Ni som valt att separera innan barnet fyllt ens 1år...

Kunde varit jag, jag hänger inte riktigt med i var du och dottern ska bo? Han ska inte komma tillbaka till Sverige skriver du, men landet ni bor i, är det där han söker UT? Hmm... Vem ska bo var?

Vad skönt att höra honom säga vad han vill! Oavsett vad. Låter helt normalt i sammanhanget att planera för en separation om åtta månader. Jag skulle tycka att ni kanske kunde slappna av då. Men man vet ju aldrig, det hinner nog svänga igen. Om du ursäktar pessimismen/realismen.

Idag sökte jag jobb åt min sambo (bara en sån sak), sedan var han jätterar och pratade om allt trevligt vi ska göra tillsammans. Då vacklar man.

Jag vet inte om han följer med. Idag är beslutet i mitt huvud återigen att jag måste flytta i vilket fall, det behövs ett bryt. Pratade med en kompis som påminde om att det måste ju inte vara definitivt, man kan prova lite. Han kanske ska stanna här, men kommer efter sen trots allt, om han saknar oss för mycket. Jag pratade lite med honom idag igen, för att få honom att fatta att jag tänker på detta hela tiden.

Förlåt! Händer knappt med själv ju så det är ju inte så konstigt att du inte gör det heller ;) Är så virrig just nu att jag inte vet vad jag skriver...

Jag och dottern ska bo i Sverige. Han söker UT i Sverige, men han säger att han inte riktigt vet om man vill komma tillbaka. Om han vill stanna i sitt hemland efter att vi varit där på semester, så faller ju UT ansökan och det blir svårare för honom att komma tillbaka. Men jag har tänkt på senaste att det kanske är lika bra, så gör jag bara som jag vill göra (dvs åker hem till Sverige) och så får vi se sedan hur vi löser det där med visum. Jag får väl helt enkelt komma till hans land med dottern när jag har möjlighet, och om han senare vill komma tillbaka till Sverige får vi söka ett nytt UT/visum då. Det är inte så jobbigt nu när han redan varit här en tid och han dessutom har barn i Sverige. 

Han vet att jag vill vara i Sverige för jag vill plugga. Och han skulle låta dottern bo hos mig i Sverige för han vet att det är bäst för henne. 

Allt det där är fortfarande helsnurrigt. Försöker komma på en bra lösning ang det. Just nu tycker jag dock det är viktigare att ro i land försörjning, jobb och föräldraledighet innan vi ska åka. 

Det hinner nog garanterat svänga igen så du behöver inte alls be om ursäkt. Det är nog mycket mer troligt att vi  hinner ändra oss än att vi inte gör det tror jag.

Det är nog väldigt sant. Det beslutet du tar nu behöver ju inte vara det slutgiltiga. Det är nog bra att prova lite, både för dig och honom. Jag tror att min sambo äntligen sa vad han ville för att jag nu tjatat på honom i flera veckor och han har nog ändå insett att jag mått rätt dåligt över det. Jag tror att det som hände i fredags var droppen även för honom.

Och nu har vi ju haft det så mysigt idag. Då vacklar man som sagt! Funderar på om an verkligen är på väg åt rätt håll. Får förhoppningar... Åh, vad det här tär på en!

inlägg 7: Känner igen det där med att påminna en om gamla misstag och brister. Det är så jäkla jobbigt.

Ta lägenheten! Det kommer inte bli bra av sig självt. Hans sätt förändras inte. Ta den, se vad som händer. Du kan inte förutse vad, men det blir en skillnad. Och du har Gjort något, fattat ett beslut.

Det blir inte varannan vecka med en sån mini. Men det är en senare fråga.

Tar jag lägenheten så måste vi sälja radhuset där vi bor nu, vilket ingen av oss egentligen vill.  Men vad ska man göra?  Vi kan inte bo tillsammans och ingen kan bo där ensam.

Ang barnet så  kräver han varannan vecka. När jag svarade att det kan vi ha, men att jag vill vänta tills nästa år då barnet fyller tre, då sa han att barnet stannar här hos honom i så fall!   Jag får alltså inte med mig barnet om/när jag flyttar till lägenheten!  

Jag är helt färdig med honom, inga känslor osv.   Men detta praktiska äter upp mig känns det som!  

Jag förstår verkligen att du känner att allt känns påklistrat och det är precis som du säger, han skulle ha börjat tidigare med att vara den perfekta pappan och inte när dottern blir lite äldre. Jag förstår dessutom att det blir svårare för dig att ta dig ur allting när du ser att deras relation blir bättre. 

Kan inte ge dig facit och säga vad som är bäst för dig. Jag kan bara tala utifrån mina egna erfarenheter, och säga vad som var bäst i mitt fall.. även om jag känner igen mig i er alla. I mitt fall så engagerade han sig i kanske max en vecka per försök, sedan var vi tillbaka i samma cirkel igen. Jag gav honom så många chanser att varje gång han fick en ny chans så visste jag att "det är ingen idé".

