Ni som valt att separera innan barnet fyllt ens 1år...

Funderar - det är precis så vi har haft det idag. Han har sagt att det är ingen idé att han stannar i samma stad, eller i samma land för den delen, för jag har redan bestämt mig att vi ska gå isär. Han kan inte för en sekund förstå varför han ska stanna för dotterns skull.

Eller han förstår innerst inne men han hotar med att dra bara för att jag ska bli rädd och ta tillbaka honom för han vet att jag vill att han ska vara med dottern. Han försöker alltså komma fram till en lösning genom att hota. Jag insåg det och det betyder ju bara att han egentligt inte vill förändra något utan bara få sin vilja igenom.

Han kom ju hem idag och tyckte att allt skulle vara som vanligt. Han blev bara förbannad igår när jag sa att vi skulle separera. Idag tog jag ju upp det igen och gick på samtal hos soc. Då började han nog förstå att det var allvar. Vi bråkade och diskuterade men han blev aldrig riktigt arg och hotfull som han annars brukar bli. Han har förstått lite i alla fall...

Han sa bara att om vi ska separera vill ahn åka hem till sitt hemland på en gång. Han förstår inte att vi kan bo här ett tag (tills hans UT går ut i alla fall) men bo isär. Jag vill att han ska stanna ett tag för jag tror att det skulle vara bra för dottern och även för våran relation (min och hans). Inte bra för oss som kärlekspar men som föräldrapar. Han kanske skulle förstå att man kan vara förälder tillsammans även fast man inte är ihop.

Han sa bara att han vill åka bums och att jag skulle fixa hans resa. Jag vägrade och ville ia alla fall att han skulle stanna till på tisdag då vi har en tid hos en parterapeut. Sedan var det som om något hände, helt plötsligt fattade han på något sätt vad jag ville och så sa han "Jag åker till XX (en kompis som bor i en annan stad) och stannar där i två veckor. Sedan kommer jag tillbaka hit och jobbar, och då kan jag bo hos en kompis här ett tag" En vecka efter han åkit hit igen har jag ju planerat att åka till min hemstad och vara där i ca 2 månader, så då får vi ju ännu mer tid ifrån varandra.  Sedan kan jag komma tillbaka hit och vi kan bo isär här igen.

Ja, bara what?! Jag vet inte vad det var som fick honom att ändra sig. Kanske var det bara att han fick komma fram till det själv. Det var i alla fall en bra lösning.

Fast senare ändrade han sig dock och sa att han kanske drar till sitt hemland i alla fall efter han varit hos XX. Men det får vi se. Jag kommer i alla fall åka dit med dotter i årsskiftet, så får vi se hur det blir.

gabardin - Det var precis det där jag insåg, redan innan det som hände häromnatten. Jag litar inte på honom längre. Även fast allt hade blivit bra och han hade blivit mönsterpappan så hade jag alltid gått runt och oroat mig, misstrott honom och letat fel. Så vill man ju inte ha det. Jag hade aldrig kunnat slappna av. Jag tror ju inte längre på relationen och då kommer det ju aldrig funka.  

Du har redan fått många bra tips :)

Det enda jag kan säga som kommer låta lite hårt är att jag önskar att jag hade lämnat min sambo redan innan dottern föddes. Det känns i alla fall som om det skulle varit "lättare". Jag vet att det låter hemskt, det är klart att det aldrig är lätt med separationer!

Det känns dock som om att om jag hade lämnat honom innan födelsen så hade jag förstört och avslutat VÅRAN relation. Nu känns det som om jag DESSUTOM förstör hans relation med dottern genom att lämna. Och det känns på något sätt mycket svårare att svälja. 

Män från andra länder, jag har inget emot de tills de kommer till sånt här.. Jag är inte förvånad!! Förlåt. Lämna innan de är försent.

Kunde varit jag - när jag läser så reagerar jag över att du kämpar så för att han ska stanna. Försöker formulera mig här men det går inget vidare. Hm... Såhär: ni har ett etablerat mönster, men du vill att det ska brytas. Du säger att Nu får det räcka! Men du säger också att det inte får bli för stort steg, för definitivt. Han kan stanna lite till, han kan bo i närheten.

