Hyperemesis

Välkommen hit Bianca! Jag är i v 17 nu, vilken v är du i? Får du nåt stöd av din bm?

Skitjobbigt ikväll, bara gråter o gråter. Kan inte sluta!! känns som om det är oöverstigligt. Övermäktigt. Känner mig genomledsen. Så ensam. Så rädd.

Gick in i vecka 10 idag, så det är lååååååångt kvar! Fick avbryta nattningen av min dotter för att kräkas. Hon blir så rädd varje gång! Har ännu inte berättat nått för henne utan "mamma är sjuk".

Detta tär på familjen så psykiskt...

Ja det är tärande, men det man vet är ju ATT det går över. Bara inte NÄR!! Och det är ju det som är det jävligaste

Idag har jag lyckats äta panpizza utan att kräkas, jag sov hela dagen men sitter i soffan nu, jag har varit ute på balkongen i solen en sväng. Håll tummarna för att jag är på bättringsvägen! Tack för tips ska ringa dem och se om jag kan få byta, super med allt på ett ställe. Fick primperan i tablettform som jag ska prova istället för stolpiller, någon som provat? Ger det samma effekt? Tror nämligen att primperan tar bort mina värsta kräkattacker... Välkommen Bianca är i v 15 idag, gråter mkt tappar hoppet ofta men återfår det då fort en bättre dag kommer. För att trösta lite så kan jag säga att för mig var v 10 bättre än v 6-7 och nu är det bättre än i v 10 så vi får leva på tron om att det blir bättre gör oss alla :) Jag beundrar er alla med barn att ni klarar av att vara mamma samtidigt som detta!

Newbie84: För mig var det precis tvärt om. Stolpillerna var räddningen ! Då visste jag att jag fick behålla något, bara känslan av att veta att jag precis tagit tabletter och absolut inte fick spy på en viss tid gjorde att illamåendet blev 100x värre och då var verkligen räddningen Pimperan som fanns i stolpiller. 
Jag kan tycka att det är helt absurt att "alla" mediciner mot illamående är just tabletter som man ska svälja och hålla nere. Har så många gånger försökt få fram hur länge man måste vänta innan tabletterna tas upp också, men ingen som velat ge något direkt svar, så jag räknade en halvtimme som safe tid. Någon som vet ?

Härligt att det verkar vända lite för dig, eller att du iallafall har hyfsade dagar emellanåt !

Jag kan säga att jag inte var någon bra mamma, när jag väntade andra barnet, vilket även har varit orsaken till att vi tvekat om en till. Är det verkligen värt att missa ett år av sina barns liv ?? Nu har vi ändå tillslut valt att det är det, kanske var det dumt att vänta tills de blivit så stora och nu är mer medvetna om vad som händer. När jag väntade andra barnet var första liten (22månader när hon föddes) och kommer inte håg något av det. För mig känns det ändå hemskt när jag tänker tillbaka, jag kunde inte göra något med honom, hela tiden mamma mår inte bra, efter några veckor började han gå runt med en egen hink och låtsas kräkas i Nu kommer de antagligen "lida" mer eftersom de är stora och kräver lite mer och därtill kommer komma ihåg att jag varit frånvarande en så lång tid

Välkommen Bianca1! Jag är i v 15 nu. Hade också samma problem med min 3,5-åring. Han var så fundersam över varför jag bara låg i sängen hela dagarna och varför jag spydde så mycket, så vi valde till slut att berätta för honom i vecka 10 ungefär. Jag märkte en enorm lättnad på honom när jag berättat, för han förstod bättre än jag kunde tro, och är inte längre rädd när jag kräks. Det är svårt att veta hur man ska göra! Olika barn tar det säkert väldigt olika!

Ja fast min dotter längtar så otroligt efter ett syskon och om jag skulle berätta något redan så skulle hon tro att den kommer imån! Sen kan ju vad som helst hända och hon skulle ta det så hårt....

Fick MA i januari i vecka 9. Är så tacksam att vi inte berättat nått då.....därför jag inte vågar säga nått ännu

Bianca1: Jag förstår det! Min son är så förväntansfull och om något går fel vet jag inte alls hur vi ska förklara det! Hade tänkt vänta att berätta till efter ultraljudet när vi var halvvägs, men sen blev det som det blev med allt. Hur mår ni alla idag?

Följer denna tråden varje dag även om jag inte skriver så ofta. Ska på inskrivning idag på mvc vilket känns som ett litet mål. Har flytt hemifrån eftersom jag inte står ut med lukterna och intrycken hemma. När jag är hemma spyr jag av allt. Nu lever jag som en parasit på andra i min omgivning. I natt sov jag och min son hos hans gammelfarmor och gammelfarfar som ger oss mat hjälper mig att ta honom till dagis. Funderar på var vi ska sova nästa natt. Vill inte vara till besvär Men bara tanken på att åka hem gör mig spyfärdig.

Vi berättade tidigt för sonen som snart är tre år varför mamma mår så dåligt. När jag hänger över toalettstolen står han bakom mig och klappar mig på ryggen och säger: Lilla gumman

Blir också nedslagen när jag inte klarar av att vara den mamman som jag borde. Men jag tror inte det är någon fara för barnen. Dom kommer inte ta skada av denna tiden eller minnas den som så traumatisk. Vi mår ju dåligt eftersom vi håller på att skapa ett litet syskon till dom. Och när tiden av illamående och kräkningar är över lägger vi det bakom oss och börjar på ett nytt kapitel!