Det är, som sagt, lite mer än tre år sedan vi gick ifrån varandra, men jag kan säga att förhållandet var nog dött en bra tid före detta och det är på grund av en sådan situation som jag tror att det var lättare att gå. Vårat förhållande sa liksom inte bara slut på en hundradels sekund. Vårat förhållande var slut långt innan den här "ta-slut-processen" påbörjades. 

Som sagt, förstår jag att allt kan bli svårare när du ser att deras relation djupnar, men vet du vad? Det är inte du som ska tjata på honom till detta, det är han själv som ska vilja det! I mitt fall fick sonen och hans pappa en bättre relation efter separationen och då sonen blivit lite äldre. Sonen är snart fem år nu och åker iväg varannan helg till sin pappa, för att bada, gå på bio eller lekparker m.m. och det tycker han är jätteroligt. Men om man frågar honom vart han bor, så säger han adressen till mig. Det är också mamma som han vill till om han är sjuk eller ledsen, för det är här som han känner trygghet. Här har han dessutom en bonuspappa som han stolt visar upp, leker och busar med m.m. 

Bonuspappa är dessutom med och uppfostrar, kliver upp med honom på morgonen, så jag kan få en sovmorgon, tar med honom på aktiviteter. Sonen har dessutom fått en bonusfarmor och farfar som avgudar honom. 

I mitt fall, blev allt bara bättre. Jag mår bra, sonen mår bra och jag antar att exet faktiskt mår bra nu också. 

Jag tycker att du ska ta lägenheten! Det finns ingen anledning i världen att bo kvar om det inte finns några känslor kvar för den här mannen och du måste må bra med dig själv för att du ska orka att vara en bra mamma. 

Vi bodde också i radhus och ingen av oss hade råd att bo kvar. Jag flyttade bort, jag visste nämligen att gjorde jag inte det, så skulle jag bli kvar under samma tak som den människan som fick mig att må dåligt.. Flytta, flytta, flytta!  

Ta med dig dotterns säng m.m. Han kommer säkert bråka lite i början, men han kommer släppa det, när han kommer på att han kan göra vad han vill, när han vill. Erbjud honom onsdag - söndag varannan vecka? 

Men för guds skull, ta lägenheten!  

inlägg 7: Halva mitt inlägg försvann innan och jag orkade bara inte skriva om det på nytt igår. 

Summan av kardemumman var i alla fall - ta lägenheten! Som de andra säger så ska du inte bo med en människa som får dig att må så dåligt. 

Du skriver att han är säker på att han också vill separera, men han vill samtidigt inte att du ska flytta? Fråga honom hur det går ihop egentligen.  Jag tror nog att han förstår att han inte kan ha varannan vecka som det ser ut nu, men ni kanske kan komma på någon kompromiss.

Det är ju allt det praktiska som är så jobbigt med separationer. Jag känner också som det fullkomigt slukar mig. Jag har liksom inte ork att tänka på det. Hjärnan bara kortsluter när jag funderar och vänder och vrider på allt som jag gör. Det känns som om jag har så lite hopp kvar att kroppen bara stänger av.

Usch ja. Jag hoppas i alla fall att det löser sig för dig. Ta lägenheten!

 

Taxk för ditt svar! Nej, det går ju inte att säga vilket som är bäst. Hur mycket upp och ner det än går så vet jag dock att så länge jag stannar i den här relationen kommer tillvaron vara en ständig kamp. Samtidigt är det så svårt att bryta helt innan man verkligen känner att man befinner sig vid vägs ände, då är det ofta lätt att se att allt egentligen var slut för länge sedan.

Nu är det så hängivet så jag vet inte vad. Satt till och med i parken tillsammans (!) Men jag vet att snart kommer det komma ett sjok av viktiga matcher, folk som har fester, aktiviteter i hans förening, och det blir hon och jag igen. Därför kan jag inte anpassa mig efter honom.

Jag tänker mig också att de kommer få det bra när hon blir äldre, men för sambon är det förstås inte så kul att tänka sig att de ska komma ifrån varandra alls. Och det är där jag känner att det skulle han ha tänkt på tidigare. Nu får han ta konsekvenserna och acceptera att det blir en flytt. Är hon viktig för honom så följer han med.

Trots att vi haft det trevligt idag så känner jag mig ändå ganska färdig med honom. Känner mig helt bekväm med att tänka på honom som den andra föräldern till mitt barn, någon som är viktig för henne men inte för mig. Hade inte haft något emot om han gått hem till sin egen lägenhet efter parken...

Ja, tiden får utvisa hur det blir. Det är många vägskäl kvar. Känns fel att tänka att man ska träffa någon annan, men visst finns tanken där...

Jag har beslutat mig sen några dagar att jag ska lämna min partner och ahr sagt detta till min partner. Jag har fått höra en hel del saker i vårt förhållande som är nedvärderande men det var droppen för några dagar sedan. Så då berättade jag att jag ville gå skilda vägar och min partner tog det hårt. Men jag har bestämt mig även ifall vi har en son ihop så känns det som att det är rätt beslut... Så idag är jag ensam hemma och min partner och vårt barn sover någon annan stans. Det är jobbigt att vara utan mitt barn men man måste kämpa, jag har tvekat jätte länge på detta och undrar varför jag inte stack för några år sedan... Men nu är jag stark nog att klara av detta...