Ni som valt att separera innan barnet fyllt ens 1år...

Tack för alla era kloka svar! jag behöver all input jag kan få nu...

 Ja, jag måste lämna honom nu. Och jag förstår det du säger att det skulle vara skönt att få en slutgiltig anledning, det har jag också tänkt, och så fick jag ju det. Men det var fruktansvärt, och jag ville inte att det skulle sluta så här illa. Jag ville ju på något sätt att vi skulle kunna skiljas som "vänner" eller i alla fall så vi kan prata med varandra för dotterns skull.

Han har kommit hem nu och är fortfarande full så det går inte att prata med honom. Inte ett uns med ånger har han heller utan tycker att jag har sårat honom. Han bara skrattar åt det som hände. men han är fortfarande full som sagt. Jag ska dra till en kompis och kommer troligtvis stanna där. När han nyktrat till ska jag be honom att dra från vår lägenhet. Han får bo hos en kompis eller nåt.

 

 Du har rätt i det du säger att det inte var så smart att skaffa barn om man hade problem innan. Det har jag ältat så många gånger. Du har också rätt om att man inte ska ge upp utan kämpa, och att det är tufft för alla första året. 

Det är bara det att om man försökt så många gånger att man tappat räkningen för länge sedan, och man dessutom är ensam i relationen om att försöka så orkar man tillslut inte längre.  Det är inte bara så att personen vägrar hjälpa till och felprioriterar ibland även fast det är kanske det man först säger till folk. Som "Anonym (Gav upp)" sa så håller man det värsta för sig själv. Jag har ju t.ex. aldrig skrivit som sambons alkoholproblem här förrän nu. Det är ju det värsta för oss. Vi kan inte heller prata. Eller vi pratar ibland och så tar vi 5 steg framåt och 50 tillbaka som någon skrev. OCh så är det lika jävligt igen, om inte värre. För varje gång får jag ju mindre och mindre tilltro och hopp om att det någonsin ska kunna fungera. Och nu finns ingen kvar. Jag har gett upp.

Jag var väl också naiv och visste inte heller hur otroligt dåligt han fungerar i relationer och hur svår han är att leva med. Jag visste inte heller om hans alkoholproblem och när jag väl började se dessa tendenser var jag redan upp över öronen förälskad och ville inte se hans brister. Dumt och naivt jag vet. Sedan smyger det sig på och jag tror det kallas "normaliseringen". Man börjar tro att detta beteende är normalt. Jag har nu insett att även fast jag förnekade det innan så lever jag i en relation där jag blir psykiskt misshandlad. Kanske inte alla punkterna stämmer in men de som gör det är illa nog.  

Som Gav upp och säger så är det ibland lättare att stanna i en dålig relation för barnens skull. Jag ahr gett upp allt som heter att vi någon gång ska ha en fin kärleksrelation igen, för mig går den relationen inte att laga.  Jag har stannat för dotterns skull. För att hon ska ha en pappa. För att de kunna ha en relation. 

Fan.

Hur fan ska jag börja... Min sambo blev hämtat av polisen i natt, och dey var jag som ringde dem.

Min sambo drog iväg ikväll och drack med en kompis. De började här  runt 21 oh gick på spriten direkt. Jag fattar inte varför???! Varför dricka på en helt vanlig tisdag??! Jag har inte skrivit det här förut men min sambo är ganska glad i alkohol och dricker ofta. Inte mänder men det blir ett par öl några gånger i veckan, vilket jag tycker är för ofta. Framförallt när man har ett litet barn hemma.

 Innan kunde han dricka mycker mer och komma hem stupfull och jävlig. Ibland kunde han bli hotfull och våldsam, han slog mig aldrig men kunde kasta saker och sånt. Det var allid lika hemskt. Jag var alltid rädd när han var ute och drack för jag visste aldrig hur han skulle vara då han kom hem. När jag var gravid blev han så full typ 2 gånger men var aldrig elak då. Sedan hon föddes har han dock aldrig kommit hem full. Tills ikväll.

Dottern är magsjuk och jag vaknade av att hon var orolig och grät. Då hör jag att sambon och hans kompis är på väg in och de diskuterar en massa. Jag går dit med dottern i famnen och ser att han bara raglar fram. Han är dessutom blodig på ena kinden (slagits?). Alla alarmklockor inom mig bara tjuter och jag säger bara till kompisen (som är hyffsat nykter) "Han får inte komma in här, du får ta honom till dig, jag kan inte ta hand om honom. Dottern är sjuk och jag kan inte ha honom här". Jag är livrädd att kompisen ska lämna honom ensam med oss. Jag är så rädd att han ska göra något mot mig, förstöra hela lägenheten och vara så hemsk som han kan vara på fyllan. Kanske till och med skada dottern! (Detta vet jag att han inte skulle göra men jag var bara så rädd!) Jag ville i alla fall inte att dottern skulle vara med om att se honom så full och jävlig. Jag vet inte var jag fåt kraft ifrån men slänger bara ut dem och låser dörren.

