a dream within a dream skrev 2013-06-04 07:06:21 följande:
Sonaten ring! Det sätter ctg för att kolla hjärtljuden hon babyn samt att de väcker den för att få se rörelser och puls vid aktivitet (iaf så de gjort på mig) lycka till!!!
Vattnet började sippra i lördags natten till söndagen vid midnatt. Sen var vi inne två gånger under söndagen på förlossningen och andra gången kunde de äntligen konstatera vattenavgång, men det var efter långa tvekanden från läkarens sida. Men för mig som var på IKEA när en vattenomgång kom och plaskade ner mina kläder och stolen jag satt på, och sen en gång till skedde det i bilen några timmar senare, för mig var det rätt så uppenbart. Men när jag låg på förlossningen för bedömning 3 timmar vid två tillfällen så kom det såklart inte en droppe knappt och de trodde att jag bara hade "lite flytningar"... Jag fick "motbevisa" dem genom att visa upp medhavda använda bindor, trosor etc som luktade fostervatten helt otvivelaktigt enl mig. Dock var BM och läkaren förkylda och kände inte lukt sa de. På natten till måndagen sa de att de skulle sätta igång mig på måndagen. Vi fixade med barnvakter för veckan eftersom de sa att det kunde ta 2-3 dagar när man sätter igång, och vi måste vara kvar på sjukhuset hela tiden. Vi ringde på mån morgon enl ök och åkte in. Efter ny bedömning sa de att vi skulle åka hem för de hade för mycket att göra på måndagen, men att på tisdag skulle vi komma tillbaka och inte bli hemskickade igen. Det här med att åka in tre gånger och tro att man ska bli igångsatt och sen få åka hem igen och förklara för fyraåringen om alla ändrade planer och oklarheter, det var väldigt påfrestande tycker jag.
På tisdagsmorgonen åkte vi in igen alltså, fullgångna 37+1. Kl 12 på dagen satte de in en ballongkateter, och efter några timmar började första värkarna iom att livmodermunnen stimulerades att öppna sig. Eftersom jag fick snitt med första barnet så ville de vara försiktiga med hormonell stimulering. När ballongen hade fallit ut lugnade sig värkarna som var rätt kraftiga, och livmodertappen hade minskat lite. Då satte de in värkstimulerande dropp, och efter någon timme kom värkarna igång igen. Jag fick TENS och varma kuddar.
Här börjar det som var den tuffa delen av förlossningen och det är väl inte direkt någon reklam, utan subjektivaoch obearbetade känslor och för mig ett trauma... VARNING, ingen trevlig läsning... Även om jag kan sammanfatta det hela med att jag fick en dotter på natten och vi båda mår bra, och jag är väldigt tacksam för att jag t ex inte fick nå mycket bristningar så som jag befarat.
Framåt 18-tiden blev värkarna kraftigare, efter att de ökat droppet varje timme. Så undersökte de mig och jag var väl 2-3 cm öppen. Sen tilltog värkarnas intensitet och samtidigt blev bemanningen väldigt gles. Det blev snabbt rätt outhärdligt för mig och trots att vi ringde på hjälp kom det ingen BM. Det kom någon undersköterska efter en stund och skulle leta BM men det verkade som att barnmorskorna var väldigt otillgängliga. Sen fick jag fråga om jag ville ha epidural och det var inget som jag var bestämd till i förväg, men just då var det absolut självklart att ta emot den möjligheten. Dock dröjde det nog en timme innan narkosläkaren kom på plats och det var väldigt stökigt i rummet. Jag såg inget utan glasögon och andades lustgas för brinnande livet så jag fattade inget av vad som hände omkring mig. Kände inte igen människorna och försökte bara komma ihåg att andas. Jag kräkte ner mig av lustgasen men brydde mig inte ens om det. Narkospersonalen beordrade högröstat och brutalt att jag MÅSTE ligga helt stilla när de sätter epiduralen. Det var skitjobbigt att ligga stilla så länge med den värkintensitet jag hade. Sen vet jag inte riktigt vad som hände, mer än att jag behövde kissa men vägrade gå på toa. Jag var som fjättrad vid sängen. Skalpelektrod på bäbisens huvud, CTG, värkstimulerande dropp, och man kunde inte ha med sig lustgasen på toa. Det kom värkar oregelbundet men ungefär varannan minut och de var väl en minut långa. När jag gått och kissat tidigare under dagen hade det tagit mig 20 min att få ut kisset, och 20 minuter med den här värkintentisteten skulle jag inte klara i upprätt läge. Jag tycker jag hade kunnat få in ett bäcken att kissa i eller en riktig blöja, men de ville inte hjälpa mig med det. Jag bestämde mig helt enkelt för att kissa och bajsa så mycket jag ville rakt i sängen. Helt sjukt, men jag var desperat. Det tryckte på något vansinnigt och jag fattade inget alls av vad som hände. Det fanns ingen BM omkring, utan min man fick stå för hela stödet: I varje värkpaus en klunk vatten, smekningar längs mina ben och huvudet. Under varje värk krama min ena hand hårt hårt och krama runt ena vristen med andra handen lika hårt. Det var det bästa sättet jag hittade: Att om möjligt försöka "slappna av mot beröring" enl profylaxkursen vi gick för fyra år sen. Att han tryckte mig så hårt gav också något som åt hållet av distraktion, samtidigt som det hjälpte mig att koncentrera mig på andning och hålla ut under värken.
