Hyperemesis

Tack Isabell! Hur är det med dig då? Det värsta är nog att ingen läkare kan/vill ge mig något som helst hopp om att det kommer bli bättre! Jag behöver det så väl, annars kommer jag inte att fixa det!

Arwen jag är i v 12+3. Jag är inte stark jag försöker sova bort så mkt som möjligt när det går för jag vill bara dö hela tiden, jag gråter varje dag och utan min förstående sambo hade jag tagit bort den lille med en gång. Vilken v är du i? Blir det bättre med den nya medicinen? Här är enda stället jag klagar på, ingen i min omgivning förstår och orkar inte förklara heller...

Jag vet att jag frågat förut men nu frågar jag igen. Upplever ni som jag gjort med mina 3 Hyperemesis graviditer att ni mår klar bättre efter dropp? För mig har droppet varit min mirakel medicin, illamåendet avstannar helt 1-2 dygn efter jag fått dropp sen kommer illamåendet tillbaka. Kan man kräva att få dropp på rutin?

Shit, jag fattar inte hur har du orkat igenom 3 st?! Vänjer man sig efter ett tag? Har man ett psyke av stål? Jag mår MYCKET bättre när jag går dropp och dagen efter. Fattar inte varför, men så är det. Det enda som hjälper.

Zofran gjorde ingen större verkan tyvärr. Newbie: är i v 14+0 idag.

Psyke av stål vet jag inte men jag tycker helt klar att det är värt att må så dåligt för att jag ska få barn. Sen att vet jag ju att det blir bättre mot slutet av graviditeten och illamåendet tillslut försvinner helt. Nu försöker vi få nr 4 skrämmande och spännande på en gång. Jag vet inte häller varför min kropp svarar så positivt på dropp men det gör den, det kan väl inte vara så svårt att få ordinerat dropp ett par tre gånger i veckan kan man tycka.

Arwen77: Det klassiska "man måste vara frisk för att vara sjuk" är sorgligt nog sant i många fall, tror jag. Jag själv hade inte orkat boxa mig fram, men min man orkade. Aldrig att han har tyckt (inte som jag vet, i sådant fall har han hållit detta för sig själv) att jag varit mesig, fjompig, löjlig eller så när det gällt detta. Det har varit 100% stöd från första stund. Det är han som varit "samordnare", tillsammans med bm och läkaren som varit knuten till mvc. Jag har inte gjort mycket. Det är han som ställt kritiska frågor och stått på sig - för min räkning.

Jag skrev ett inlägg här som försvann i hanteringen, men i det nämnde jag en synnerligen otrevlig och oempatisk läkare (fd överläkare på KK Lund). Han sade (när jag skulle få förlängd sjukskrivning) att "han minsann inte skulle sjukskriva sig om han bröt benet", så varför skulle jag då, som bara mådde illa, göra det. Jag kunde kanske ta ut min semester? Hade inte min man varit med vid det mötet vet jag inte hur det hade gått. Jag orkade inte argumentera, men min man gjorde det (jag bara grät). Jag blev sjukskriven en månad till.  

En av de saker jag upplevde som värst var det som du, Arwen77 tar upp, att ingen kan ge något hopp om någon bättring. Folk runt mig sade att jo, efter v 8/12/16/20, då skall du se, då slutar det. Med första slutade det ju inte, jag kräktes ju fram till förlossningen, och ingen fattade någonting. Den enda, enda lilla taktik jag använde mig av var att jag mentalt försökte att sätta en parantes kring denna tid. Jag försökte att inte räkna in den i mitt liv, på något sätt. Jag bara var. Timme för timme, ibland ner på minutnivå, koncentrerade jag mig på att härda ut. Att andas. Tiden gick.

Jag var ledsen och grät. Förbannade det mesta. Jag var så led på att bara ligga. Att dagens variation bestod i att ligga på ena eller andra sidan. Att sitta i vår Klippan-soffa på än det ena hållet, än det andra, och få ont hur jag än satt, eftersom jag redan suttit så mycket.      

