Ni andra med hyperemesis, när släppte det för er? Eller iaf blev bättre...
Jag är i v 20 nu och tar medicin mot illamående tre gånger per dygn fortfarande, Varit inlagd på sjukhus för dropp flera gånger och bara ligger hela dagarna, har ingen ork alls! Kräks och mår fruktansvärt hela tiden. Håller på att bryta ihop snart!!! Jag klarar inte att må så här i fem månader till!!!
Tips på vad man kan göra själv?
Hur står man ut?
Riktigt dålig dag idag. Såå nära att ge upp....
Arwen77: Kämpa på!! Jag var också så nära att ge upp - hade inte läkarna jag mötte i början av andra graviditeten varit så bra hade jag utan tvekan givit upp. Efter bara ett litet tags hyperemesisillamående mattades den styrka jag trodde mig ha när jag blev gravid. Och då var jag ändå beredd på att jag skulle må skit, baserat på första graviditeten. Jag bad läkarna, upprepade gånger, om att få göra abort en natt då jag kräkte var femte minut. De talade med mig och sade att de inte gör det på natten (då det var nätterna som var jobbigast för mig - kände mig som mest ensam med mitt mående då)...
Jag önskar att jag kunde göra mer för dig än att skriva här. Jag skickar styrkekramar till dig och önskar att du får kraft att kämpa vidare. Det är hemskt, jag vet. Så hemskt. Försök hitta en plats inom dig dit illamåendet inte kan ta sig - en position i sängen/soffan/va du befinner dig, och stanna i den positionen så länge som möjligt. Försök sedan att hitta en ny. Även om det inte känns så så går tiden! Kämpa! Tänk på att du måste vara en fighter som redan tagit dig dit du är idag, precis nu!
Kram/Karin
Tack snälla du för dom orden!
Arwen : kan du inte försöka skriva ner hur du känner också, vad du vill att sjukvården ska göra för dig ( tex att de ska bemöta dig med respekt och inte bagatellisera hur du mår, inte komma med råd om att små äta osv) och ta med till nästa besök (akut el bm). Hur du verkligen känner, skuldkänslor, otillräcklighet eller vad det nu kan vara. Tror att det får lite mer effekt än att "bara" säga att man mår illa, kräks, inte orkar mer och behöver hjälp.
Orkar du inte tänka själv så sno lite av det som står tidigare i tråden.....
Arwen: låna av min text bara, det är meningen att ni ska kunna använda er av min text och mina länkar om ni vill!
Ja det skulle jag kunna göra. Bara det att dom är så vansinnigt ointresserade som det är! Det är ju ett besök på Max fem minuter, snabbt in snabbt ut. Inläggning eller skicka hem. Så får man prata med sköterskorna på avd istället. Men jag ska absolut försöka, tack för tipsen 
Varit inne nu igen och fick utskrivet zofran att testa.
Arwen och alla kämpa på! Trodde jag börjat må lite bättre men så klart så har jag spytt som en gris all vaken tid...skit, och nu känns abort inte alls aktuellt då vi berättat för familj och vänner samt sett att fostret mår bra... Ska kanske köpa nåt bebisplagg och hänga upp för att hörda ut helvetet... Arwen hur funkar den nya medicinen?
Jag tänker så mycket på alla er drabbade! Att läsa här är som att kastas tillbaka o minnas precis hur j*****t det var... Serla: Esucos (skall kolla mer noga om en stund, kan ha hetat Escous) var då (2010) tabletter. Asken o bipackssedeln var på spansk text, tror jag. Att medicinen var på licens innebar att läkaren ber läkemedelsverket om dispens eller ngt sådant för att få förskriva den. Esucos var då inte godkänt att ge generellt vid graviditet. Dock var de (KK Lund) väldigt tydliga till mig om att det ändå var ett väl beprövat läkemedel och att de aldrig skulle skriva ut ngt som de trodde kunde vara skadligt för barnet i magen. Till saken hör att alternativet för mig i princip var abort, då jag mådde värre andra gången, dock under en "kortare" tid (25 v.). Generellt: Hoppas att ni har någon som kan föra er talan "mot" sjukvården. Jag är vanligtvis übersjälvständig o vill göra allt själv, men när jag var sjuk följde min man med till läkare och bm och stod upp för mig. Själv hade jag inte orkat. Partnen/mamma/syster/kompis, vem som som Du litar på, som för din talan när du själv inte orkar. Man skall mötas av respekt vid sjukvårdskontakte. Hyperemesis är en jätteallvarlig diagnos. Fysiskt är det jätteilla (har själv tex haft problem m tänder o förslappad magmun efter detta), men det värsta är vad det gör med en psykiskt. Att behöva ligga och fundera på "om det är värt det" samtidigt som man mår så illa att svaret många gånger blir "nej, det kandet inte vara" är katastrofalt, livsfarligt! Tvinga, själv eller med hjälp av någon, sjukvården där ni bor att ta ert tillstånd på största allvar! Styrkekramar till er!/Karin
För att vara pk går det ju utmärkt även att brodern/pappa/svärafar etc föler med, ni fattar... Kramar!