Att ta fortsterbarn

Personligen reagerade jag inte så mycket på att ts skrev att hon skulle tycka det var mysigt med ett fosterbarn, även om det fick mig att höja på ögonbrynen, men jag vet inte vad ts menar med ordet mysigt, så jag lät det passera.
Däremot när ts skriver att hon har psykiska problem och sen vägrar att berätta om dom, då reagerar jag, vad är det som är så hemskt så hon inte ens törs skriva om det anonymt, då blir jag misstänksam.

Att vara döv är inget som påverkar föräldraförmågan, psykisk sjukdom kan definitivt påverka föräldraförmågan och nedsätta den, och när det gäller just barn som blir omplacerade så är dom extra sköra, då bör man ställa extra höga krav på dom människorna som ska ta hand om dom barnen.
Sen säger inte jag att ts inte är lämplig, för det vet inte jag, men jag blir skeptisk i synnerhet som hon mörkar.     

TS ingen här inne känner dig och vet vad du har för förutsättningar för detta så lyssna inte för mycket. Tycker absolut du skall kontakta de som har hand om fosterhemsplatser och diskutera detta med dem.

Finns barn i många situationer som behöver ett fosterhem kortare eller längre tid. Glöm inte de barn som bara behöver en extra familj att tillbringa vissa helger eller liknade med för att avlasta föräldrarna av olika själ. 

Ja, det är ju synd att du genomlevt ett  trauma, men låt inte din personliga erfarenhet gå ut över resten av mänskligheten.

Fortfarande så vet vi inte vad TS lider av, dumt att dra i stora spakar.

Lustigt vad en dålig formulering kan leda till..

Du vill inte ta till dig att psykiska problem påverkar omgivningen?
Det var - märkligt. Besynnerligt rent av.  Har du aldrig haft en närstående eller arbetskamrat eller vän med psykiska problem  (alltså sådana som förtjänar nämnas) ?

Att behålla saker för sig själv är inte likställt med att mörka. Med tanke på hur mycket som redan lästs in i TS så har jag stor förståelse att hon inte har lust att dela mer.

Tack du, då ska du veta att jag fått skit för det inlägget och fått förklara mig...

"ta ett fortsterbarn" - för att vara petnoga.

Om du ringer din kommun och frågar, lär du få väldigt mycket bättre info än här.

Det  är ts val förstås, men av det följer att spekulationer och misstänksamhet startar.

Nyfikenhet skulle jag kalla det för.

TS - om du fortfarande läser tråden (själv gav jag upp efter en sida) hoppas jag att du inte tar det som skrivs personligt. Som sagt, ingen här känner dig och det som du (kanske) har skrivit i all hast har nu plockats isär och analyserats så ofördelaktigt som det bara går.

Strunta i den här tråden och ta kontakt med din kommun. De kan ge dig all den information du behöver och skulle du välja att gå vidare med en utredning kommer de att göra en djupgående bedömning av din förmåga och lämplighet att ta emot barn i ert hem.

Lycka till!

Det är klart man får vara med och påverka vilken "typ" av barn som kommer till ens familj. Vi tex har mindre barn själva och känner att det är bättre för våra barn, oss själva och den som kommer in i familjen att det inte är samma behov man ska täcka. Tonåringen har tex inte samma behov av närhet som våra små barn och det upplevs inte som konkurrens på det sättet.
Vi har uttryckligen sagt till våra soctanter att vi känner att vi inte passar för att ta in små barn... Dom tycker det är bra att vi har den självinsikten och inte tar på oss "för mycket" .

Kalla det vad du vill, effekten blir densamma.

jag hoppas att det inte är sådan brist på familjehem, att du beviljas att bli en! Man skall vara frisk både fysiskt och psykiskt , tycker jag! Det är otroligt påfrestande att ta sig an en annans barn, som dessutom oftast har några trauman att bearbeta!