Du kommer alltid vara nummer två!

Bra inlägg!
Jag är precis lika viktig i vår familj som alla andra och den vars behov kräver det går först, inte alltid barnen.
Jag är ju Anonyms definition av "styvföräldern" men min sambo värderar mig minst lika högt som barnen! Och han visar att vi alla är lika viktiga i hans ögon.

Här finns ingen rangordning.

Så jag håller med dig.

Vi lever som en kärnfamilj, sambons barn är utflugna och vuxna. Men när vi har besök av dom, så är de lika rangordnade som oss andra.    

När jag säger att barnen kommer först så menar jag dels att jag aldrig kommer lämna min dotter, dels att hon inte är lika självständig eftersom hon är ett barn. Min man delar samma uppfattning som jag. Våra barn kommer inte överges från oss, och deras behov inte åsidosättas. Självklart får de inte alltid som de vill och får stå tillbaka ibland. De blir dock äldre hela tiden och mer självständiga.

Jag känner mig lika viktig som barnen bara det att jag är vuxen och kan ibland vänta.

Håller med dig TS. Jag lever också i en kärnfamilj med ett barn och där har det också fungerat som hos dig.

Däremot förstår jag det ur en annan synvinkel också. För föräldrar är det naturligt att sätta sina barns behov framför sina egna. Det är inte alltid naturligt som styvförälder att tänka så, och ibland kanske helt omöjligt om det finns barn på den sidan också.

För mig skulle det tex. vara helt otänkbart att byta stad för att jag hittade en kärlek någoannanstans. Där hade behovet av mitt barn och hans behov fått stå före mina egna.

Under åren har en hel del av sonens  idrottsaktiviteter  styrt lite hur det är möjligt för oss att ta semester m.m. Som förälder är det helt OK att anpassa tiden efter sådant. Inte alltid lika OK för styvföräldrar har jag förstått.

För oss är det självklart att boka om vår tid och det vi har planerat när det har hänt speciella saker eller uppkommer situationer kring sonen som vi har haft behov av att styra upp. Vet också där att liknande situationer inte alltid fungerar likadant i styvfamiljer.

För oss är det självklart att vilja finnas för vårt barn när det krisar m.m. och det är ingen uppoffring- vi vill det. Men jag förstår att det kan bli komplicerade tankar kring detta när det är styvföräldrar inlandade. Kan säkert uppfattas som att barnens behov kommer först- för det gör de många gånger och så måste det vara.