Sömntutan: Jag förstår hur du känner, kände likadant när jag väntade min yngsta dotter. Äldsta var då 10 år. Fick panik över att börja om igen och undrade om jag verkligen ville ge mig in i bebislivet igen. Gick så långt att jag gick till kurator för ev abort. Men insåg ganska snabbt att hormonerna nog ställde till en del oxå och att jag verkligen ville fortsätta grav. Är så glad för att jag gjorde det nu såklart, har världens finaste tjejer.. :) Nu undrar jag mest hur jag ska kunna älska en tredje lika mycket och hinna med alla. Men jag tror man växer in i det oxå. Samma tid kommer man ju inte att ha i början, men man får göra det bästa av det