Jag var så inställd på att detta var liksom ngt som måste göras, jag har visserligen aldrig känt någon rädsla, tyckte det var onödigt eftersom jag hade inte den blekaste aning om hur det skulle kännas för mig... Alla upplever det olika och det känns olika... Så måla inte fan på väggen... När jag skulle föda ettan så gick jag och tänkte genom varje värk, bli värre bli värre, enligt bm kunde jag stanna hemma ett bra tag till för jag lät inte smärtpåverkad men efter många timmar och min nyfikenhet på om det skett ngt resultat så åkte vi in ändå, även om dom inte tyckte det behövdes, och då var jag öppen 6 cm... Sen klara jag mig på Lustgas dom sista 2 cm, sen när han skulle ut var inga problem alls, då visste man att det snart var slut ju, och när han var ute så var allt det onda verkligen borta...
Med tvåan var det i stort sett samma....
Så ett tips, måla inte fan på väggen och lyssna inte så mycket på andras skräckhistorier utan gå in i detta med tanken att detta kommer bli din upplevelse, ingen annans... Möt din rädsla och knocka den 