Plötsligt kom det in massa folk kändes det som. Äntligen tänkte jag förstås, men jag fick ändå ingen direkt hjälp och ingen sa vad som skulle hända. Tror det var några undersköterskor och de började plocka upp något bord med prylar på. Någon sa att "snart är bäbisen här" och jag hade helt och hållet glömt bort att det jag höll på med hade något att göra med en bäbis. Jag frågade om det var om en timme eller om tio timmar, men de sa bara att den kommer snart. Jag försökte kissa och bajsa, och jag blev lättad när jag under varje värk fick lite lättnad i urinblåsan. Jag tryckte på för att det skulle gå lättare. Helt plötsligt kommer BM in och hon har ett väldigt starkt röstläge och väldigt bestämt sätt: Tilltalar mitt namn, skriker åt mig att "NU lyssnar du på mig, det är jätteviktigt att du gör som jag säger nu: Bäbisen kommer snart och du ska inte skrika när du krystar. Håll andan och tryck på så länge du kan. Har du värk nu? Tryck på en gång till i så fall! Här känner du håret på bäbisen, huvudet tittar fram, känn! Och nu lyssnar du på mig: Sätt upp foten här mot min höft, och böjer du upp benen och lyfter benen med dina händer, och hakan mot magen, och krysta så mycket du kan."
Fem krystverkar efter att BM kommit, det kan ha varit 5-10 minuter, så kom bäbisen plötsligt ut. Den lades på min mage och var lite blå. Lika plötsligt som bäbisen kom ut försvann värk-helvetet och det blev nån sällsam frid inuti min kropp och i min själ. Jag grät inte och skrattade just då som jag hade trott att jag skulle göra. Men ögonblicket var sällsamt och storartat och vackert! En oerhörd lättnad, lika obeskrivligt skön som de fruktansvärda värkarna var outhärdliga. Jag hade bett om sen navelklämning/avnavling i mitt förlossningsbrev, men tvivlar på att någon av personalen hade koll på det. BM råkade säga att det är en flicka, trots att jag bett om att få se efter själv. Sen tog de med sig min man och bäbis till ett bäbisrum för att få igång andningen på henne. Hon fick syrgas och de kom strax tillbaks. Sen skulle moderkakan ut och jag bad min man att fota den. Sen syddes jag, men det var ett under, bara ett fåtal stygn, bristning av lägsta graden! Och jag bad att få bedövning först, så de la en spruta och det var inget som helst problem även om jag var trött och less på att ligga där. Jag är väldigt besviken på att jag inte fick någon info om förloppet mellan att jag var 3 cm öppen och att jag fick känna bäbisens huvud sticka fram. Jag är också väldigt besviken på att det var min man som fick ta hand om mig helt och hållet, trots att jag var tydlig i förlossningsbrevet kring vilket stöd och uppmuntran jag/vi önskade. Jag kände mig väldigt ensam, vilsen och utsatt under hela aktiva öppningsskedet och utrdrivninsskedet, vilket förmodligen avgjorde min förlossningsupplevelse, rätt negativ. Men det jag vill tacka barnmorskan för är framförallt att hon i det mycket snabba förloppet på slutet lyckades bevara vävnaderna i underlivet från värre bristningar! Hon höll emot med en varm handduk och det var gudomligt skönt samtidigt som jag tror det hjälpte vävnaderna att hålla ihop. Vet inte om det haft någon påverkan att jag smort med olja senaste veckorna...
Så kl 12 i tisdags mitt på dagen sattes jag igång, dvs latensfasen startades och några minuter efter 24 var hon ute. Det var väl snabbt för att vara första gången?!
