Nä men precis. Fast svårt att bestämma en siffra själv om man inte är insatt. :P
Nä fostervattenprov låter ju läbbigt. Nu behöver jag tänka igen..
Jag skulle inte göra abort efter kub men får man verklig hög risk där så lär man ju göra fvp innan man tar bort något som man kämpat efter. Nä nu får jag prata med maken om detta..
Inskrivning nu, känner mig mystisk med kiss i väskan.. Fast bättre än den gång jag fick lämna bajsprov förvisso :P
Jag hade ju börjat tveka till nupp eller kub sen fick maken höra att snittet för mig i 20 års åldern var 1 på 1500 och han tyckte det var stor risk? Snacka om att ha olika definitioner av hög risk.
Jag tänker inte 1 på 1500, jag tänker 10 på 15000, 100 på 150.000 och 1000 på 1,5 miljoner liksom :P
Men han verkar vara rädd för kromosom barn (alltså inte rädd för dom utan för att få en och inte räcka till, för han tror inte han gör det och jag vet inte om jag gör det) så jag tror vi har bestämt oss för iallafall nupp just nu, men ska vi ändå åka 20 mil så känns ju kub kanske lika bra.
Men då till nästa, får vi "hög risk" så vill jag ju ändå inte göra ftv, fast det beror ju på hur hög risk, skulle jag få 1/10 skulle jag nog göra det, fast det beslutet kan jag ju lämna till "framtids-alexandra" :P
Skulle läkaren sticka fel skulle jag först och främst göra en Lex Maria på honom :P
Sen skulle jag inte förlåta mig själv och förmodligen gå och dö. Nä lite överdrivet men vill inte gå igenom en grav förlust igen.
Därför jag inte bestämt mig än..
Fast man kan ju ställa frågan tvärtom också.. Sen finns det många etik och livsfrågor att ställa sig. Hur många anser att ett grov Cp skadat barn har livsglädje osv osv och hade de om det upptäckts gått vidare eller avbrutit.
Man kan ju ställa sig frågor i all evighet. Men tror inte man ska ifrågasätta varandras beslut. Alla får stå för sitt, 18 som 45.
Sen som någon ovan skrev, majoriteten av de som föds med ds föds av unga pga naiviteten att allt ska gå som en dans på rosor. Som 17 åring fanns det inte en tanke om att barnet kunde vara sjukt hos mig ex, medan jag nu med utvecklat konsekvenstänk tänker på ALLT som kan gå fel :P
Nåväl, jag kan ha misstolkat din frågeställning rejält också, tänker ofta lite för långt för mitt eget bästa :)
Jag har svårt att tro att sjukvården bara skulle acceptera en abort utan att ifrågasätta (de frågar ju ofta varför) varför en abort görs baserat bara på ett kub som bara är sannolikhet. Måste ju fan vara fel i vården om ingen säger åt dom/rekommenderar fvp innan aborten.
Vi kommer nog göra det iallafall för att jag helt ärligt vet med mig att jag inte skulle vara tillräcklig och ge tillräckligt till ett barn med behov hur mycket jag än önskar. Skulle jag ställas inför det i ett måste läge så skulle det förmodligen gå bra men undviker det nog för barnets skull.
Nu ger jag mig i denna diskussion iaf :)
Jag tycker alla gör rätt som följer sina hjärtan. Även de som avstår från RUL. :)
Tydligen ska man utsöndra något speciellt i blodet när barnet har kromosom avvikelser och de mäter vätskespalten i nacken och de för in dessa värden jämte din ålder som räknar ut sannolikheten. Kortfattat.
Fast det händer ju men det är ju EXTREMT ovanligt eftersom de kollar vi ul som du säger. Men lär ju hända 0.1/miljonen kanske.
Missfallsrisken skrämmer mig, jag nekade cellprov i v.5 för att ingen skulle vara där och peta :P
Hade jag blivit grav på första försöket så hade jag kanske sett på det lite annorlunda. Men jag kommer inte slappna av förrän barnet är ute och andas ^^
Ja här i norrland blir det ingen bugaboo! ;)
Mj: blir nog en happy här med! Ska köpa adaptern så man kan sätta fast bilstol på också! :)
Åh en kompis som likt oss kämpat ett tag började gråta när jag berättade att vi lyckats! Så sjukt hur lycklig man kan bli för andras skull.
Var länge jag blev ledsen när andra plussade men bara en månad innan vi lyckades försvann det och nu kan jag inte tänka mig att jag någonsin kände så. Känns hemskt. Började också gråta och började förstå på riktigt att vi ska ha barn??? SJUKT JU! Någon växer och frodas under mitt hjärta men även i det, känner jag nu.
Hjärtklappning av lycka på blotta tanken. Tror polletten föll ner för mig nu, att vi verkligen lyckats.. Snyft!