Baby Lei skrev 2012-12-14 12:07:22 följande:
Jag förstår verkligen ditt dilemma. Jag är i samma situation själv.
Om man har haft ett fint förhållande, och delat en stor och viktig del av sitt liv med någon så är det inte så konstigt att man vill behandla den personen så bra och respektfullt som möjligt även om det är slut och man itne ska leva tillsammans mer. För att skona den personen från att behöva må dåligt eller känna sig felbehandlad. Tror att det är lite annorlunda om man som i Alexandras fall har levt med våld och tråkigheter som man lyckats ta sig ur. Då är det väl helt naturligt att känna att man inte är skyldig honom någonting.
Jag levde med mitt ex i många år och han är en underbar människa. Det är snart fyra år sen det tog slut men hans barn är mina bonusbarn och vi har mycket kontakt. Jag har inte velat säga något till hans barn (som jag träffar mycket mycket oftare än jag träffar honom), för att bespara både dem och honom att de ska behöva komma med de "dåliga" nyheterna. Jag vill berätta för honom själv så att han kan smälta det innan han ska behöva prata med barnen om det.
Så tänker jag. Men jag har inte gjort det ännu. Och tänker såklart tankar att det kanske inte behövs, men jag inser själv är ju såklart att det bara är min egen feghet. För det är ju ett jobbigt samtal att behöva ta.. Usch och fy. Men jag ska göra det.
Ja precis, jag vill behandla honom så bra det går, för han är en fin människa bara det att vi inte hör ihop, vilket jag trodde rätt så länge. Vi har inte träffats alls sen det tog slut, har känts jobbigt, men haft kontakt via chatt och sms vid några enstaka tillfällen. Mest bara för att konstatera att det är för tidigt att prata igenom varför det blev som det blev. Både han och jag var överens om att vi vill kunna ha kontakt i framtiden utan att det känns för jobbigt på något sätt. Det här med bebisen strulade liksom till det hela lite.
Jag lutar ju väldigt mycket åt att skicka ett mail, men precis som du så tänker jag också ibland att det inte behövs (feg jag också), men sen kommer jag på att det här med bebis inte är något som kommer att "gå över" eller försvinna, utan förr eller senare så kommer han att få reda på det, så egentligen så borde jag bara ta tag i det så fort som möjligt. Men det tar emot..