Ni som valt att separera innan barnet fyllt ens 1år...

Kunde varit jag: hur går det för er?

Här går det riktigt dåligt.. Har sagt att jag inte längre orkar kämpa ensam för att vårt förhållande ska fungera och vill separera - men han spelar offret och tycker synd om sig själv och påstår att det är inte någon ide han gör nåt för jag har ju redan bestämt mig. Han är alltså inte beredd att kämpa någonting för att detta ska bli bra och ja, det visste jag ju för det har jag ju märkt alla andra hundra gånger jag försökt säga att vi inte har det bra. Men det gör ändå så himla ont att se att han bara kan skita i allt så lätt när jag slitit och kämpat flera månader..

Undrar också hur det gått för dig, kunde varit jag.

Trist att han skiter i det. Det gör han ju inte, klart det spelar roll. Men han är inte beredd att ta sin del. Och han har ju lite rätt i att du har bestämt dig, men jag förstår vad du menar. Bekvämt för honom att bara rycka på axlarna och säga jaha, så du väljer att lämna mig, vad kan jag göra... inget ansvar all over again.

Här är det jättemärkligt. Han har varit idel ansvar och vänliga ord (nåja, mestadels). Så jag borde vara nöjd och lämna tråden, liksom.

Istället blir det ännu mer uppenbart vilket svin han har varit. Och hur det skadat både mig och relationen. Jag känner mig helt sjuk i huvudet, men hans beteende ändrar ingenting... jag litar inte på honom. Hur kan han bara göra en helomvändning sådär? Och jag vill fortfarande flytta. Bara det att nu är det omöjligt att motivera, både inför mig själv och honom.

Men det är en vecka vi pratar om. Det svänger ju snabbt här inne. Mår just nu väldigt dåligt dock, kroppen och huvudet är på konstant högvarv, jag kan inte sova och äter hela tiden (inte ens tyna bort får man göra). Jävla jävla sits alltså.

Funderar, du har ändå kommit en bit på väg nu känns det som. Börjar det kännas som ett faktum snarare än en fundering, separationen? Det låter så.

Här går det! Fast jag vet inte riktigt hur det går...

Polisen tog med sig en dam från soc och kom på besök dagen efter allt drama. De ville kolla hur vi hade det och berätta vad vi hade för möjligheter och rättigheter. Eller mer vad jag hade för möjligheter och rättigheter. Jag tyckte det verkad elite överdrivet att de skulle komma men vet ni vad? Det var så bra!

Han kom ju hem och var full och vaknade sedan innan polisen kom igen och var arg och frågade varför jag hade ringt polisen och sa att jag var dum i huvudet osv. Han sa att det är JAG som gör att han blir så där, det är JAG som gör honom till en dålig människa (??!)

Om inte polisen och soc hade kommit på återbesök hade det bara blivit som vanligt igen. Han hade på sin höjd sagt förlåt och varit snäll ett tag, och sedna hade det varit åt helvete igen. 

Polisen berättade för mig att han kunde bortvisa min samb från lägenheten i 2 dygn om jag ville det. Alltså ett typ av besöksförbud. Jag vet egentligen inte om jag ens sa ja till det för jag tyckte det kändes lite väl, men efter att vi diskuterat lite blev det så. De var ganska så pushiga och det behövdes.

Sambon fick ta in på hotell och redn första natten var jag ångerfull och ville ta hem honom. Men dagen efter kändes det bättre. Jag gick till hans hotell och pratade med honom och först sa han bara att han skulle dra till sitt hemland. Sedan vände det och han sa förlåt och det ska aldrig hända igen och han ska sluta dricka yadayadayada... Då sa jag att jag inte tror att det kommer funka och jag vill att vi separerar. Jag försökte säga till honom att jag vill att han stannar ett tag i alla fall och sedan kan vi åka till hans land samtidigt (fast inte ihop då). Nej, det ville han inte, det är allt eller inget. Antingen blir vi tillsammans igen och lever "lyckliga" eller så drar han iväg och vill aldrig mer se mig, eller dottern.

Nu ska jag ha ett till samtal med soc. Uppdaterar senare och har även en del kommentarer till era situationer gabardin och funderar .

 

Jag har läst lite av vad ni har skrivit och jag vill lämna min sambo, Jag är gravid i fjärde månaden och mår absolut inte bra ihop med honom, han får mig att känna mig ful och äcklig och han behandlar mig som sin städerska, han slänger skräp runtomkring sig och jag hittar använda snusprillor på golvet :S verkligen jätte äckligt, men jag vet inte om jag klarar psykiskt av att lämna honom, Vad ska jag göra behöver ha hjälp och stöd!

Jag lämnade under en pågående graviditet. I mitt fall fanns det inget annat val, juridiskt, moraliskt, hälsomässigt, känslomässigt men det var ändå fruktansvärt. Det finns inte ord att beskriva hur tungt det var att var ensam gravid, under förlossningen och tiden efter; psykiskt såväl som rent fysiskt.

Prova familjerådgivning! Om ni inte ser en framtid tillsammans så försök iallafall leva under samma tak tills barnet är fött och första tiden därefter. Om det inte  går så se till att du får hjälp och stöd. Från sjukvård, svenska kyrkan eller vad som helst.

Är det nu under graviditeten det skurit sig för er?

Har väl alltid varit så där med oss, men nu är det värre pga mina hormoner som han inte kan acceptera utan kallar mig grinig sur arg eller vad han kommer på.

Har ni provat familjerådgiving eller pratat ut på MVC?

Jag är en sån som inte kan blanda in andra i mina problem. har alltid haft svårt för det

Gör det ändå! Annars kommer du alltid undra om det hade kunnat lösa sig. Jag försöker inte övertyga dig om att stanna, men om du ska lämna ska du inte behöva se tillbaka och undra om det hade kunnat bli bättre, och under en pågående graviditet är en fruktansvärd omständighet att bli ensam. Jag skulle kunna berätta om alla hemska, smärtsamma och förnedrande saker jag varit med om pga att jag var ensam men vill heltst inte behöva vara ofin. Det kan vara värt det ( i mitt fall var det absolut det) men det är mycket tufft.

Såhär är det: du kommer inte klara detta helt själv. Punkt. Förlossning, första tiden hemma, det är totalt kaos. Du KOMMER behöva blanda in andra.

Genom MVC finns det adekvat hjälp att få. Du är inte den första och inte den sista i din sits. Du måste dock öppna munnen och säga det till din barnmorska, som sedan kan hjälpa dig vidare. Även om ni går isär så behöver du hjälp att organisera allt - boende, föräldradagar, vårdnad, umgänge. Plus tankar och en pappa till barnet att förhålla sig till. Be om hjälp! Kanske är det så att ni kan klara er igenom detta med lite guidning. Kanske kan han hjälpa dig även om ni inte fortsätter kärleksrelationen.

Det är bra att du tar tag i detta redan nu. När den lilla kommer så vill du ha allt ordnat och att ni vet var ni har varandra.