Snart adoption. GRAVID!

Om man tänker som ni andra som kommenterat så är man väldigt självisk. Adopterar man bara för att få ett barn? En del av adoptionen handlar väl om att ta hand om och ge ett bättre liv åt ett stackars föräldralöst barn. Jag skulle inte välja bort något av barnen.

För mig hade valet också varit självklart. Vilken fantastisk solskenshistoria! Kan du inte dölja att du är gravid? Spela dum, säg inget. Hade aldrig valt bort mitt eget barn mot ett som bara var adopterat. Ta isåfall båda. Tänk om du får missfall och hamnar sist i kön igen? Näsduk, tänk bara på dig själv. Håll tyst om graviditeten och hämtats båda barnen. De blir ju inte syskon på riktigt men om det känns OK för dig.

Som att rädda ett barn. Välgörenhet. Ställa upp för någon annan och åta sig detta.

Det stämmer säkert att det inte kommer bli problemfritt men att kalla det en tragedi innan man vet hur den specifika situationen ser ut tycker jag är fruktansvärt cyniskt. Allt är inte svart eller vitt. Det är ingen tragedi att få trillingar även om det också ställer ens värld på ända.

TS är dessutom inte ensam i detta utan barnen har en pappa också som är med och delar på ansvaret, bördan och glädjen. Det verkar som att många förbiser det.

Jag har tyvärr inga goda råd att komma med, men jag hoppas verkligen att det löser sig för dig TS!

Jag kan garantera dig att de som inte har fertilitetsproblem och adopterar skyddar sig. Jag gjorde det inte pga av att jag saknar fungerande äggledare och därför är infertil. Jag var dock livrädd efter vi kommit hem med vårt barn att jag skulle bli "mirakelgravid" och var lika lättad varje gång mensen kom som den skulle (ja varför skyddade jag mig inte bara-jag vet!)

Som tur är genomgår blivande adoptivföräldrar utbildning om adopterade barns behov. Naturligtvis är det väldigt olika för alla barn! För ett barn som adopteras som mycket litet och som har haft möjlighet att knyta an till någon och fått all trygghet och närhet det behöver kanske det inte blir så problematiskt. Men om barnet hunnit bli några år och vuxit upp på barnhem där man inte fått någon som helst trygghet, närhet, anknytning och dessutom skaffat sig alla möjliga överlevnadsstrategier kanske det tar flera år innan man kan få vardagen att fungera. De flesta adopterade barn ligger nånstans på skalan däremellan.

För barn som rycks från allt man känner till är det normalt att regrediera och "bli yngre" än vad man är. Detta händer ofta med barn i andra situationer där barnet är otryggt. För barn som inte vet vad en familj är och vad en mamma o en pappa ska vara bra för kan det ta lång tid att få en "familjevardag". Sömnproblem, matproblem och anknytningsproblem kan ta tid att få ordning på. Uppmärksamheten krävs för att barnet ska känna trygghet, tillit och acceptera mamma och pappa. För adopterade barn som inte fått sina behov tillgodosedda finns många trådar att läsa om hur de mår. Inte bra.

Att adoptera är inget man hittar på en eftermiddag när man har tråkigt. Vägen från att vilja ha barn fram till dess att man får sitt barn kanske har tagit tio år av olika stadier som man går igenom. Under de senaste åren är det just denna lilla thailändska flickan som TS drömt om och varit helt inställd på. Att avbryta adoptionen kanske känns svårare än att göra abort. Jag jämförde det med att barnet dör under förlossningen. Jag förstår att det är svårt att ta till sig och verkar kontroversiellt om man aldrig funderat på adoption.

Vid en adoption får de blivande föräldrarna ett medgivande som omedelbart upphör om det sker förändringar i familjen ex graviditet. När man får besked om barn ska socialtjänsten ge sitt samtycke till att man får adoptera just detta barn.
Vid en adoption från Thailand är det en s.k svag adoption = man måste ansöka om adoption i svensk tingsrätt. Föräldrarna reser till landet, blir intervjuade, får barnet och reser hem till Sverige. Barnet är således formellt familjehemsplacerat i familjen med den thailändska adoptionsstyrelsen godkännande. 3 rapporter ska skickas till Thailand, dessa skrivs av en socialsekreterare med 2 månaders intervall. I rapporterna beskrivs barnets liv i familjen. Man kan alltså inte ansöka om adoption i Sverige förrän efter 6 månader hemma med sitt barn och sen tar tingsrätten olika tid på sig att besluta om adoption. OBS: det är en rekomendation från den thailändksa adoptionsstyrelsen som ligger till grund för tingsrättens beslut samt naturligtvis från socailsekreteraren.

SÅ sådär enkelt är det inte att "bara" dölja graviditeten genom att låstas på olika sätt. Socialsekreteraren lär ju se vad som sker under de närmsta 6 månaderna. MEN socialsekreteraren lär inte ta flickan från adoptivföräldrarna, det mår hon absolut inte bra av.
Den lilla flickan i Thaliand är utsedd till just dessa föräldrar och OM hon inte blir adopterad av dem är det inte heller så enkelt som att hon bara får nya föräldrar utsedda till sig. En adoptionsprocess tar tid även för barnet. Ett barnhem är inget hem för barn och varje dag som ett barn tillbringar utan föräldrar som älskar det är en dag för mycket.

Så det var lite förklaringar till de som inte vet.

Hur ska man göra då? 
Jag hade åkt till Thailand och hämtat hem min dotter
Jag hade haft en vattentät plan hur jag skulle förklara graviditeten för socialsekreteraren som jag sedan hållt mig till inför ALLA i omgivningen   
Jag hade planerat inför att vara föräldraledig med båda barnen samtidigt, dvs både mamma och pappa hemma under en LÅNG period och med lång menar jag upp till ett år! Ni kommer förmodligen få två barn inom ett halvår, två barn med olika behov men ack så stora. Anknytningen kommer sällan "av sig själv" för ett adopterat barn. 

Lycka till!    

Lycka till med vad som du än bestämmer dig för!

Adoptera = Att uppta som sitt eget

Välgörenhet och att rädda ett barn gör man bäst genom att ha fadderbarn, skänka pengar till Rädda barnen och andra organsationer!!!!!!!!!!!  

Nu har jag bara två biologiska barn. Men tätt, 15 månader i mellan dom. Om jag hade fått ändra ngt så skulle jag skjutit lite på minstingen, ångrar absolut ingenting men det är jäkligt tufft kan jag ju tala om! Kan tänka mig att ett adoptivbarn har gått igenom en hel del tråkigheter och gjort flera misslyckade anknytnings försök och därför behöver extremt mkt av sona nya föräldrar till skillnad mot det nyfödda barn som får stanna i samma varma famn från att den föddes. Tänk igenom det ordentligt, jag menar bara att få 1 barn kan tära rejält på förhållandet och att då få 2 nästan samtidigt kan bli fullständigt kaos eller bara helt underbart.. Svårt val, jag hade velat ha båda men min magkänsla säger att det adopterade inte kommer att få den "start" hon förtjänar.