Hyperemesis

[quote=71576015][quote-nick]dlra skrev 2013-11-04 12:11:04 följande:[/quote-nick]Vad tråkigt att ni mött personal på förlossningen som inte fattat :( är det inte något ni nämnde i ert förlossningbrev, alltså lite kort vad ni genomlidit under graviditeten? Var på förlossningen för 2 veckor sedan för att jag hade så mkt sammandragningar, då frågade barnmorskan hur jag mådde i min graviditet och så berättade jag att jag går på mediciner för graviditetsillamående fortfarande och är sjukskriven pga det. Hon frågade tillochmed vad jag åt för kombo av mediciner, lergigan comp ihop med pimperan frågade hon och jag bah nej, lergigan comp med ondansetron :) var så skönt på något sätt att hon visste om att detta existerade, jag kanske bara hade tur..?[/quote. Jag har för mig att man skulle ta ondansetron tredje terminen?

Trimestern? Har tagit ondansetron i första och nu andra, går snart in i tredje :)

Har för mig att det ej rekommenderas.

Aldrig hört, jag litar på att läkaren vet vad han gör när han skriver ut mediciner. Dock så vet man inte hur ondansetron/zofran påverkar fostret, men hittills under alla år har man inte kunnat påvisa något..

Jag hoppar in i denna tråd, även om jag inte läst igenom hela. Äter Odansetron sedan ett antal veckor tillbaka. Har hittills hållit borta kräkningarna men nu i veckan så har jag börjat kräkas trots tabletterna. Är i v 17 (16+1) och känner att jag behöver stöd från några som förstår hur det är. Jag håller på att bli tokig, eller snarare tokdeprimerad. Ingen i min omgivning verkar förstå det här med illamåendet. Att jag inte kan sova på nätterna eller tar en timme att få i sig frukost. Min man tycker ändå på något sätt, även om han säger annat, att jag ska klara av det vanliga sysslorna hemma men jag är knappt på benen. 

Jag känner mig ovärdig som människa. Innan graviditeten var jag alltid i farten, hade massor av bollar i luften och trivdes väldigt bra med det. Sedan jag blev gravid orkar jag knappt ur sängen, mår konstant illa och kräks. Tvingar mig iväg till jobbet, men vissa dagar får jag helt enkelt glömma det. Hur tar ni er genom dagen utan att bli knäpp?

 

Ja, nog blir man tokig allt av att må såhär en längre tid. Jag hade en chef som sa att "Du kan väl komma in o testa att jobba, vi kan ladda upp med påsar så du kan spy bakom kassan" (jobbar i butik.) Det handlar ju inte bara om att man är illamående och kräks, man mår ju också skit i resten av kroppen och orken är i botten. Jag tycker att jag haft influensa symtom när det varit som värst. Vem kan då ställa sig och jobba med det?
Viktigt att du förklarar för din sambo hur du mår och att du verkligen inte orkar med hemmet när du är dålig. Jag är i v 22 och börjar först nu känna att kräkningarna gett med sig men illamåendet är kvar konstant. Min räddning har varit just sjukskrivning och att ta det lugnt. Även om jag kräks mindre nu så känns det som att det kommer bli svårt att återgå till jobbet. Så fort jag gör nåt (typ handlar mat, går en promenad) så blir jag mycket värre igen och sängliggandes.

Jag försöker ta en dag i taget och tänka på att det är en begränsad period man mår såhär... även om den här perioden är en halv evighet;)

Lider med dig! Känner igen dina känslor. Hade jättesvårt att acceptera den här åkomman efter min sjukhusvistelse med vätskedropp osv. Då hade illamåendet gått så långt att jag inte fick i mig något, så jag hamnade där och testade olika mediciner som kunde hjälpa. Detta var i v 14 och det hade bara eskalerat efter v 12 när man var inställd på att "nu släpper det äntligen". Är i v 28 snart men står på benen tack vare medicinerna. Är heltidssjukskriven nu för att mitt illamående pendlar något otroligt, kan gå en hel dag helt smärtfri, men det kan slå till vid läggdags tex. Hade aldrig klarat av att jobba, för det känna verkligen som magsjuka. Vem jobbar när man är magsjuk liksom?

Vettefan vad man kan säga för att peppa. Men för varje dag som går blir det en dag mindre som gravid och det kan vara skönt att tänka så. Tur att en graviditet liksom är övergående och inte bestående forever liksom. Men det är drygt som sjutton att må såhär. Mitt tips är att om det är jobbigt psykiskt för dig och du är orolig över att gräva ner dig är att få kontakt med en kurator/psykolog via mvc. Det kan hjälpa jättemkt med själva psykisk delen av det hela :)

Sen att testa allt som går. B vitaminer sägs hjälpa tex! Köp hem det från apoteket och testa. Akupunktur sägs också hjälp vissa kvinnor!

Tack för stödet! Ja själv är jag lärare och kan väl inte direkt påstå att jag förtjänar någon form av utmärkelse för årets lärare. Det är bara det att kollegor och chef även några vänner, det känns som att de tycker att jag är ju inte sjuk jag är gravid. Jag försöker verkligen inte att gnälla om det, men alla som får veta säger bara "åh grattis så himla roligt" och det enda jag känner är ångest, panik och avsmak. Kan inte riktigt njuta av att vara gravid. Och det är som du säger, vissa dagar går jättebra medan andra (som idag) är jag helt utslagen. Jag hoppas fortfarande på att jag ska vakna upp en dag och känna "yes, jag mår inte illa!"

Tack för tipsen, ska prova B-vitaminer. Jag har mått illa sedan vad jag trodde var v 6, men efter inläggning och dropp gjordes ett VUL och hon konstaterade då att jag inte var i v 16 utan i v 12. Vi hade tydligen räknat fel. Det kändes först som en lättnad eftersom jag tänkte att det då släpper efter v 12. Det gjorde det inte, det eskalerade. Nu känns det som en hård dom att ha det såhär ytterligare fyra veckor. 

Hoof: lider med dig är i v 40+2 och trodde aldrig att jag skulle överleva så här långt. Vart sjukskriven 100% sedan v 5, kommer inte ihåg de första 20 veckorna så mycket, är som en dimma då jag var helt sängliggande. Efter v 30 blev det något bättre men mår fortfarande illa dygnet runt och kräks lite då och då mer eller mindre. Det jobbigaste förutom illamåendet är omgivningen som inte förstår. Min mamma blev sjuk och mådde illa en vecka och då började hon förstå hur påfrestande det är. Att vara stressad påverkar också, jag blev stressad över att jag ville bli frisk osv och läkaren sa att jag bara ska ta det lugnt och försöka att finna mig i att jag inte kan göra något. Hade jag läkarbesök en dag tex krävdes två dagar sv utmattning för att återhämta mig. Jag har inte kunnat glädjas åt graviditeten och knyta an för att jag mått så dåligt fysiskt och psykiskt. Först nu känns det bättre då jag ser slutet, senast 16 nov blir jag av med detta. Mina råd till dig är att ta det lugnt vila och gör inget ansträngande ( min sambo har skött allt i hemmet mer eller mindre), ät och drick det du kan för energi, jag sög på frusen saft, nyponsoppa i början sen levde jag på fil och flingor tills jag kunde börja äta mat nån gång i v 28 tror jag. Prova b- vitamin hjälpte lite för mig tror jag faktiskt. Informera nära och kära om din diagnos så att de själva kan läsa lite om den och kanske förstå. Förklara varför du inte längre kan umgås som vanligt och förklara hur du mår, typ influensa i kombo med en kraftig baksmälla 24/7...