De står utanför och pratar, skriker och bankar på i säkert en halvtimme och jag tror att kompisen försöker få sambon hem till honom men han vägrar. Jag tycker så synd och kompisen så efter ett tag så öppnar jag ett fönster och pratar med honom. Han vill att jag ska låta sambon komma in men jag säger att det vågar jag inte och så säger jag som det är - jag är rädd för att han ska skada mig. Då förstår kompisen att det är allvar och tar med sig sambon hem till sig. 

Jag pustar ut och tar hand om dottern som börjar kräkas och har feber. Men efter en halvtimme kommer han tillbaka. Han skriker och bankar på men jag öppnar inte. Jag är livrädd. Säger åt honom att gå tillbaka till sin kompis men han vägrar. Då ringer jag polisen. Nu känns det lite dumt, men jag var så rädd! Jag kunde inte för mitt liv släppa in honom. 

De så åt mig att absolut inte öppa dörren och på 10 min var de här och tog hand om honom. Jag fick sedan prata med polisen och sambon hade vägrat samarbeta och varit bråkig. De hade dock inte grund för att ta in honom men de skjutsade iväg honom till en kompis så han får sova ruset av sig där.

Fyfan alltså, vad fan ska jag göra nu?! Fan jag orkar inte mer, jag orkar fan inte mer...

Polisen ska ringa mig imorgon. De sa att detta måste du ta tag i för du har ett barn och det måste du ta ansvar för. NI kan inte leva såhär. Så jävla sant alltså. Vad fan utsätter jag henne för egentligen?!

Jävla skit. De sa i alla fall att de ska försöka hjälpa mig att gå vidare med detta. Jag måste bryta NU!

 

Jag tycker att du ska ta lägenheten! Det finns ingen anledning i världen att bo kvar om det inte finns några känslor kvar för den här mannen och du måste må bra med dig själv för att du ska orka att vara en bra mamma. 

Vi bodde också i radhus och ingen av oss hade råd att bo kvar. Jag flyttade bort, jag visste nämligen att gjorde jag inte det, så skulle jag bli kvar under samma tak som den människan som fick mig att må dåligt.. Flytta, flytta, flytta!  

Ta med dig dotterns säng m.m. Han kommer säkert bråka lite i början, men han kommer släppa det, när han kommer på att han kan göra vad han vill, när han vill. Erbjud honom onsdag - söndag varannan vecka? 

Men för guds skull, ta lägenheten!  

inlägg 7: Halva mitt inlägg försvann innan och jag orkade bara inte skriva om det på nytt igår. 

Summan av kardemumman var i alla fall - ta lägenheten! Som de andra säger så ska du inte bo med en människa som får dig att må så dåligt. 

Du skriver att han är säker på att han också vill separera, men han vill samtidigt inte att du ska flytta? Fråga honom hur det går ihop egentligen.  Jag tror nog att han förstår att han inte kan ha varannan vecka som det ser ut nu, men ni kanske kan komma på någon kompromiss.

Det är ju allt det praktiska som är så jobbigt med separationer. Jag känner också som det fullkomigt slukar mig. Jag har liksom inte ork att tänka på det. Hjärnan bara kortsluter när jag funderar och vänder och vrider på allt som jag gör. Det känns som om jag har så lite hopp kvar att kroppen bara stänger av.

Usch ja. Jag hoppas i alla fall att det löser sig för dig. Ta lägenheten!

 

Nu har jag inte läst hela tråden men jag har läst lite och vissa av er har de tufft. Jag själv är mamma till en 1,5 åring. Men jag kan inte låta bli och fundera på varför ni skaffar barn om ni haft de jobbigt innan? varför sätta ett barn till världen och blunda för de som varit. Ett barn gör inte saken bättre. Allt förändras - till de positiva. Men man får sätta sig själv lite vid sidan, man kan inte leva som innan och de är en prövnings för förhållandet.

De sägs att första året som småbarnsföräldrar är de tuffaste året. Jag tycker de är så jävla lätt idag att gå iväg från de jobbiga. Lämna iväg barnet över en natt, prata ut och prata jädra ut och sätt ner foten.

Jag har varit där, jag har varit uppe och snubblar id gränsen. Men man får kämpa. Man kan inte ge upp. De är löjligt. Jag gav inte upp för att sambon inte hjälpte till. För han är en klippa och gör mer än vad jag gör. Han är toppen. Men jag törttnade för att han tog sig friheten att boka upp all hans lediga tid till att umgås med kompisarna så att jag inte fick någon egentid. Hur löste vi detta, jo genom att prata..Sätt gränser och försök bita ihop, de vänder, de blir bra. Gör de inte de så kan man fundera och börja en separation. Unna varandra tid.

Försök innan ni ger upp!!! De är synd om barnet, de är inte alltid de går. Men som nämn, de flästa gånger ger man bara helt enkelt upp. Vi tog oss igenom de och lever lyckliga idag.