Jag vet inte om jag är rädd, däremot tänker jag ofta att jag inte kommer att klara det! Det är psyksiskt påfrestande att ligga hemma, att inte kunna gå ut, att inte kunna duscha eller fungera som en normal människa. JAg längtar såååå tills jag blir mitt vanliga jag igen! Men det hjälper att prata om det i allafall....
Arwen77; Min dotter blir 4 år i sommar och det tog mig lång tid att ens tänka tanken att vilja ha ytterligare ett barn. Jag började må illa i v. 5 och jag kände direkt igen känslan. Jag och min man hade redan pratat om hur vi skulle göra om jag blev dålig igen, men det blev verkligen jobbigt när det blev en realitet. I början tänkte jag mycket på abort och om jag skulle orka gå igenom det här en gång till. Veckorna gick och till slut fanns det liksom ingen återvändo.
Som det ser ut idag får min man göra precis allt här hemma, lämna och hämta på dagis o.s.v.
Det som kanske ändå har varit hårdast är att min dotter inte tog det så bra i början att jag var sjuk. Hon ville inte vara med mig, jag fick inte vara nära henne, hon ville inte bli lämnad ensam med mig.... Hon tyckte nog att allt var läskigt, med droppslangar och personer som kom hem hela tiden för att hjälpa mig..... Det är först nu som hon har börjat "komma tillbaka" till mig. Häromdagen ville hon att jag skulle trösta henne när hon var ledsen, för första gången sedan december!
Kort sagt så påverkar denna sjukdom hela familjen. Min man är såå trött ibland och stressad. Han måste ju ta hand om allt, familj, jobb och mina spyor :)