Ni som valt att separera innan barnet fyllt ens 1år...

Fan.

Hur fan ska jag börja... Min sambo blev hämtat av polisen i natt, och dey var jag som ringde dem.

Min sambo drog iväg ikväll och drack med en kompis. De började här  runt 21 oh gick på spriten direkt. Jag fattar inte varför???! Varför dricka på en helt vanlig tisdag??! Jag har inte skrivit det här förut men min sambo är ganska glad i alkohol och dricker ofta. Inte mänder men det blir ett par öl några gånger i veckan, vilket jag tycker är för ofta. Framförallt när man har ett litet barn hemma.

 Innan kunde han dricka mycker mer och komma hem stupfull och jävlig. Ibland kunde han bli hotfull och våldsam, han slog mig aldrig men kunde kasta saker och sånt. Det var allid lika hemskt. Jag var alltid rädd när han var ute och drack för jag visste aldrig hur han skulle vara då han kom hem. När jag var gravid blev han så full typ 2 gånger men var aldrig elak då. Sedan hon föddes har han dock aldrig kommit hem full. Tills ikväll.

Dottern är magsjuk och jag vaknade av att hon var orolig och grät. Då hör jag att sambon och hans kompis är på väg in och de diskuterar en massa. Jag går dit med dottern i famnen och ser att han bara raglar fram. Han är dessutom blodig på ena kinden (slagits?). Alla alarmklockor inom mig bara tjuter och jag säger bara till kompisen (som är hyffsat nykter) "Han får inte komma in här, du får ta honom till dig, jag kan inte ta hand om honom. Dottern är sjuk och jag kan inte ha honom här". Jag är livrädd att kompisen ska lämna honom ensam med oss. Jag är så rädd att han ska göra något mot mig, förstöra hela lägenheten och vara så hemsk som han kan vara på fyllan. Kanske till och med skada dottern! (Detta vet jag att han inte skulle göra men jag var bara så rädd!) Jag ville i alla fall inte att dottern skulle vara med om att se honom så full och jävlig. Jag vet inte var jag fåt kraft ifrån men slänger bara ut dem och låser dörren.

De står utanför och pratar, skriker och bankar på i säkert en halvtimme och jag tror att kompisen försöker få sambon hem till honom men han vägrar. Jag tycker så synd och kompisen så efter ett tag så öppnar jag ett fönster och pratar med honom. Han vill att jag ska låta sambon komma in men jag säger att det vågar jag inte och så säger jag som det är - jag är rädd för att han ska skada mig. Då förstår kompisen att det är allvar och tar med sig sambon hem till sig. 

Jag pustar ut och tar hand om dottern som börjar kräkas och har feber. Men efter en halvtimme kommer han tillbaka. Han skriker och bankar på men jag öppnar inte. Jag är livrädd. Säger åt honom att gå tillbaka till sin kompis men han vägrar. Då ringer jag polisen. Nu känns det lite dumt, men jag var så rädd! Jag kunde inte för mitt liv släppa in honom. 

De så åt mig att absolut inte öppa dörren och på 10 min var de här och tog hand om honom. Jag fick sedan prata med polisen och sambon hade vägrat samarbeta och varit bråkig. De hade dock inte grund för att ta in honom men de skjutsade iväg honom till en kompis så han får sova ruset av sig där.

Fyfan alltså, vad fan ska jag göra nu?! Fan jag orkar inte mer, jag orkar fan inte mer...
Polisen ska ringa mig imorgon. De sa att detta måste du ta tag i för du har ett barn och det måste du ta ansvar för. NI kan inte leva såhär. Så jävla sant alltså. Vad fan utsätter jag henne för egentligen?!

Jävla skit. De sa i alla fall att de ska försöka hjälpa mig att gå vidare med detta. Jag måste bryta NU!
 

Min son är 9½ månad och bor med halva veckor med mig och halva med sin pappa (helgerna har vi varannan). Detta fungerar jättebra för sonen som är glad och trygg med oss båda, dock tycker både jag och pappan att det är jättejobbigt att vara ifrån vårt barn i flera dagar

Oj ja det finns bara ett råd nu, du måste lämna honom! Alkoholproblem är inte ok i en familj med barn. Där ställde jag ett ultimatum till min man när vi vart gravid, och sen dess har han varit full max 5ggr så det tog han på allvar iallafall.