Det kanske träffar helt bredvid mål detta, men det låter som att du fortfarande när drömmen om att allt ska bli bra, eller iallafall hoppet om att det ska bli bättre. Du ställer ultimatumet, men är inte riktigt beredd att släppa taget.

Därmed inte sagt att det är fel, att du borde låta honom dra. Det finns nog att jobba på. Men kanske finns det en viss inkongruens mellan ord och handling som man inte alltid är medveten om.

Som sagt, jag vet inte, men skriver det som en fundering. Jag tycker vi hjälper varandra att tänka här, så jag försöker

Du har för övrigt helt rätt. Det är klart som fan att detta aldrig kan bli bra. Inte bara baserat på allt jag skriver här, utan sammantaget med allt annat.

Jag bara blandar ihop allting just nu. Pengar, jobb, lägenhet. Oro för att han ska dra igång något rättsligt. Funderar på att höra av mig till en jurist och fråga om han skulle ha en chans.

En sak måste jag också anmärka ang våra klonade män, att de reagerade så lika när det väl blev allvar-Allvar, märkligt! Då gick det minsann att kontrollera sig och prata ordentligt, att inte börja skrika, gapa och anklaga, och trassla in sig i sina egna arga argument. Vilket bara kan leda till slutsatsen att de betett sig så med vilje innan...

Nåja. Läs runt lite på FL så ska du se att det händer med Svenne Banan också. Tyvärr. Alla männen i tråden är heller inte utlänningar. Du träffar lite bredvid mål.

Kunde varit jag: du är alltså hotad till underkastelse... han hotar med att åka tillbaka till sitt hemland och lämna sin dotter och inte träffa henne mer, om du vill separera? Har jag förstått det rätt då? Men låt honom göra det då!!! Det är ENDAST hans förlust!!! Jag har varit i nästan samma situation och nu är jag ensam med mina 2 barn. Men det funkar! Bättre nu än när jag levde med den mannen. Nu mår jag bra och är en hel människa, förut var jag liten och inte värd nåt. Pappan har idag ingen kontakt alls med sina barn!

gabardin och "lämna": Ni har rätt att jag bara borde låta honom dra. Jag vill också att han ska dra ganska så snart. Jag kände bara att det kändes så fel att han skulle dra redan imorgon.

gabardin, du har helt rätt i det där att med att det blir inkongruens mellan ord och handling. Det sa soc till mig idag också och det är sant. Det var det som fick mig att slänga ut honom redan idag. Innan tänkte jag på att han kunde bo här tills jag drog till min hemstad om 3 veckor och då kune vi gå isär på riktigt. FRåga mig inte hur jag tänkte där... 

Jag gick i alla fall hem och var stenhård med att han skulle ut. Och att hans förlåtelser, hot och anklagerser inte skulle få mig att ändra mig. Jag tror det var det som fick honom att komma fram till en egen plan. Han sa till slut "Nej, det funkar ju inte om du är rädd för mig och inte litar på mig. Det kommer det aldrig göra."

Jag skulle vilja att han stannade ett tag till så han fick en chans att vara här utan mig. Jag vet inte riktigt varför men jag skulle vilja att han fick se att han faktiskt har ett eget liv här och en egen relation till staden, människorna här och dottern, som är värd att behålla eller i alla fall minnas på ett positivt sätt. Jag vet inte varför jag tänker så det är väl helt knäppt egentligen... 

Om han inte åker nu så tror jag i alla fall att han kommer åka under sommaren. Jag tror inte han kommer stanna tills jag kommer tillbaka från min hemstad. Om han gör det får vi ta det då. Vi ska i alla fall inte bo ihop. 

För mig känns det i alla fall skönt att han stannar till tisdag då vi ska gå till en familjeterapeut som även kommer förklara för honom vad som händer med dottern nu när vi ska separera, hur det blir med vårdnad, umgänge osv... Sedan tror jag att det är bra att han får åka till sin kompis ett tag och inte bara hem på en gång.

Men jag vet inte... Ni har ju rätt i att jag bara borde skita i honom. Men det är ju så jävla svårt 

Tassar för att hitta tillbaka

Min man var så svensk som man kan bli. Hänsynslöshet följer inte en viss etnicitet, eller kön för den delen.

Tror inte det bara är män från andra länder det handlar om i den här tråden.

Min sambo är då svensk i af.