~* Juni Bebisar 2013 *~

1000

ja helt sjukt hur trött man blir av postafen.... jag känner också så att jag helst inte vill ta postafen för att man blir helt däng av dom....

har iaf mått illa hela dagen spytt i morse å känner en klump i halsen hela tiden...

nån mer än jag som känner att det är pirrigt i benen??
mina ben är hemska jätte darriga. 

Är i v. 10+6 och mår sjukt illa fortfarande, tar en dag i taget. Det enda jag kan tänka mig att äta är sushi. Nigiri med hårdhalstrad lax, nigiri med avokado och vegetariska makis. Så bäbis och jag lever på sushi och grönsaker, värre kunde de ju vart.

Käner igen detdär med pirr och darrig!
Skitläskigt att gå i trappor när benen känns darriga:P
Och händerna käns också darriga jag är liksom skakis på nå vis :S  

Jag blir inte trött av postafen. Men jag blir inte trött av några mediciner. Alltid tyckt det var konstigt när man fick allergi medicin när man var liten och fröknarna frågade om man inte skulle lägga sig eftersom man blir ju trött av medicin. Aldrig hänt mig, men kanske är för att man medicinerat hela livet också :P

Tack för att du förstår!Nja orolig vet jag inte om det är rätt ord. Mer "va fan ger vi oss in på?" Det är ju en totalförändring och för vår del blir det att börja om med smått igen. Våra söner är 9 och 7. Jag tror dock att jag hade de här tankarna när jag väntade mina andra barn också faktiskt. Men det känns inge roligt att känna såhär när man längtat så länge efter en trea. Hoppas att det blir bättre.
Vi blev bjudna på mat hos svärföräldrarna idag och såklart fick jag springa på toa efter då maten nästan kom upp. Svärmor förstod ju direkt, men hon reagerade faktiskt inte riktigt som jag trodde. Hon blev faktiskt lite glad. Hon är inte den som hoppar av glädje eller visar känslor så värst ofta så jag tar hennes reaktion bra. Svärfar hade hunnit till jobbet, men hans reaktion är jag inte så nervös för. Känns skönt att ha det gjort iaf. Nu är det bara barnen kvar, men det ska nog gå bra.

ni som väntar andra barnet, har era magar kommit än?
när ja väntade min första knodd däk inte magen upp på riktigt förrens i vecka 30 ca. Nu i vecka 11(i morgon) har ja samma mage som ja hade sist i vecka 20! har inte sagt till nån av vännerna än och tycker de känns jobbigt då magen syns så mycket redan,så går me pösiga tröjor för att dölja den...... 

Jag pendlar mellan förväntan och förtvivlan. Så länge jag inte visste att det var två, var det mest graviditeten som skrämde mig, nu är det att gå från ett barn som är stort och klarar sig mycket själv, till att har tre barn. Var ska sonen ta vägen i detta.

Känner att det är jätte svårt att vara positiv och glad, samtidigt som allt snurrar i huvudet och kroppen inte känns som min.

Hoppas vi båda snart känner oss mer hemma i detta!   

Ja verkligen, det får vi hoppas! Men jag tror att vi kommer att växa in i det i takt med att magen kommer. Dock hade jag det jobbigt under andra graviditeten också. Mycket skuldkänslor, då jag inte riktigt förstog hur jag skulle ha kärlek nog till två barn. Fick hjälp av en jättegullig psykolog under hela graviditeten och det hjälpte mycket.
Vi tar oss nog igenom denna period med dessa tankar och kommer känna ett lyckorus tillslut.

Jag har väldigt svullen mage nu! Ungefär lika som jag hade v. 20 med sonen.. är nu v.10. Känns inte så kul då man vet att det inte är bebis, utan bara svullet.. :-P

För att jag inte känner att jag kan lita på det. Jag har jobbat på bb och förlossningen och vet och känner några som fått 1/20000 och ändå fått ett Downs barn och andra som fått 1/3 och inte fått det. En jag kände fick en risk på 1/2 och bestämde sig för att gå vidare och ta fostervattenprov som sen visade att det var ett fullt friskt barn, tyvärr så stack läkaren barnet i huvudet vilket sen innebar betydligt större problem och barnet överlevde inte efter födseln. Jag är helt enkelt inte redo för att gå vidare med fortsatta utredningar även om det skulle visa en hög risk och skulle inte utföra ngn åtgärd och då känns resultatet av nupp helt ointressant.