skiljas. Man vi ha mer och mer och mer och mer. Nu har jag turen att min älskarinna är ganska bra på att sätta upp begränsningar i saker och ting. Man kanske inte kan kalla henne älskarinna när vi lägger på så mycket begränsningar, men vi är väldigt kära i varann så begreppet fungerar kanske. Vi liksom stryper näringen så mycket som det någonsin går och kan där för hålla ut, men hur länge vet jag inte. Hon vill ha mig och jag vill ha henne men ingen av oss vågar lämna våra familjer. Jag tror hon är beredd att göra det, men jag är inte riktigt beredd. Det känns också som jag sviker henne när jag säger att jag inte är riktigt beredd. Jag kan inte fortsätta så här utan måste fatta ett beslut. För länge sedan fattade jag beslutet att det är min fru jag vill ha, men mitt hjärta har nog beslutat att det är min älskarinna jag vill ha. Suck så jobbigt. Jag tänker mycket på att jag inte vill sätta barnen i en jobbig situation. Vi har det trots allt väldigt bra hemma och jag tycker mycket om min fru.

Inte för att vara sådan men är han otrogen med dig mot sin nuvarande kommer han att vara det mot dig med någon annan också.. Eller självklart är det inte säkert, men jag tror att ifall man inte har "otrohetsspärren" så har man det inte i vilket fall som helst. Lycka till