fann utdrag från min flickväns/sambo sjukhusjournal.

Jag har haft upprepade samlag med en som har hepatit C. Nej jag visste inte att han hade det de första gångerna. Han har såklart haft sex med andra åxå vilket resulterat i ett barn.
Ingen av de han haft sex med har blivit smittade.
Det är ytterst ovanligt att hepatit C smittar genom samlag. Det smittar via blod. Och då ska båda blöda.
Och ja, han fick hepatit C efter sprutor. För att ha det på det klara.
Anledningen till att de flesta som inte nämner något om smittan är just för att det SÅ sällan smittar genom samlag, utbyte av saliv ol. Men visst, man vill såklart veta! Så jag kan förstå om du kanske inte litar på henne mer.
Sen tycker jag nog att du borde ha märkt av hennes emotionella instabila personlighetsstörning efter 2 år tillsammans... Annars lär den ju inte vara SÅ allvarlig...

Så går det faktiskt att ta reda på saker om den man är tillsammans med.......

Gå och testa dig så får du veta. Svårare än så är det inte. Och du lär inte dö av det heller OM du mot alla odds har blivit smittad. 
 

Finns det ingen smittorisk har man ju ingen anledning att berätta om man inte själv vill. Men finns minsta smittorisk är man (ibland juridiskt) SKYLDIG att berätta, och om man inte gör det verkar man ju inte värna så mycket om sin partners hälsa... Därmed orsak till att man blir lämnad och kanske anmäld.

Ingen annan som reagerat över att det kommit två trådar samtidigt om smitta 

Direktkopierat från RFSU´s sida:

Smittskyddslagen

Följande sexuellt överförbara infektioner lyder under den:

Moonis skrev 2012-07-22 09:35:57 följande:

Ingen annan som reagerat över att det kommit två trådar samtidigt om smitta 

Har jag inte hepatit c men väl herpes. Det måste man inte tala om för sin partner men i allmänhet vill man ju det. Tycker inte det som din sambo gjort är schysst MEN du kanske kan försöka ha lite förståelse för hur fruktansvärt svårt det kan vara att berätta en sån här sak. Jag var singel och hade sån ångest över min herpes att jag gick i terapi i två år över detta. Såg framför mig hur jag skulle bli ensam, hånad och avvisad ständigt i livet. Träffade sen en kille, vi skyddade oss, och jag kämpade så med att berätta - men det bara låste sig. Jag grät floder över min ångest och kände mig som världens sämsta människa. Jag gjorde slut i stället för att säga något. Allt var så fruktansvärt jobbigt. Idag är jag gift och har barn och är så glad över att jag vågade tala om detta - min man brydde sig inte nämnvärt. Det är inget försvar för även om man inte måste ska man självklart berätta en sån sak, speciellt om man är seriös med ngn. Men en liten förmildrande omständighet kan vara att det är jädrigt svårt att berätta en sån sak, speciellt om man verkligen gillar någon. Kan tänka mig att det är lika svårt att berätta om psykisk ohälsa. Jag åt antidepressiva ett tag när jag mådde som sämst före jag träffade min man och det vet han t ex heller inte om. Sen skyddade jag mig alltid innan jag berättade - det tycker jag man Måste. Snacka om ångest om man skulle ha smittat någon...