Kanske du kan se det så här att efter att ha gått och velat så länge som du gjort fick du nu en slutgiltig anledning att ta ditt beslut. Själv har jag gått och väntat på att nåt stort och oförlåtligt ska hända så jag kan stå fast vid beslutet ordentligt.. När jag hör din berättelse börjar jag dock tänka om.. Man vill nog inte vara med om någonting sånt där!

Var försiktig bara kära du, blir väldigt orolig för dig när du igår var riktigt rädd för honom! För endera är han ju ångerfull eller så väldigt arg när han kommer hem.. Han får inte skada någon av er! Minsta fysiska våld så ringer du kvinnojouren, lova!

Nu har jag inte läst hela tråden men jag har läst lite och vissa av er har de tufft. Jag själv är mamma till en 1,5 åring. Men jag kan inte låta bli och fundera på varför ni skaffar barn om ni haft de jobbigt innan? varför sätta ett barn till världen och blunda för de som varit. Ett barn gör inte saken bättre. Allt förändras - till de positiva. Men man får sätta sig själv lite vid sidan, man kan inte leva som innan och de är en prövnings för förhållandet.

De sägs att första året som småbarnsföräldrar är de tuffaste året. Jag tycker de är så jävla lätt idag att gå iväg från de jobbiga. Lämna iväg barnet över en natt, prata ut och prata jädra ut och sätt ner foten.

Jag har varit där, jag har varit uppe och snubblar id gränsen. Men man får kämpa. Man kan inte ge upp. De är löjligt. Jag gav inte upp för att sambon inte hjälpte till. För han är en klippa och gör mer än vad jag gör. Han är toppen. Men jag törttnade för att han tog sig friheten att boka upp all hans lediga tid till att umgås med kompisarna så att jag inte fick någon egentid. Hur löste vi detta, jo genom att prata..Sätt gränser och försök bita ihop, de vänder, de blir bra. Gör de inte de så kan man fundera och börja en separation. Unna varandra tid.

Försök innan ni ger upp!!! De är synd om barnet, de är inte alltid de går. Men som nämn, de flästa gånger ger man bara helt enkelt upp. Vi tog oss igenom de och lever lyckliga idag.       

Jag har svårt att tro att man bara ger upp ett förhållande när barn är inblandade. Jag "gav upp" när vi hade riktigt små barn. Många slänger i ansiktet på mig att man "måste vårda relationen", "man får bita ihop, för det blir lättare" och liknande. Jag blir lika provocerad för ingen visar förståelse för att det finns saker man inte vill att alla ska känna till. Man kanske berättar en del, men håller det värsta för sig själv. Själv fick jag hjälp av sjukvården för att klara ge upp mannen jag älskade och relationen jag tänkt skulle vara för alltid. Jag sörjer fortfarande att mina barn är skilsmässobarn, men jag vet att för mina barn är detta det bästa som kunnat hända. Hur ledsen jag än är vet jag att de hade mått sämre om vi levet ihop med deras pappa. Och det är inte alltid så lätt att veta i förväg. Jag visste inget om hans missbruk eller psykiska ohälsa. Kalla mig gärna naiv, det var jag nog. Jag planerade barn med mina drömmars man och skilde mig från någon helt annan. Och då hade vi ändå varit tillsammans o över 10 år.

Det jag ville ha sagt är att jag tror det är lättare att stanna i en omöjlig relation "för barnens skull", än att lämna. Speciellt när barnen är riktigt små. Det är lätt att tänka att "nu ger jag upp", men att faktiskt göra det- då HAR det gått långt.

När man kommer till insikt att barnen mår bättre om föräldrarna bor isär är det ens skyldighet  att ge barnen det.

Du ska ju tänka dig om du vill leva i denna kamp? Jag brukar säga som så att du ska tänka dig en våg framför dig. Lägg det positiva på ena sidan och det negativa på den andra sidan. Vilken sida väger tyngst? 

Om du dessutom känner dig färdig med honom, mår bra av att vara själv osv. så vet du nog innerst inne vad du själv vill. Problemet är att ta sig ur, det är svårt, man kan falla tillbaka.. men man måste försöka om det är det som man verkligen vill. Jag brukade säga "att gå tillbaka till honom nu, är som att ta 5 steg framåt och 50 tillbaka".  

