Snart adoption. GRAVID!

Grattis till bebisen i magen. JAg grät när jag läste det . så länge ni kämpat och väntat.  Vilken svår sits ni hamnat i båda redan så mycket älskade av sina föräldrar. 

Ni har ett svårt beslut att fatta och de som ska fatta beslutet är ni och bara ni. Det är ni som ska bli föräldrar och det är ni som känner till er unika situation.  För mig finns det inget rätt eller fel här. Det finns bara en mma och pappas kärlek till sina barn.  Lycka till .. Stor kram..

Nej man adopterar inte för att rädda barn utan det är en helt självisk handling just för att man faktiskt vill ha barn!

Tragedi säger jag för att det sätter TS i en mycket svår sits: Vad är det bästa för barnen? Och jag lovar er att båda barnen är TS egna barn i hjärtat även om det ena inte är det juridiskt än så länge. Förminska inte TS känslor för dottern. "Bara ett adopterat barn" mycket ska man höra...

Nej det går inte att jämföra med en graviditet. Den varar ju bara i 9 månader. Och jag förstår att det är häftigt att känns barnet utvecklas och att man utvecklar känslor och längtar! Jag har varit gravid men inte fött barn- jag kan inte uttala mig om hur det känns!

När jag fick barn hade jag väntat på hen i 7 år. Från att ha försökt sängvägen, genom IVF, men vägen till mitt barn gick via adoption! Som jag hade väntat och längtat! I början visste jag inte vilket land hen skulle komma ifrån. Jag surfade och tittade på bilder på barn i olika världsdelar. Sen blev vi utvalda att skicka papper till "vårt land". Vilken lycka! Och vilken kamp med alla papper som skulle ordnas. Sen var vi "gravida" i hjärtat. Alla barn som så ut att komma från det landet studerades noga i smyg. Hur skulle hen se ut? Skulle det bli en pojke eller flicka? Vi läste och förberedde oss. Köpte barnsaker i smyg. Inredde ett barnrum. Vi väntade barn- och som vi väntade! Och så kom beskedet- vi hade blivit utsedda till föräldrar! Som vi grät och skrattade, skålade i champagne och var helt rusiga av lycka! Vi hade fått vår "ultraljudsbild" det var ju bara det att barnet fanns där på bilden. Och nu kunde man drömma och längta efter just hen! Om någon hade sagt till mig " bara att avbryta", "bara ett adopterat barn","inte ditt DNA" osv så hade jag inte tvekat att golva personen i fråga. Kunde de inte se att det var just det HÄR barnet som vi väntat på så länge! Den ljuvliga ungen med de mörka ögonen och långa ögonfransar! Och det är klart det jag kände då är inget mot vad jag känner idag. Mitt eget barn- den underbaraste i världen.

Att hålla i sitt barn för första gången är fantastiskt oavsett hur de kommit till dig. För vissa tar det lite tid att känna kärlek till sitt barn oavsett om du fött det själv eller ej, för andra är kärleken omedelbar och så kraftfull att man fullständigt baxnar.

Föråt TS om jag blev lite OT.

Stort grattis, TS! Vad roligt för er! Klart att ni ska behålla ert barn i magen! Om ni ändå adopterar, ser ni det adopterade som syskon då? Risken finns ju annars att det adopterade annars kommer känna sig utanför.

Jag tycker att det är lite negativa tankegångar från er adoptivmammor, varför då? Vad är det som är så fasansfullt att få barn naturligt, det har ni väl också försökt? Detta är ju helt fantastiskt att TS kan få ett eget barn! Eller plågar det er någonstans att ni inte har fått ett barn på naturligt sätt, utan att det blev ert andrahandsval (vilket ju adoption är, annars hade man ju adopterat direkt)? 

Är. Nog till syvene och sist få i TS situation som skulle gjort abort. Och som TS själv skrev så är det inte aktuellt. Kan du inte hålla tyst om graviditeten och låtsats som ingenting. Så länge det inte syns, du kan ju ha gått upp i vikt. Spela dum. Hitta på en bra historia.

Solskenshistoria. Fantastiskt att TS kan få ett eget barn. Vad är det som är så komplicerat? Barnen blir de facto inte ens syskon eller släkt och kommer inte att likna varandra. Tror adoptivföräldrar är avundsjuka på de som fått egna barn och känner någonslags sorg över att inte få uppleva en graviditet.

Grattis och lycka till! :)