Ni som valt att separera innan barnet fyllt ens 1år...

Både jag och min sambo och hela släkterna är också svenskar så nej, detta handlar inte om kulturella skillnader..

Gabardin hur långt i processen har ni kommit? Här är det lite döläge just nu, går inte riktigt att diskutera separationens praktiska delar än, gissar att han behöver tid att ta in att den här gången är det på allvar. Har ju sagt att jag fått nog hur många gånger som helst förut men alltid stannat så..

Funderar, den som det visste...

Det var ju bara någon vecka sedan som han verkligen fattade att jag menar allvar. Sedan dess har han skärpt till sig en hel del. Jag bara samlar information och tankar nu, bvc psyk nästa måndag, efter det får jag prata med honom igen.

Praktiskt är det inte jättekrångligt. Om vi flyttar så gäller det att övertyga en hyresvärd där att jag kommer få jobb, så jag kan söka boende. Sedan är det "bara" att få jobb och dagis där... Stannar vi och separerar så får han flytta ut, inget mer med det. Han får klara sig själv och bo hos kompisar, han har inte en chans att få kontrakt. Samma sak om han väljer att inte flytta med, han kan inte ens ta över den här lägenheten.

I det mentala står vi nog på helt olika platser i processen. Jag tror att han tänker att han avvärjer hotet nu genom att vara så himla hjälpsam just nu, och sedan ska det bli som tidigare igen, vi ska bo här och allt ska vara som vanligt. Jag känner ju att det är too little too late. I mitt huvud har jag redan nått punkten att jag ser det såhär: han får en chans till, OM han följer med.

Fast sedan får jag ångest och undrar vilka mina drivkrafter är, jag kanske bara är deprimerad av att ha varit hemma så länge, det kanske bara är en fix idé, jag kanske skulle vara nöjd med det jag får, jag skapar så mycket turbulens iom detta, jag kanske bara skulle sätta henne på dagis här och börja jobba och kämpa på och låta honom hållas, och han har ju så många fina och goda sidor också, hur kan man bara dumpa någon som man fortfarande någonstans älskar...

Ja den där ångesten och tvivlet ja.. Det är väl den som gör att vi sitter här och bestämmer oss gång på gång utan att nåt händer, för tvivlet gör så att vi inte vågar på riktigt liksom.. Men av erfarenhet vet vi ju att snart sitter vi här med exakt samma funderingar igen när de där dagarna/veckorna/månaderna dom lyckas skärpa sig ett tag är över och allt är tillbaks i samma spår igen..

Vet ni vad jag gjorde igår?
Jag var på en parmiddag. Själv. Bara nya bekanta, deras partners och så jag då. Jag hade kanontrevligt! Jag tänkte inte alls på att jag var 5 hjulet, utan kunde slappna av och slippa oroa mig för att Han skulle skämma ut oss. Detta är en sak som jag varit väldigt rädd för, men det gick hur bra som helst. Jag kände mig inte alls utanför. Jag bara måste dela med mig eftersom detta var något jag var väldigt nervös för, framförallt innan jag separerat. (Och det gjorde inte ont att se alla lyckliga par. Jag tror jag börjar trivas som singel. Jag kanske snart kommer se mig som frivillig singel)

Tack vad härligt att höra!! Bra och starkt gjort!

Jag valde att skilja mig från mitt barns pappa när barnet bara vara några månader gammalt. Det fanns så många olika orsaker till det. Jag ville först inte lämna, det kändes fel. Man har den här bilden av en hel familj och att barnet ska bo med mamma OCH pappa. Men tills slut stod jag inte ut längre. Vi hade problem även innan barnet föddes. Men allt blev värre efter det. Och jag började hata barnets pappa. Jag hade accepterat så mycket skit han hade gjort mot mig innan, men nu när han prioriterade  sina saker framför barnet och inte hjälpte till med ett skit då kände jag att nu orkar jag inte mer. Kan han inte visa att han bryr sig om sitt eget barn ja då flyttar vi ut. Barnet blir ju äldre och kommer snart att uppfatta den dåliga stämningen.

Det var verkligen det bästa jag gjort. Att lämna en sådan relation tidigt. Barnet träffar pappan regelbundet, men man märker tydligt med vem han är mest trygg hos. Jag är glad för mitt barns skull att jag lämnade så tidigt. Här hemma kan han känna sig trygg nu. Ingen som höjer rösten hotfullt och skriker och bråkar....