Det är jättejobbigt att vara borta från sina barn, men man får nog försöka tänka att barnet har det bra hos den andre föräldern. Sedan kan man ju ringa och prata lite med barnet, även om barnet är litet och kanske inte kan svara.. Nu är det som så att de flesta inte bara går för att det är lite jobbigt i relationen. De går för att det är jävligt jobbigt och för att ingenting annat fungerar.

Jag tror ärligt talat inte att det finns någon som går bara för att karln inte plockar ur diskmaskinen. Jag tror inte att det finns ett enda par som bara går ifrån varandra utan att ha haft någon som helst kommunikation eller om de faktiskt har kommunicerat och den andra partnern lyssnar och fullföljer gränserna.. Men det var precis samma här. Min son mår tusen gånger bättre nu än vad han skulle ha gjort om jag bodde kvar med hans pappa. Det var min skyldighet som mamma att gå ifrån hans pappa när han gjorde så att varken jag eller sonen mådde bra. 
 

Jag har haft kontakt med barnpsyk och de bekräftar det många av er anar, barnen mår bättre ju yngre de var vid separationen. Vet man med sig att detta inte kommer gå vägen hjälper man inte barnen genom att vänta tills de blir lite större. Tvärt om ska man agera så fort man vet att det inte går att rädda relationen.

Tack för alla era kloka svar! jag behöver all input jag kan få nu...

 Ja, jag måste lämna honom nu. Och jag förstår det du säger att det skulle vara skönt att få en slutgiltig anledning, det har jag också tänkt, och så fick jag ju det. Men det var fruktansvärt, och jag ville inte att det skulle sluta så här illa. Jag ville ju på något sätt att vi skulle kunna skiljas som "vänner" eller i alla fall så vi kan prata med varandra för dotterns skull.

Han har kommit hem nu och är fortfarande full så det går inte att prata med honom. Inte ett uns med ånger har han heller utan tycker att jag har sårat honom. Han bara skrattar åt det som hände. men han är fortfarande full som sagt. Jag ska dra till en kompis och kommer troligtvis stanna där. När han nyktrat till ska jag be honom att dra från vår lägenhet. Han får bo hos en kompis eller nåt.

  Du har rätt i det du säger att det inte var så smart att skaffa barn om man hade problem innan. Det har jag ältat så många gånger. Du har också rätt om att man inte ska ge upp utan kämpa, och att det är tufft för alla första året. 

Det är bara det att om man försökt så många gånger att man tappat räkningen för länge sedan, och man dessutom är ensam i relationen om att försöka så orkar man tillslut inte längre.  Det är inte bara så att personen vägrar hjälpa till och felprioriterar ibland även fast det är kanske det man först säger till folk. Som "Anonym (Gav upp)" sa så håller man det värsta för sig själv. Jag har ju t.ex. aldrig skrivit som sambons alkoholproblem här förrän nu. Det är ju det värsta för oss. Vi kan inte heller prata. Eller vi pratar ibland och så tar vi 5 steg framåt och 50 tillbaka som någon skrev. OCh så är det lika jävligt igen, om inte värre. För varje gång får jag ju mindre och mindre tilltro och hopp om att det någonsin ska kunna fungera. Och nu finns ingen kvar. Jag har gett upp.

Jag var väl också naiv och visste inte heller hur otroligt dåligt han fungerar i relationer och hur svår han är att leva med. Jag visste inte heller om hans alkoholproblem och när jag väl började se dessa tendenser var jag redan upp över öronen förälskad och ville inte se hans brister. Dumt och naivt jag vet. Sedan smyger det sig på och jag tror det kallas "normaliseringen". Man börjar tro att detta beteende är normalt. Jag har nu insett att även fast jag förnekade det innan så lever jag i en relation där jag blir psykiskt misshandlad. Kanske inte alla punkterna stämmer in men de som gör det är illa nog.  

Som Gav upp och säger så är det ibland lättare att stanna i en dålig relation för barnens skull. Jag ahr gett upp allt som heter att vi någon gång ska ha en fin kärleksrelation igen, för mig går den relationen inte att laga.  Jag har stannat för dotterns skull. För att hon ska ha en pappa. För att de kunna ha en relation.