LitenOchSkeptisk skrev 2012-11-14 08:05:43 följande:
Alexandra och mrshope:
Jag slutade med ppiller 2007 och har inte skyddat mig sen dess. Jag och min dåvarande make försökte aktivt i två år utan att något hände, och då gjorde vi en utredning. De sa att chansen för mig att bli gravid på naturlig väg var nästan obefintlig och att jag skulle behöva äta mediciner och göra IVF för att ens ha en liten chans för att det skulle fungera.
När vi fick veta det, föll hela vårt äktenskap. Maken hade hört "ät mediciner så blir det bra", medans jag hade hört "förbered dig på att du aldrig kommer att bli gravid". Kommunikationen brast totalt och vi skiljde oss, bl.a. på grund av det, men även andra anledningar.
På grund av det där så har jag inte varit övernitisk med skydd när jag har haft ny pojkvän, för jag "kunde ju ändå inte bli med barn". Så döm om min förvåning när jag och sambon faktiskt lyckades i år, helt oplanerat..
Jag känner så väl igen mig i era tankar, att man blev avundsjuk och ledsen, trots att man nånstans ändå blev glad när ens vänner berättade att de skulle ha barn. Jag kände mig som världens sämsta människa som aldrig kunde bli genuint lycklig för andras barnlycka.
En nära vän till mig vände sig till mig när hon var livrädd för att ha blivit gravid med sin nya kille. Den orättvisan man känner då, när man sitter där och hoppas på ett minus tillsammans med någon som kan bli gravid, när man själv tror att ett plus är en utopi som man själv aldrig kommer att få uppleva.. Den är hemsk.
Jag känner också så väl igen de känslor som ni beskriver. Min kille och jag blev gravida på första försöket, blev överlyckliga och tänkte såklart att "det här var ju enkelt"... Det var typ en miljon år sen känns det som..
Två missfall och två IVF försök senare känns det lite annorlunda.
Under åren som vi har försökt har många av mina vänner fått barn, min lillasyster har fått två, och någon har blivit gravid och gjort abort. Aborten påverkade faktiskt inte mig alls, de ville ju inte ha barn. Det har varit jobbigare när vänner berättat att de blivit gravida (ungefär en kväll av tårar och orättvishetskänslor fastän jag såklart unnar dem barn!) men sen har det gått över. Jag har aldrig haft problem med att umgås med gravida eller folk med nyfödda. Det har jag aldrig kopplat till om jag ska få barn eller inte.