Jag fick kontakt med en underbar tjej via hyperemesis.egetforum.se (vet inte om det finns fortfarande, hittar det inte nu). Hon tipsade mig om autogen träning, och det hjälpte mig genom den värsta tiden. Det är en form av mentalt träning när man inte kan göra så mycket annat. Hon är sjukgymnast, så hör med er bm om det finns möjlighet att få träffa en sådan, om ni tycker att det kan vara någonting för er. Det hjälpte mig att fokusera, och än mer gå in i mig själv och härda ut. Trots att vi inte har kontakt precis idag (vi hördes ett tag intensivt per telefon och har även träffats irl) ser jag henne som en av mina närmsta vänner. Hon hjälpte mig när, i princip, ingen annan kunde. Hyperemesis var för mig till stor del en kamp mot det mentala. Fysiskt fick hjälp med mediciner och dropp. Det var psykiskt, mitt mentala tillstånd som tog mest stryk. 

Ingen som inte varit i detta tror jag kan förstå, lika lite som jag kan förstå hur det känns för andra som råkar ut för hemskheter jag inte har någon erfarenhet utav. Gråt, förbanna, var bitter, ömka dig själv men känn inge dåligt samvete för någonting kopplat till detta! Jag önskar Er alla en dräglig natt. Styrkekramar, verkligen

/Karin              

Allså det borde inte så svårt för docktorerna att orderneta dropp menar jag.

Verkar: Jag har inte samma erfarenhet som du av dropp - jag mådde konstant illa, droppet till trots. Det spelade ingen roll huruvida det var vätske- eller näringsdropp. Illamåendet var det samma.

Jag har ingen insikt i vad man kan "kräva" rent medicinskt. Vet man med sig att någonting fungerar kan man klart framhålla detta vid läkarkontakter. Detta gjorde jag gällande Esucosen. Jag visste att det fungerade för mig enligt min erfarenhet från första graviditeten, så jag "krävde" att få den insatt direkt vid andra. Jag "hoppade över" de klassiska tipsen om att börja med sea band, att äta innan jag går upp på morgonen, postafen och sedan lergigan/lergigan komp, primeran och säkert något jag glömt. Jag startade direkt på Esucos samt Zofran/Ondansetron. Detta var ju någonting jag i princip "krävde", men så klart hade de kunnat neka mig... 

Mina tankar kring detta/Karin   

Karin, du skriver otroligt bra och det hjälper jättemycket att läsa dina inlägg om dina erfarenheter!! Jag har faktiskt funderat mkt på mindfullness och tänkte försöka prova det, men det vore ju bäst med handledd typ hypnos eller nåt? Vad vet jag....? Kanske kan hitta nåt på nätet. Håller med dig fullständigt i det du skriver, den mentala biten är fruktansvärd och den glöms ju helt bort i sjukvården! Ska kräva en kurator omedelbart nästa gång jag blir inlagd, vilket jag gissar blir nästa v.
Tack för dina inlägg!

Hej! Jag har åxå hyperemesis. Har varit sjukskriven i 3 veckor och fick nu 2 veckor till av läkaren och sedan bör jag vara frisk säger han. Jag är nu i vecka 13. Har fått väldig bra hjälp av min BM! Hon är den enda inom vården som riktigt har förstått mig. Hon försöker hålla koll på min vikt och ketoner, vilket läkarna struntat i helt. Läkarna bara ler, säger att det är helt normalt att spy och att det går över. Jag har inte fått komma in på dropp för ketonerna har hållit sig hyfsat låga. Dock flagnar huden i ansiktet och jag går ner i vikt så jag känner ju att jag är torr. Vissa dagar ligger jag bara i fosterställning och klunkar i mig resorb vätskeersättning. Jag är säker på att det är den som räddar mig och vätskar upp mig och den lyckas jag alltid behålla trots att jag inte kan dricka vanligt vatten! Ett tips till er andra som inte klarar vanligt vatten!