Ang. adoption så är jag delad. Tycker på ett sätt att det är fantastiskt att möjligheten finns samtidigt som det inte är jättelätt. Många adopterar, inte för barnets skull, utan rent egoistiskt, för att man har en stark önskan att få barn och inte har möjligheten att få biologiska. Därav adoption. När det handlar om att adoptera, trots att man själv kan få biologiska barn, känns allt svårare. Risken är att det då handlar om någon sorts välgörenhet (bättre att då låta barnet vara kvar i sitt hemland och inte slita upp det från sina rötter och istället bidra med pengar) och att barnet under hela sitt liv kommer känna att det står i någon sorts tacksamhetsskuld gentemot sina föräldrar.
Sen finns det så mycket motstridiga tankar och studier vad gäller för- och nackdelar med internationell adoption. Tillräckligt mycket talar för att det skapar massa frågetecken och negativa känslor hos barnen i fråga för att jag skulle avstå adoption in i det längsta. Däremot finns det en massa barn/familjer i vårt eget land som skulle behöva hjälp för att klara sin vardag under kortare eller längre tid. Att man kan ställa upp som foster-kontakt-avlastningsfamilj.